Print Friendly

Integriteten är viktigare än polisens befogenheter

Av Redaktionen | 28 december 2006

Av Christian Sandström
Under de senaste åren har debatten om övervakning och buggning blivit allt mer intensiv. Den tidigare justitieministern Thomas Bodström har utpekats som den kanske tydligaste förespråkaren av utökade befogenheter för polisen. Många har varit kritiska till honom, främst eftersom ingen tidigare justitieminister har lyckats komma med så många förslag som är integritetskränkande.

Ett antal principiella frågor bör ställas angående buggningen. Till att börja med, om det skulle visa sig att buggningen är verkningslös eller att mängden brott av någon anledning skulle minska så drastiskt att buggning framstår som onödigt, kommer den då att tas bort? All erfarenhet visar att när politiker väl ger staten större befogenheter på medborgarnas bekostnad ska det till ett smärre mirakel för att vi ska återfå våra friheter. Därför bör vi vara mycket försiktiga med att lämna över fler kontrollmekanismer i statens händer.

Det kan vara intressant att vända på frågan, borde inte politikerna som förespråkar buggning vara beredda att avsäga sig all integritet och låta medborgarna få veta exakt vad de ägnar sig åt? Politiker är trots allt utsedda på demokratisk väg att representera folket och föra dess talan, har inte väljarna rätt att veta i detalj vad de egentligen gör? Som bekant har politiker och byråkrater aldrig varit särskilt angelägna om att införa restriktioner för sitt eget agerande. Vi känner alla till hur Lars Danielsson har slingrat sig undan att besvara frågorna kring vad han egentligen gjorde under mellandagarna när tsunamikatastrofen ägde rum. Buggning utgör förstås inget undantag, det är ett verktyg som staten kommer att använda mot medborgarna, det motsatta kommer det aldrig att bli tal om.

Rättsstatens principer

I en rättsstat betraktas människor som oskyldiga tills motsatsen har bevisats. Den här viktiga principen frångås om polisen får rätt att bugga människor som blott är misstänkta för ett brott eller kan tänkas begå brott. När en så fundamental rättsprincip har övergetts har Sverige definitivt tagit det första steget ut på det sluttande planet mot ett övervakningssamhälle.

Den som sätter individens rättigheter framför statens befogenheter bör med andra ord instinktivt vara skeptisk till buggning. Men samtidigt handlar varje utökning/minskning av polisens befogenheter alltid om en avvägning mellan brottsbekämpning och medborgerlig integritet. Hur en sådan gränsdragning kan göras är långt ifrån självklart. Krister Thelin, lagman vid hovrätten i Blekinge och Skåne tar i en kolumn i SvD (15/12, 2004) upp ett antal viktiga principer för att förstå hur en sådan bedömning kan göras.

Grundlagen och Europakonventionen avser att ge människor skydd mot statliga övergrepp. Även om staten sätter gränsen kan dessa dokument fungera som en riktlinje för vad som bör tolereras. Vidare understryker han att integritetsskyddet inte kan vara absolut, men att det bara bör kunna brytas på ett sätt. Antingen genom att individen i fråga, medger ett intrång eller att det sker genom lagligt tvång i legitimt syfte. Endast denna enkla princip skapar problem i Sverige, där den enskilde inte har rätt att avgöra omfattningen av sitt skydd. Exempelvis är frågor kring kameraövervakning föremål för politisk prövning. Istället hade man kunnat låta människor upplysas om detta och fritt välja huruvida de vill handla på ställen som övervakas. Vidare ska lagligt tvång bara få utövas när den är relaterad till brottsbekämpning och under tydligt reglerade former. Staten ska med andra ord inte ha rätt att samla in information om medborgarna för att den kan vara bra att ha i framtiden. I andra fall än brottsbekämpning bör avtalsfrihet gälla, det vill säga information som lämnas i ett syfte får inte användas i ett annat. Den som inte vill lämna information ska heller inte behöva göra det. Vidare ska otillåtet intrång kunna uppföljas och leda till att rejäla skadestånd betalas ut. Låt oss med dessa principer i bakhuvudet granska den svenska regeringens avsikt att göra buggning av misstänkta eller potentiellt misstänkta laglig.

Utredningen av tvångsmedel

Den socialdemokratiska regeringen beslutade i maj tidigare i år att tillkalla en särskild utredare med uppgift att ta rättssäkerheten i större beaktande vid användning av tvångsmedel såsom buggning. Utredningen blev klar i november och innehåller ett antal nya idéer. Bland annat föreslås att en särskild skyldighet att underrätta brottsmisstänkta personer som kan tänkas bli utsatta för de tvångsmedel som används vid brottsutredningar. Den ska dock inte gälla de som har åtalats för brottet eftersom de man anser att de som åtalas redan har en så kallad partsinsyn, vilket inbegriper användning av tvångsmedel. Vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall även innehavaren av den avlyssnade eller övervakade teleadressen, om denne är någon annan än den misstänkte, underrättas om åtgärden. En särskild nämnd ska även inrättas för att kontrollera om lagen följs eller inte.

Utredningen innehåller med andra ord ett antal lösningar för att kunna använda sig av tvångsmedel såsom buggning samtidigt som kränkningarna av människors integritet minimeras. Samtliga borgerliga partier har ställt sig bakom förslaget. Centerpartiet och Kristdemokraterna har tidigare varit skeptiska, men när Centern ändrade åsikt svängde så också kd i frågan. I SvD den 16/11 i år säger Inger Davidsson (kd) att ”det blir betydligt större rättssäkerhet med ett förslag om en nämnd som tar egna initiativ och kontrollerar om lagen följs”.

Vem övervakar övervakaren?

Ett sådant förslag är förstås lovvärt, åtminstone i relation till vad Bodström tidigare har kommit upp med. Men lagförslaget i sin helhet har också fått en hel del kritik eftersom det strider mot Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna. Det finns inga rättssäkerhetsgarantier som är tydliga nog för att skydda medborgarna mot felaktiga ingrepp. Regeringen brottas nu med den gamla frågan om hur övervakaren kan bevakas.

Även om en särskild nämnd inrättas kvarstår faktum: det är staten som bestämmer huruvida staten ska få använda sig av buggning och andra övervakningsmetoder mot medborgarna. I vanlig ordning kommer vi att få förlita oss på myndigheternas goda avsikter, i någon form.

Redan idag räcker det med endast ett domstolsbeslut för att tillåta övervakning. Tillstånd ges av domaren på ansökan av en åklagare. Ansökan består av valda delar av polisens utredningsmaterial och det räcker för domaren att bifalla eller inte. Det saknas idag ombud som representerar den misstänktes intressen. Under 1997 och 1998 ansöktes det om 1240 tillstånd. Endast en enda begäran avslogs. I praktiken saknas det praktiska möjligheter att få beslutet omprövat.

En domare som bifaller en ansökan riskerar med andra ord ingenting. Ingen utomstående känner ju till att beslutet fattas. Följaktligen kan ingen oberoende instans ifrågasätta beslutet. Men en domare som inte ger tillstånd riskerar att skapa missnöje bland polis och åklagare. I en så sluten krets är det i förlängningen oundvikligt att det skapas ett tyst samförstånd mellan polis, åklagare och domare. Redan idag finns det med andra ord en slagsida åt att avlyssning används oftare än vad som egentligen är motiverat.

Grundläggande rättssäkerhetsgarantier

Det är tydligt att det idag saknas grundläggande rättssäkerhetsgarantier. Men ändå är regeringen i färd med att ta det sista steget in i våra privatliv. Tekniken erbjuder allt mer avancerade övervakningsmetoder. Det material som redan idag spelas in är mycket omfattande. Mängden information som inte är av betydelse för brottet i fråga måste redan idag vara ohyggligt. Det finns idag inga regleringar av hur sådan information får användas för andra syften än den relevanta brottsutredningen. Redan idag saknas reella möjligheter att kontrollera hur inspelad information egentligen används.

Den enda kontroll som idag finns utövas av riksdagen. Den består av en redovisning som varje år lämnas av riksdagen. Denna bygger i sin tur på svårbegripliga uppgifter från Rikspolisstyrelsen och riksåklagaren. Utifrån dessa blir det tydligt att minst hälften av övervakningarna inte gav något resultat. Det argumenteras att den andra hälften har varit relevant för förundersökningen. Men för hur många av dessa fall var övervakningen av avgörande betydelse för en fällande dom? Frågan förblir obesvarad. Mängden inspelat material är redan idag mycket omfattande. Det finns idag inga regleringar av hur överskottsinformationen får användas i andra syften. Hur mycket kommer inte den här andelen att öka om buggning blir lagligt och i vems händer kommer den här informationen att hamna?

Om staten dessutom får rätt att bugga människor som endast är misstänkta eller kan tänkas begå brott i framtiden kommer den här mängden information att öka lavinartat. Metoderna kommer vara så avancerade och omfattande att det inte finns en rimlig möjlighet att tillförsäkra medborgarna en grundläggande rättssäkerhet. Ingen kan vara säker på hur dolda mikrofoner används i praktiken. Staten försöker i realiteten att bekämpa kriminalitet genom att behandla alla medborgare som kriminella, eller potentiellt kriminella.

Inom EU har den svenska regeringen drivit kravet att alla telefonsamtal, sms, mail och hemsidebesök inom EU ska registreras och datalagras. Inledningsvis vill man att detta ska ske i två år för att sedan utöka till fem år. Med andra ord ska varje kontakt över nätet lagras. Med utgångspunkt i argumentationen ovan är detta högst tvivelaktigt i Sverige. Men i de europeiska länder som är relativt unga demokratier kan konsekvenserna bli ännu värre. Med den typen av omfattande kontroll går det inte heller att kritisera länder som Kina eller Iran för att kontrollera sina medborgare. Motivet i Europa är att vi ska kunna kontrollera terrorister, men är inte det exakt samma argument som alltid har åberopats av diktaturer runtom i världen? Det blir väsentligt svårare för västerländska demokratier att kritisera förtryckande regimer om de använder sig av samma metoder för att kontrollera sina medborgare. Vi kan då inte längre kritisera dem för ett rättssystem som tillåter staten att bryta sig in hos medborgarna, bugga deras hem och kontrollera deras aktiviteter på nätet, av den enkla anledningen att vi gör samma sak själva.

Vetskapen om detta föder självfallet en utbredd misstro i samhället. Går det att dra ett plumpt men harmlöst skämt i telefon utan att man blir misstänkt för någonting absurt? Den här typen av metoder leder till att människor som vill sätta dit andra och misstänkliggöra människor på dåliga grunder får ett mäktigt vapen. Redan idag övervakas ett stort antal oskyldiga, denna krets kommer att öka massivt om buggning införs. Buggning och polisiära befogenheter handlar alltid om en avvägning mellan hur många oskyldiga människors integritet som får offras på bekostnad av att få fast en brottsling. Men med buggning är en sådan cost-benefit kalkyl i realiteten svår att genomföra. Det saknas idag oberoende forskning kring buggningens betydelse för effektiv brottsbekämpning. Givet detta är det i allra högsta grad vanskligt att införa buggning. Nyttan är svår att mäta, skadeverkningarna är förmodligen ännu svårare att estimera, men de är med all säkerhet omfattande. Det bör understrykas att Sverige redan idag har frångått många av de viktiga principer för när staten ska få inskränka människors integritet och inte. Om regeringens nuvarande förslag om buggning genomförs förvärras situationen ytterligare.

Christian Sandström, undervisar i innovationsekonomi på Chalmers och är fellow vid tankesmedjan Captus.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner