Print Friendly

Jacob Arfwedson; Framstegstankens fiender

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

”-
Q)
~
u
😮
c:o
RÄDSLA
Framstegstanl<ens fiender
Av Jacob Arfwedson
Genteknik är farligt. Liksom växthuseffekten. För att inte
tala om kärnkraft. Eller kloning. Och globaliseringen,
sen… Guy Sorman gör upp med rädslans profeter.
••
A
NTLIGEN, frestas man
utbrista. Vi är säkert
många som väntat på
en välformulerad replik
till dem som har framlidne Pierre
Bourdieu, Viviane Forrester och
Naomi Klein som husgudar. Guy
Sormans sjuttonde essä är en
regelrätt uppgörelse med framstegstankens dödgrävare, som tror
att allt var bättre förr.
Sorman avhandlar i tur och
ordning GMO, klimatförändring,
kärnkraft, kloning och belyser samtidigt en rad globaliseringsfienders
retorik och praktik. Inledningsvis
frågar han hur det kommer sig
att den anti-vetenskapliga rörelsen
fått ett så starkt grepp om den
franska samhällsdebatten. Om Pasteur eller makarna Curie hade levat
idag skulle de sannolikt tvingats
emigrera för att kunna fullfölja
sina experiment i lugn och ro.
Yrkesdemonstranter som Jose Bove
och Attacs medlemmar kan däremot härja tämligen ostört, och till
exempel hugga ner majsodlingar
vars enda brott består i att vara
mer resistenta och kräva mindre
pesticider och gödningsmedel än
sina förfäder.
Upphetsningen kring just GMO
är ganska obegriplig, särskilt med
tanke på att inte en enda olycka,
förgiftning eller allergianfall har
rapporterats under det kvartssekel
som genteknik använts inom
livsmedelsproduktion, eller sedan
GMO introducerades. I stället handlar debatten om risker som antingen inte kan beräknas eller som
enbart bedöms utifrån deras potentiellt katastrofala (men osannolika) konsekvenser. Annorlunda
uttryckt: man skiljer ofta inte på
sannolikheter och kalkylerade
risker. När omvänd bevisföring
upphöjs till regel finns inte längre
nagot utrymme för experiment och
nya produkter, eftersom producenterna först måste bevisa att
dessa inte kan komma att skada
någon, någonstans under överskadlig framtid.
HÄLSAN TIGER STILL
Men, invänder säkert någon, GMO
dödar faktiskt fjärilar! Detta är
ytterligare en myt som Sorman
avlivar. Biologen John Losey (Cornell) publicerade 1999 en artikel i
tidskriften Nature om fjärilslarver
som dött efter att ha livnärt sig på
genmanipulerad majs. Författaren
hävdade emellertid aldrig att detta bevisade majsens farlighet, eller
att några generella slutsatser borde
dras av ett isolerat experiment.
Men alla motståndare till GMO
kastade sig över artikeln med glädjevråL Bill Joy, grundare av Sun
Microsystems och numera självutnämnd miljöexpert, deklarerade
prompt att Loseys artikel bevisade
att genmanipulation är fördärvlig.
Losey själv protesterade flera
gånger mot dylika generaliserin- ~~ lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 1 l
gar, men skadan var redan skedd.
Saken skulle knappast ha rönt samma uppmärksamhet om artikeln
publicerats i en mindre känd tidskrift. Dessutom: om Loseys experiment hade visat att fjärilslarverna
mådde bra av det de åt, skulle detta ha noterats? Blott hälsan tiger
still.
Debatten om risker förs ofta
utifrån premisser som inte bara är
ovetenskapliga, utan också paradoxalt nog motverkar den ökade
säkerhet som miljöorganisationer
och globaliseringsmotståndare
säger sig eftersträva. Naturligtvis
är världen full av risker; men eftersom total riskaversion är en omöjlighet borde diskussionen handla
om hur man utnyttjar risktagande
för ökad säkerhet. Härav följer
dock att vi accepterar att ”säkerhet” inte är ett absolut begrepp,
utan någonting som kan upptäckas
successivt.
Den indiske jordbruksforskaren Gurdev Khush har ägnat sin
livsgärning åt den gröna revolutionen, och leder International
Rice Research Institute i Manilla.
Här arbetar världens främsta risexperter med att förbättra risproduktionen och gör sina resultat
tillgängliga gratis för andra. Här
används också GMO för att accelerera förädlingen och höja den
årliga produktionsökningen från
2,6 till 5o/o.
Om tjugo år kommer Asiens
riskonsumenter att ha ökat med
en miljard människor; varje försening i Institutets arbete skulle,
enligt dessa prognoser, förvärra
undernäringen i Asien och i
Afrika. Khush har också försökt
få GMO-motståndare att besöka
IRRI och förklara varför dess
verksamhet bokstavligen är en
fråga om liv och död för miljoner
människor. Men dessa är inte
intresserade, kanske därför att Institutet finansieras av Rockefelleroch Fordstiftelserna.
SNABB UPPVÄRMNING?
Kina däremot används GMO 1
stor skala, bland annat inom bomullsodling; där är befolkningen i
provinsen Hebei särskilt tacksam
för gentekniken sedan insekter i
princip utrotat bomullsfälten i
början av 90-talet. Tack vare en
ny variant av bomull tillverkat av
Monsanto har hoppet återvänt, liksom de insekter som försvann när
de bomullsätande larverna förintades. Innebär inte det samtidigt
att jordbrukarna blir beroende av
ett multinationellt företag som bara vill tjäna pengar? Jo, naturligtvis; men kanske är det bättre än
att vara fast i fattigdom och istället vara beroende av den kinesiska
byråkratin och ockerräntor vilket i
många fall är alternativet.
Samma rolluppsättning och en
liknande pjäs kan beskådas när det
gäller debatten om klimatförändring. Osäkerheten i prognoserna är
det enda som verkar säkert. Vid
den internationella konferensen i
Haag i november 2000 sades till
en början att genomsnittstemperaturen kommer att öka med 2 grader under det kommande seklet
”om ingenting görs”. Detta utlöste
ingen omedelbar storm i pressen,
men när konferensen avslutades
två veckor senare hade temperaturökningen plötsligt rakat upp till
5 grader.
Vem fifflade med termostaten?
Inga nya hypoteser redovisades,
men media refererade utan vidare
den nya siffran, trots att det var
rena propagandan. Samma siffra
upprepades vid en konferens i
Shanghai i början av 2001. Men
när man ser närmare efter visar
det sig att den vilar på märkliga
postulat: världsbefolkningen antas
öka konstant, energiproduktionen
utvecklas inte och tillväxten i den
globala ekonomin sätts till 2% om
året.
Sedermera visade det sig att 5
grader var ett genomsnitt baserat
på data från International Panel
on Climate Change (IPCC). Problemet är dock att samtliga 600 experter pa IPCC tror att moder
jord blir varmare, medan de som
hävdar motsatsen inte betraktas
som experter… Klimatforskarna i
allmänhet däremot är visserligen
ense om att jorden förmodligen
blir varmare. Men de uppskattar
temperaturhöjningen till en halv
grad under de senaste 50 åren,
och förmodligen detsamma för
det kommande halvseklet, förutsatt naturligtvis att det överhuvudtaget går att göra prognoser för en
hel planet.
MENINGSLÖsA GENOMSNITT
I verkligheten är begreppen ”globalt klimat” och ”medeltemperatur” inte särskilt meningsfulla,
trots att de ständigt utnyttjas i debatten, främst av IPCC. Som Sorman påpekar är global warming
en teori och inte en vetenskaplig
realitet. Men i debatten blir det
ofta tvärtom: datorsimulationer
över ett sekel behandlas som empiriska observationer. Klimatforskarna däremot mäter lokala temperaturer medan de teoretiska
modellerna använder globala genomsnitt.
De senare bevisar emellertid
ingenting: Islands östkust har blivit varmare under de senaste tjugo
åren, medan västkusten har blivit
kallare. Vad säger detta om Island
som helhet? Strängt taget inte ett
dugg. Temperaturen i Ukraina har
ökat med 0,6 grader under de senaste 100 åren, men den har sjunkit
med en grad i Nildalen. Vänligen
beräkna genomsnittet för Turkiet… Och tvärtemot vad som ofta
påstås har Nordpolen blivit kallare de senaste tjugo åren, inte
varmare.
Men koldioxidutsläppen då?
Till att börja med kan man undra
varför just C02 är intressantare än
metan i sammanhanget. Metan
är inte ofarligare, men det kommer
från kor och risodlingar som inte
är lika tacksamma att attackera
som elverk. Mer ”naturliga” föroreningar, liksom.
Om vi godtar att elproduktion
är den främsta boven, så blir slutsatsen att kärnkraften i dagsläget
är det mest miljövänliga alternativet. Detta hävdar också den
brittiske kemisten James Lovelock
som betraktas som en av ekologins
grundare (men som sällan citeras
av kärnkraftsmotståndare). Kärnreaktorer producerar varken C02,
koloxid eller försurning, och bidrar alltså inte till växthuseffekten.
Kärnkraftverk är också
miljövänliga i så måtto att de tar
mindre plats i proportion till energiproduktionen samt kräver mindre byggmaterial. Reaktorerna drivs
med uran, ett ämne som jorden har
nästintill oändliga reserver av och
vars utvinning är riskfri. Hanteringen av det radioaktiva avfallet, vars
transport vissa demonstranter då
och då förhindrar, är väl utprövad
och ofarlig. Tjernobyl bevisade
inte att kärnkraften är farlig, utan
att kommunismen är det.
SVENSK NATURDYRKAN
Sorman ägnar förresten några sidor
mild förvåning åt den svenska
kärnkraftsdebatten och den lagstiftning från 1986 som förbjuder
forskning för förbättring av atomenergi. Hans analys av den lagom
galna svenska mentaliteten ger vid
handen att naturdyrkan ersatt religionen och han citerar en opinionsundersökning (beställd av Vetenskapsakademin) där 90% av de
tillfrågade instämde med följande
trosbekännelser:
”Jag tycker om att vara i naturen för då har jag känslan att vara
del i en större helhet”, eller ”Naturen är perfekt balanserad mellan djur, människor och växter; ingenting bör rubba den balansen.”
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 1 l~~
,_
Q)
~
u
😮
co
Rationella argument biter inte
på känslor. Kanske är det med
kärnkraftsmotståndet som med
kommunismen: det är inte förrän
villfarelsen praktiseras fullt ut som
anhängarna kan övertygas om att
de har fel. När Rysslands planerade tio nya kärnkraftverk exporterar el till Sverige är det möjligen
dags att tänka om.
I ett avslutande kapitel möter
Sorman ett mindre antal miljöaktivister och globaliseringsmotständare, till exempel amerikanen
John Zerzan , Zac Goldsmith (son
till Jimmy) och den tyske sociologen Ulrich Beck. Doktrinerna varierar kraftigt, frän total stenåldersfanatism och väldsromantik (Zerzan, eller ska det stavas Tarzan?)
till radical chic-konservatism och
konspirationsteorier som understöds med pappas pengar (Goldsmith) till Beck som kräver mer
fantasi (?) i samhället, samt att det
offentliga tar över forskningen …
Om träd kunde kramas skulle
deras känsloyttringar sannolikt inte
RONAlD REAGAN
Reagan var allt som
inte Clinton var
Av P J Anders Linder
Förklaringen till Ronald Reagans framgång var hans
beundransvärda karaktär, som väckte människors respekt.
D
ET FINNS många goda
skäl att läsa Peggy
Noonans nya bok om
Ronald Reagan. When
Character Was King har rent lyriska kvaliteter, med en ton på en
gång bitterljuv och full av
framtidstro. Den behandlar tunga
politiska frågor på ett tillgängligt
sätt, och den tecknar en engagerande bild av det dramatiska
1980-talet då Amerika vann det
kalla kriget och världen slog in på
en ljusare utvecklingsväg.
Dessutom finner man här ett
infamt och tankeväckande porträtt
av Bill Clinton, trots att denne
knappast nämns i texten. Noonan
är glasklar mellan raderna: Reagan
var allt som Clinton inte var.
Clinton har fått mycket beröm
för att ha fört demokraterna mittåt
i politiken. Han triangulerade och
stod i, och kastade en hel del unket
1970-talstänkande över bord. Han
presiderade över en makalös högkonjunktur och säg till att den
stora välfärdsreformen blev verklighet där Reagan inte kom längre
än till att beskriva problemet. Men
ingen vettig människa som läser
When Character Was King kan dra
någon annan slutsats än att elintons eftermäle snart kommer att te
sig bra luggslitet jämfört med Reagans.
Att göra några bra drag är stort.
Att vända spelet är bra mycket
större.
Peggy Noonan beskriver Ronald Reagan som en förträfflig människa: humoristisk, ärlig, äkta, vänfast. Hon har vänt på mänga stenar för att hitta mindre smickrande historier, men har kommit
tomhänt tillbaka till tangentborlliJ lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 l
gälla dessa herrar. Jag däremot kramar i andanom de träd som gav
papper till Sormans bok; en svensk
översättning skulle vara på sin plats.
Jacob Arfwedson Uarfwedson@
yahoo.com) är frilansskribent, tidigare torsk·
ningsansvarig vid World Association of
Newspapers.
BOKFAKTA
Författare: Guy Sorman
Titel: Le progres et ses ennemis
Förlag: Fayard, 200 l
det. Solskenshistorierna är desto
fler: glada kommentarer från sjukbädden direkt efter mordförsöket,
generositet mot samhällets små
som vänt sig till presidenten med
sin sak, chosefrihet och respekt för
arbetets värde. Och häri, menar
hon, ligger förklaringen till hans
framgång. Hans karaktär är beundransvärd och den väckte människors respekt. Sådan skall man vara
om man vill utöva ett presidentskap med varaktig lyster.
Vilka mekanismer får då den
sortens människor att bekläda
maktens högsta positioner i en
modern demokrati? Se där en
fråga för statsvetarkären att sätta
tänderna i.
Men boken om Reagan stimulerar till fler reflektioner, inte minst
kring betydelsen av fantasi. Var
går egentligen gränsen mellan att
vara visionär och verklighetsfrämmande, optimistisk och naiv? För
det känns ändå som om det verkligt stora med Ronald Reagan inte
var hans anekdotförräd och varma
hjärta, utan hans envetna övertygelse om att tillvaron kunde vara
hopskruvad på ett annorlunda sätt.
Att det inte var nödvändigt att
världen skulle vara uppdelad i
öst och väst. Att kommunismen
var ond och onödig. Att det inte
var någon naturlag som sade att
Amerikas inflation skulle vara

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism