Print Friendly

Invänt

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Svar till Magnus Fiskesjö
Eftersom Magnus Fiskesjö inte talar om vad mina ”faktafel och ytligheter” skulle bestå av, och inte heller förklarar på vad sätt min bild av museisituationen i Sverige
skulle vara ”ordentligt missvisande”, kan jag nöja mig
med ett kort svar.
Vi tycks vara överens om att Östasiatiska museet förfogar över utomordentligt intressanta och rika samlingar,
från början uppbyggda av bland annat förre kungen,
Gustav VI Adolf, i samarbete med två världsberömda
Kina-forskare, Johan Gunnar Andersson och Bernhard
Karlgren. Såvitt jag förstår finns det inte minsta grund
för några insinuationer om att det skulle handla om ”illegalt utsmugglade fornsaker” eller att museets huvuduppgift tidigare skulle ha varit att ”tjäna som referenskollektion för privata samlare.” Den kritiska utvärdering, som Fiskesjö hänvisar till, påstår ingenting i den
vägen, och den ger inget stöd för Fiskesjös radikala
orodefiniering av museets målsättning och utställningsverksamhet.
Museet är för närvarande stängt, och det återstår att
se vad Fiskesjö kan ha ställt till med när det nästa år slår
upp sina portar igen. Tills vidare kan jag bara konstatera, att vetenskapligt kompetenta medarbetare på
museet har sagt upp sig i förtvivlan, och att Bernhard
Karlgrens efterföljare, professor Göran Malmqvist, som
är vårt lands främste nu levande expert på kinesisk kultur, offentligt uttryckt skarp och, såvitt jag kan bedöma,
berättigad kritik mot Fiskesjös nya regim.
Lars Lönnroth (loennroth@lit.gu.se) är professor emeritus i litteraturvetenskap och kulturskribent i Svenska Dagbladet.
……
z
<
):>:
z
-l
Teologiska saltomortaler, Bonde
ANNA SOPHIA BONDE är sedan några år prästvigd. Hon
har i prästvigningen lovat trohet till den kyrka som
i kyrkoordningen beskriver sig som en öppen folkkyrka.
Bonde vill tydligen värna den episkopala strukturen –
som hon definierar som att prästerna är direkt underställda biskopen. I en sådan hierarki skulle hon slippa
ta självständiga, obehagliga beslut.
Denna episkopala folkkyrka har sedan länge och utifrån nogsamma teologiska överväganden, liksom alla
stora folkkyrkor förutom den katolska, kommit fram till
att man som kyrka är beredd att viga frånskilda till nytt
äktenskap. Man gör det utifrån väl givna evangeliska skäl
och med angivna argument för och emot. Den katolska
kyrkan gör detsamma i praktiken, men först efter att, på
ofta minst sagt sofistikerade sätt, fått det f.d äktenskapet
förklarat ogiltigt.
Ifråga om att viga frånskilda skulle Bonde alltså enkelt
kunna leva upp till sin eftersträvade episkopala lydnad,
men nej. Någonting får henne att inför denna fråga sätta
ner bägge fötterna. Nu kommer vi nämligen till en av
Bondes mer imponerande teologiska saltomortaler.
Istället för att luta sig mot den svenska kyrkans
”solida tradition” och episkopala struktur väljer hon
nämligen att kritisera denna kyrka för att inte ”ta sin
övertygelse på allvar”. Hon gör det genom att ironisera
över den kyrka som hon lovat trohet och dess försök att
förstå evangeliet i vår tid.
Dessa försök, denna ”lyhördhet mot tidsandan”, ledde
bland annat fram till beslutet 1958 om att prästviga kvinnor i Svenska Kyrkan. Det beslutet togs trots enorma
protester av sådana som med emfas hävdade att detta
var att vika sig för tidsandan, emot den solida kyrkliga
traditionen, emot tydliga ord i skriften.
Kan ni nu följa Anna Sophia Bondes teologiska saltomortaler? Hon dömer i praktiken ut själva grunden
för den teologi som har möjliggjort hennes egna prästvigning. Hon hämtar sitt dagliga bröd från de medlemmar i vår kyrka som hon föraktfullt beskriver som vilset
ointresserade konsumenter av urvattnad light-kristendom.
Hon anklagar många av oss som dagligen och söndagligen kämpar med att förstå vad Gud vill oss i vår tid
för att inte ta vår övertygelse på allvar.
Jag har för min del svårt att ta Anna Sophia Bonde på
särskilt stort allvar.
Jonas Gräslund (gronso@hotmail.com) är präst i Svenska
kyrkan.
lSvensk Tidskrift l2ooJ, nr si iJ
rz
:<(
>
z
…….
Välsignelsens lyfta hand
ANNA SOPHIA BONDE är välformulerad och snärtig i
sin krönika ”Gud ur kranen”, Svensk Tidskrift
3-4/2003. Vanliga medlemmar i Svenska kyrkan målas
upp som bortskämda ungar som kräver att få precis som
de vill. Prästerna beskrivs som flata och låter sig nyttjas
till vad som helst.
Den nedlåtande attityden mot vanliga kyrkatillhöriga
sårar säkert många som vill känna sig hemma i kyrkan.
Förutom en överlägsen ton har artikeln också sakliga brister, en ”sociologisk” och en teologisk. Undersökningar
som försöker förstå paradoxen med hög kyrkatillhörighet i det sekulariserade Norden visar, att bakom en valhänt
motivering ofta döljer sig en hög uppskattning av kyrkan
och en förväntan att kyrkan ska ha något att ge. Det är
en större utmaning för präster och andra att göra något
bra av de många om än sporadiska mötena med människor än att raljant underkänna folks intentioner när de
söker kyrkans tjänster. Teologiskt sett framstår Bondes
Svar till Jonas Gräslund och Bo Håkanson
FöR ATT ETT SAMTAL ska kunna äga rum krävs åtminstone ett visst mått av god vilja. Jag kan inte skönja
någon sådan hos Jonas Gräslund och misstänker därför
att han inte har något annat syfte med sin replik än att
markera att jag i hans ögon är persona non grata. Därmed är väl samtalet avslutat, redan innan det börjat. Man
får nästan lust att vända andra kinden till.
Bo Håkansson, å sin sida, hänvisar till undersökningar som berättar om skandinavers ”höga uppskattning” av kyrkan och han har säkert rätt; han är ju teol. dr
och borde veta sådant. Min krönika ville belysa de problem som folkkyrkomodellen dras med. Visst är det bra
att kyrkan är uppskattad, men måste vi inte också fråga
oss varför hon är uppskattad? Är det för att vi ger människor vad de vill ha eller för att vi har integritet nog att
ge dem vad de behöver? Bör vi bejaka allt och förkasta
inget? Är det verkligen så att evangeliet bara välsignar
och aldrig dömer? Jag funderar mycket över dessa frå-
gor och det i min text som Håkansson reducerar till nedlåtenhet och lagiskhet är uttryck för sorg över en oroande utveckling hos en kyrka som jag älskar. Det föreIIISvensk Tidskrift 12003, nr si
krönika som ett utslag för en ”lagisk” kristendomstolkning. Hon menar till exempel att frånskilda inte borde få
gifta sig i kyrkan. Krav och moral betonas på ett sätt som
är anmärkningsvärt för den som vill slå vakt om Svenska
kyrkans identitet. Sveriges majoritetskyrka är som bekant
evangelisk-luthersk, vilket innebär att evangeliet, befrielsens och upprättelsens ord, är kyrkans specifika budskap.
Krav möter människan över allt. Det är inte moralistens
höjda pekfinger, som är kyrkans signum, utan välsignelsens upplyfta hand, handen som villlösa knutar och lätta
bördor. Att formulera evangeliet tydligt i varje ny tid är en
svår uppgift, något helt annat än en mesig låt-gå-mentalitet. Att få möta ett klart evangelium, utan att utsättas
för en förnumstig lämplighetsprövning, är vad varje medlem i Svenska kyrkan har rätt att förvänta sig.
Bo Håkansson (pexh@landskrona.net) är teol dr och kyrkoherde i Saxtorp.
faller mig som om Svenska kyrkan har ett nästan sjukligt
behov av att vara omtyckt av så många som möjligt.
Håkansson läser, liksom för övrigt Gräslund, slarvigt; ingenstans skriver jag att frånskilda inte borde få
gifta sig i kyrkan. Däremot är jag bekymrad över att det
verkar bli allt svårare för präster att hålla sig med ett
samvete, vare sig det nu gäller vigsel av frånskilda eller
CD-musik på begravningar. Man kan alltid få höra att
man ”borde ställa upp” eller att man är en moralist som
”höjer sitt pekfinger” och moralist är ju nästan det värsta man kan vara nuförtiden, ungefär lika förfärligt som
att vara nationalist eller köttätare.
För övrigt tror jag att vi, om vi kommer till ett vägskäl, måste våga låta människor lämna kyrkan istället
för att anpassa förkunnelsen till de kyrkatillhöriga som
inte menar att kyrkans uppgift är att göra Jesus Kristus
känd, trodd, lydd och älskad.
Anna Sophia Bonde (a_s_bonde@hotmail.com) är komminister i Västra Karaby, Lunds stift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism