Print Friendly

In memoriam: Mats Johansson

Av Hans Wallmark | 30 juni 2017

En frihetens stämma har tystnat, en livsgärning fått sitt slut alldeles för tidigt. Idag minns Svensk Tidskrift Mats Johansson och hans arbete. Hans Wallmark skriver om kollegan och vännen som hastigt slitits ifrån oss.

Sedan midsommardagen och beskedet om Mats Johanssons bortgång har många inom svensk borgerlighet varit bedrövade och ledsna. Det har redan skrivits fler fina minnesord över honom och hans gärning. I sociala medier har personer i alla åldrar och med olika bakgrunder berättat om hur han berört dem genom sitt okuvliga arbete, sina många uppslag och vänliga knuffar som förmått folk att våga ta steg i mer okänd riktning. Tårar har fällts. Men även skratt har ljudit när dråpliga händelser och slagkraftiga kommentarer han fällt förts på tal.

Så minns vi en vän. Och en samlande gestalt.

Han avled på Storholmen utanför Stockholm. En plats han älskade och gärna talade om. Där fanns familj och vänner. Människor han älskade och gärna talade om.

Den bild som framträder genom de texter som skrivs och inlägg som publiceras visar alla de drag av den aktive, kloke och engagerade Mats Johansson jag själv kommer ihåg.

Moderaterna vilar på en liberalkonservativ grund. Två starka idétraditioner som genom decennierna format en politisk legering. I sin politiska gärning kom Mats Johansson att i mycket hög grad leva ut just detta arv. Han var genuint värderingsmässigt liberal i sin övertygelse om rättsstat, fri ekonomi och oberoende opinionsbildning. I vissa frågor rent av socialliberal som i sin starka tro på jämställdhet och blick för kvinnors och mäns villkor. Konservativ i så måtto att han förstod historiens, kulturens, kunskapens och bildningens betydelse. Han tyckte man borde skriva böcker och gjorde det också själv. Åtminstone borde man läsa. Det gällde även gamla filosofer och tänkare.

I många år satt vi bredvid varandra som riksdagsmän på våra veckovisa gruppmöten i den gamla förstakammarsalen i riksdagshuset. Efter statsråds föredragningar där slutsatser dragits eller positioner intagits som Mats Johansson inte fullt ut delade kunde hans arm omedelbart ses rakt uppsträckt. Han begärde ordet. Sakligt men med skärpa och stundom även ironi framförde han sin synpunkt. Han försökte påverka. Det var därför han valts som ledamot. På det sättet kom han att förvalta något av en god anglosaxisk parlamentarisk tradition.

Det blev inte alltid som han ville eller önskade. Men för honom var kampen och att bryta idéer och åsikter viktigt i sig. Han kunde då konstatera: Ja, ja bara så att jag vet vad det är som gäller! Vid en middag uttryckte en gång en yngre ledamot att han kunde uppfattas som kärv. Då skrattade han mycket vänligt till: Kärv – jag är bara tydlig! Med just den personen kom han sedan att utveckla en förtroendefull politisk relation som varade fram till midsommardagen 2017. Att krusa, göra sig till eller spela inför Mats Johansson hade motsatt effekt. Det var raka rör som gällde.

Och därför var han också bestämt emot alla som lite nedlåtande beskrev riksdagsledamotskapet som att vara ”knapptryckare”. Han insåg att politik och inte minst det parlamentariska arbetet kräver kompromisser och ett pragmatiskt handlag. Men då gällde det först att på alla sätt ha försökt slåss för sin sak och uppfattning. När frågan om FRA var som hetast antog Mats Johansson ett erbjudande från statsminister Reinfeldt om ett privat samtal. Han hade nämligen bestämda synpunkter. När det var dags för omröstning i kammaren och Helgeandsholmen fylldes av hundratals demonstranter och mail-korgarna blockerades av mer eller mindre osakliga inlägg då ilsknade Mats Johansson till och gick med bestämda steg för att rösta. Att inte hamna på samma sida som den vänster och de anarkister som då befann sig i Stockholm var en självklarhet!

Ett Sverige dominerat av den så kallade 68-generationen och dess plakatpolitik och antivästliga retorik var något som kom att forma honom. Han talade högt om den ryska ockupationen av Estland, Lettland och Litauen vid en tid då sådant brännmärktes som korstågsfararmentalitet. Han slog vakt om fri och oberoende media då kulturradikaler fyllde upp redaktionslokalerna. Och han värnade om marknadsekonomi även då en del borgerliga politiker ansåg att man borde göra upp om löntagarfondssocialismen.

Och i allt detta fanns en glöd och ett engagemang. Han skrev och skrev. Han läste och läste. Och han argumenterade och opinionsbildade. Han publicerade rapporter och tog fram manifest. Bara för att nämna något: Det blev Timbro, Svenska Dagbladet, Sveriges riksdag och de sista åren Frivärld.

Det kanske mest slående i de senaste dagarnas kommentarer är hur framför allt yngre beskriver hur han hjälpt och stöttat dem. Med ett stipendium eller annan ekonomisk hjälp via någon fond eller stiftelse. En resa för att få upp ögonen kring försvars- och säkerhetspolitiska frågor, och då gärna Nato, till Bryssel eller Washington DC. Ett lästips eller goda råd om hur en text bäst tuktas. Vi är många som sett den hjälpande handen och också känt av den.

Johansson, mullrade Johansson när han svarade i sin telefon. Nu finns inte den distinkta stämman kvar längre. Men rösten, och vad den sade, finns anledning att alltid minnas.

Hans Wallmark är riksdagsledamot och medlem av Svensk Tidskrifts redaktion

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner