hängivna insatser av regementets personal betytt och betyder för det svenska försvarets styrka. Mot bakgrunden av hans fakta blir det också mycketlättare att förstå vilket förskräckande slöseri med mödosamt skapade värden, som 1972 års försvarsbeslut innebar. För att nå upp till den skriande disproportionen mellan de statsfinansiella besparingarnas storlek sett i relation till tatsbudJAN-OLOF SUNDELL: Finlands väg Av de nordiska länderna har Finland haft den oroligaste både inrikes- och utrikespolitiska utvecklingen under 1900-talet. nder andra världskriget blev landet indraget i två krig med Ryssland, som båda slutade med nederlag. Men till skillnad från andra länder, som blev besegrade av Röda Armen, kunde Finland bevara sitt samhällssystem - en parlamentarisk demokrati med en ovanligt starkt markerad presidentmakt. Utrikespolitiskt har Finland drivit den s k Paasikivi-Kekkonen-linjen, som inneburit att man från finsk sida aktivt arbetat på att stärka vänskapen med Sovjetunionen. Denna politi ka linje har varit nödvändig och ofrånkomlig till sin huvudinriktning. Det har åtminstone varit elen allmänna meningen. Men vilka har konsekvenserna blivit för Finlands utrikespolitiska - och för den delen också inrikespolitiska - handlingsfrihet? Det har funnits skäl för oro på denna punkt med utgångspunkt från händelser och tendenser i finländsk politik, som av omvärlden setts som tecken på en ökad bundenhet till Sovjet. Med utgångspunkt från detta har man också diskuterat i Västeuropa om risken för en utveckling av ett ökande politiskt beroende för de militärt svaga staterna i 449 geten i dess helhet å ena sidan och förlorad försvarskraft å den andra, måste man uppenbarligen gå tillbaka till 1925 års nedrustning. Om detta svävar emellertid den svenska allmänheten i lycklig okunnighet. Man får hoppas au överste Henricson ytterligare tar till orda i debatten kring försvaret. Han kan sina argument och hans penna behövs. Västeuropa - en finlandisering, som det populärt och slagordsmäs igt uttryckts. Det är därför välkommet att den liberale frilansskribenten Andres Kling har gjort en omfattande studie av utvecklingen i Finland sedan andra världskriget särskilt med avseende på förhållandet till Sovjet och dess konsekvenser för landets politiska liv. "Vad händer i Finland?" (Federativs) ger en fyllig och väldokumenterad bild av det komplicerade och för en utomstående ofta svårförståeliga finska skeendet. En stor del av utvecklingen har kommit att domineras av president Kekkonen. Det är uppenbart att man från rysk sida känt förtroende för hans person. I krislägen har det varit presidenten, som fått rycka ut och lägga saker till rätta. Detta har givit Urho Kekkonen en nästan unik maktposition bland demokratiskt tillsatta statschefer. Ett av problemen finnsjust på den punkten. Vid flera tillfällen har· Kekkonen tillsatts på sätt som strider mot normal demokratisk praxis. Så tvingades t ex den siste verklige presidentkandidaten Honka ur valkampen 1961, då ryssarna, hänvisande till be tämmelserna i 1948 års vänskaps- och biståndsavtal, begärde militära konsultationer med hänsyn till 450 den fara som kunde hota från Tyskland eller med Tyskland förbunden makt. Den internationella spänningen det året var visserligen stark, men Kung summerar ändå: "På- tryckningarna i presidentfrågan har aldrig varit lika öppna och starka efter 1962. Det har inte heller behövts. Det har inte uppställts någon kandidat som saknat sovjetiskt förtroende och haft chans att besegra Kekkonen. Om någon sådan kandidat mot förmodan utses, skulle det sovjetiska missnöjet sannolikt markeras klart." Sedan dess har Kekkonen omvalts. 1974 skedde det i form av en undantagslag, där presidentens ämbetstid förlängdes på fyra år. Inte ens en valhandling var alltså nödvändig vid det tillfället. Det är knappast att förundra sig över all man i Finland i dag är orolig för väljarna befarade likgiltighet in för det stundande presidentvalet. Men samtidigt visar citatet från Kung nå- gonting annat. Om finnarna skulle göra nå- gonting, som kunde befaras strida mot ryska imressen, skulle det sovjetiska missnöjet starkt markeras. Vetskapen härom medför att man bland finska politiker försöker undvika aLL bli försatta i eu sådant tvångsläge. Men det medför i sin tur, att man medvetet och utan direkt påstötning anpassar sin politiska linje, för all den inte skall väcka anstöt hos ryssarna. Della innebär på lång sikt en fara för all det politiska handlingsutrymmet krymper och också att m~jligheterna till en fri opinionsbildning i viss mån beskäres. Kung har många belysande exempel på det senare, inte minst behandlingen av Solsjenitsyns böcker och filmatiseringen av En dag i Ivan Denisovitjs liv. Denna film fick ålänningarna ime se, när den gick i svensk TV 1972 (normalt kan man se svensk TV på Åland), trots all den bygger på en bok, som på sin tid publicerades fullt legalt i SO\jetunionen. Vad som dög i Ryssland på 50- talet, gick inte för sig i Finland på 70-talet! Anpassningsbenägenheten bland partierna har medfört, att de tidigare mest sO\jetkritiska grupperingarna, socialdemokraterna och det konservativa samlingspartiet, numera också agerar med stor hänsyn till Sovjet. Så som Finlands politiska liv fungerar är deua enda möjligheten för ett parti att bli regeringsfähigt efter naufrosten 1958, då socialdemokraterna tvingades lämna regeringen efter ryska påtryckningar. Socialdemokraterna har sedan dess lyckats komma med i regeringarna igen, men däremot har det inte gått för samlingspartiet, trots ivriga bemödanden om att påvisa lojalitet genLemot Kekkonen-linjen. Det som Kung finner vara det mest oroväckande i den finska utvecklingen är den auityd, som finns bland de yngre politikerna, nästa generations makthavare: "Om den nuvarande generationen ungdoms- och studentpolitiker även i framtiden agerar lika ensidigt som nu ... Om självcensuren allmäm skulle börja uppfattas som en dygd snarare än en nödvändighet, kan det bli ett allvarligt hot mot västerländsk yttrandefrihet och demokrati i Finland." Men än så länge är det trots allt bara fråga om tendenser. Jämfört med tiden omedelbart efter kriget befinner sig Finland av i dag i en bäure ställning. Då tvingades man till en förödmjukande krigsförbrytarprocess och ett tungt skadestånd, som krävde stora ansträngningar att betala. Kung har skrivit en initierad bok, som man inte minst i Finland har anledning att taga del av (den finns redan på finska), om man är intresserad av hur tendenserna i landet kan framstå för en kritisk, utomstående observatör.