Print Friendly

Jacob Arfwedson; Är Gud fransman eller globaliseringsanhängare

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Är Gud fransman eller
globaliseringsanhängare?
l av Jacob Arfwedson
Fransk ekonomi är en dyster historia. Och än så länge nöjer sig regeringen
med att förvalta den förvuxna välfärdsstaten. Men den globala kapitalismen
ser plötsligt ut att ha fått nya vänner i Paris schangtila salar.
2
003 BJÖD på ett antal samhällskritiska böcker
som sannolikt markerar en viss vindkantring
i den franska debatten. En av dessa är La France
qui tombe (Editions Perrin, 2003) av ekonomen och historikern NieoJas Baverez, kolumnist i Le Point och Le Monde och framför allt känd som
specialist på deflationsprocessen.
Hans analys är kort och kärnfull: samtidigt som den
franska ekonomin inte har hämtat sig från 1970-talets
kriser drabbas den med full kraft av konsekvenserna av
Berlinmurens fall, globaliseringen och den l l september. Några brutala siffror skadar inte:
en nettoinkomst på 75 000 euro för en 25-timmars
arbetsvecka, gratis sjukvård och pension vid 50 års
ålder…
Frankrike har ont i staten, som Guy Sorman uttryckte
det redan för flera år sedan. Landet kan inte reformeras, säger många observatörer, ibland skuldmedvetet
men i vissa fall med ett slags besynnerlig panache: vi är
verkligen annorlunda, och vad betyder egentligen l 000
miljarder euro, vänner emellan? Ibland frestas man att
hålla med: visst, det är bara fransmän som kan vara så
dumma och råa att de medvetet offrar sina barns ekonomiska framtid. Men så är det förstås inte.
• 5,1 miljoner offentliganställda (2003) mot
4 miljoner (1980) ~ ~ HÖGERN STÅR TILL VÄNSTER
”‘”l~ Naturligtvis kan Frankrike reformeras; men• en statsskuld motsvarande 62 procent av
BNP (2003) jämfört med 23 procent
(1980); sedan 1995 har statsskulden
nära nog fördubblats i absoluta tal
~·.~ grundvillkoret, sine qua non, är politisk vilja
_. · , och en klar färdriktning. ”Il est urgent d’attendre” (det vill säga det brådskar med att vänta),
var ett av Mitterrands favorituttryck; detta ledde(från 550 till 950 miljarder euro). Till
detta skallläggas 20 miljarder (förluster) och 130 miljarder euro (skulder)
för de statliga företagen
~ till den så kallade ”ni-ni” doktrinen (1993-95), det
~.~ vill säga varken nya socialiseringar eller nya pri- ‘ i’ al vatiseringar. Och Chirac har i realiteten adop• de icke-fonderade pensionsåtagandena
uppgår till 220 procent av BNP
• på 1970-talet var Frankrikes BNP 25 procent högre än Storbritanniens; idag är den
9 procent lägre
• 2001 låg landet på lO:e plats i EU och 19:e
plats bland OECDs medlemsländer i BNP
per capita; tillväxten räckte till 25:e plats
bland OECDs 30 medlemmar
•• terat samma devis. På något annat sätt kan
t
man knappast förklara varför snart 9 års
~ regerande utmynnar i ett ekonomiskt
~ ~ råttbo. Att socialisten Lionel Jospin var pre- :&,: miärminister under 5 år är varken tillräck- ,- ligt eller trovärdigt som förklaring. (När
~ M Alfred Sauvy av Leon Blum 1936 erbjöds att
7.’-”‘”” inträda i Front Populaires regering uttryckte
~·, han tvivel om dennes insikt i ekonomiska frå-
gor. Blum replikerade irriterat: ”Begrep jag något
Jamen, säger de offentliganställda, de som arbetar i den privata sektorn tjänar åtminstone .at ,..
betydligt mer. Icke: den genomsnittliga inkom- ~).
om ekonomi vore jag väl inte socialist!”)
Sanningen är att vänstern står till vänster; så ock
högern. Resultatet blir överbudspolitik där nya
subventioner ser till att välfärdsstatens huggsexa saknar stängningstider. Men ansvaret ligger på regeringen som väljer att sitta i båten,
sten inom offentlig tjänst år 2000 var 22188 euro ~
jämfört med 16 520 euro för en privatanställd. Ett tav de mer groteska exemplen är TGV-lokförarna: ~••,…..
lSvensk Tidskrift lzoo3, nr 61 fl
a:::
U.J
ta fan med, kasta bort årorna och driva redlöst på opinionsvågorna.
Med enbart ett offentligt utgiftsstopp 1997 skulle
man ha kunnat fira ”skattefridagen” den 9 juni i stället
för den 14 juli (!). På medeltiden betraktades en man
som fri när han hade gjort 40 dagsverken för sin herre;
ytterligare pålagor betraktades som slaveri. Under 2003
arbetade de franska skattebetalarna 195 dagar för staten
(Se Contribuables Associes (www.contribuables.net))
Medan Baverez levererar en glasklar analys förblir
hans förslag rätt diffusa. Han föreslår ökad ”koordination” av Eurolands ekonomiska politik, sänkt företagsbeskattning till EUs genomsnitt 25 procent samt reform
av beskattningen av ”stora” förmögenheter (varför inte
avskaffa den, eftersom kostnaderna överskrider intäkterna enligt finansdepartementet?).
Chockterapi är en tänkbar lösning, liksom 1958, skriver Baverez, men skillnaden är att dagens läge ”saknar
ett yttre hot”. Tvärtom: globaliseringen är ett hot för
dem som lever på skattefinansierade privilegier. Men för
dem som tvingas betala räkningen bör globaliseringen ses
som ett löfte.
Allt detta är, eller borde vara, uppenbart för en normal nyhetskonsument Därför är det intressant när Alain
Duhamel skriver en indirekt replik till Baverez (Le desarroi franc;:ais, Pion 2003).
Duhamel radar upp fyra ”väktare” av fransk immabilism: suveränistiskt motstånd mot ED-lagstiftning, globaliseringsmotstånd, konservativ korporatism samt en
odelad beundran för ”anglosaxisk” liberalism. Man kan
väl hålla med om de första tre, men den sistnämnda är
obegriplig: förklaringen är sannolikt att Duhamel tillhör det etablissemang som Baverez angriper, och följaktligen känner sig träffad. Liberal är han inte.
ELITEN LYSSNAR INTE
Söker man en bredare analys som belyser fransk dekadens i ett europeiskt och internationellt perspektiv
rekommenderas Charles Gaves essä Des Iions menes par
des ånes (Laffont 2003). 1983, då den franska socialismen
var som mest otyglad, besökte Gave en rådgivare till
Mitterrand för att förklara varför francen snart skulle
kollapsa. Höge vederbörande (vi gissar på Jacques Attali)
lyssnade artigt och sade till slut: ”Men, monsieur, om
någon begrep något om detta, då borde ju vi känna till
det.” En anekdot som elegant sammanfattar Frankrikes
dilemma: eftersom landet styrs av en elit som genomgått nationens bästa skolor kan man ju svårligen tänka sig
att makthavarna riskerar att missa väsentliga fakta. Men
siffrorna talar ett annat språk.
Gave visar med en ovedersäglig metodologi hur och
varför Frankrike halkar efter sedan tre decennier. Ett av
de främsta problemen är den mekanism som konsekvent
IIISvensk Tidskrift l2003, nr 61
belönar rentiern bättre än entreprenören, dvs det är mer
lönsamt att investera i till exempel statsobligationer än i
aktier. Denna tendens var särskilt tydlig för ett tiotal år
sedan då korträntorna i kraft av francens koppling till
D-marken var långt högre än börsens avkastning, utan
risk.
Men den allmänna bilden är långt allvarligare (siffrorna kommer från den svenska databasen ECOWIN,
www.ecowin.com):
l) under 1990-talet, då världsekonomin växte snabbt,
saktade tillväxten ned både i Frankrike, Tyskland och
Italien
2) 1981 hade alla dessa länder samt USA 7 procent
arbetslöshet; 20 år senare är situationen markant annorlunda: 3 procent i Storbritannien, 6 procent i USA (trots
miljoner nya invandrare sen lO år!) 9.4 procent i Tyskland, 9.5 procent i Frankrike och 8.5 procent i Italien.
3) tillväxt ger nya jobb och inte tvärtom
4) en fransk investerare med en aktieportfölj på 100
dollar 1990, som vid denna tidpunkt beslöt att sälja för
att investera i amerikanska aktier, skulle idag kunna sälja
65 procent av sitt innehav och köpa tillbaka sina franska
aktier och samtidigt behålla 35 procent av sin amerikanska investering; annorlunda uttryckt, samma aktieportfölj var värd 225 dollar i USA och 125 dollar i Frankrike år 2003.
Men även i Europa har andra länder lyckats bättre
än Frankrike med att kontrollera de offentliga utgifterna.
Om den franska staten kräver 55 procent av BNP blir 45
procent kvar i den privata sektorn. Ett annat land (till
exempel Holland) kanske väljer att ta 30 procent för staten och lämna 70 procent åt den privata ekonomin. Men
eftersom tillväxt i allt väsentligt produceras av det privata
näringslivet, och även om den sistnämnda staten ”bara”
tar 30 procent kommer den ändå efter några år att ha
högre inkomster än den franska staten …
C. Northcote Parkinsons ”svenska lag” gäller alltjämt
(och inte bara i Sverige): satsa på välstånd och sysselsättning blir följden; satsa på sysselsättning och följden
blir allt annat än välstånd. Sedan 1973 har 55 miljoner
arbetstillfällen skapats i USA, i Euroland blott 5 miljoner.
Den 15 november organiserade Alain Madelin en konferens i Paris på temat globalisering där hedersgästen Johan
Norberg höll ett bejublat anförande om världskapitalismens välsignelser. Att han överhuvudtaget var där och blev
hörd bör ses som ett tecken på att ideer har konsekvenser,
även om det tar tid. Det som återstår är att få våra beslutsfattare att nå samma insikter som entreprenörer och jordbrukare i Afrika och Asien, nämligen att kapitalism och
frihandel inte är problemet, utan lösningen.
Jacob Arfwedson (jarfwedson@yahoo.com) är frilansskribent, bosatt i Paris.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner