Print Friendly

I HÄLARNA PÅ DEN HÖGE REPRESENTANTEN

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l HALARNA PÅ
DEN HöGE REPREsENTANTEN
ad gör ni ikväll?
Jag stod med en
kollega skymningen på ett torg
STAFFAN HEIMERSSON
Det finns krig å fred
å kärlek liksom hat
men de som de finns mest av
e en jädrans massa prat!
Povel Ramel, Pow Slrow Il 1974
nöjesliv. Det är från Pale president
Karadzic styr utbrytarstaten Repuhlika Srpska, vilken nu har autonomi
inom Bosniens gränser och som
Representanten – sent om aftonen i
sin jeep åka till Pale.
Där, en utkyld TV-studio
intervjuades Bildt av en iskall lokal
mellan två halv- forverklar sin dröm om r a s e n – TV-stjärna. Det skedde i en två
bombade hus i Sarajevos hjärta. Han
som frågade var flera meter lång,
tunn i kroppen och han gick utan
överrock i januarikylan.
”Jag ska”, chansade jag, i ett forsök
att på en gång både vara respektfYlld
och lättsam, ”bjuda mitt hemlands
tidigare statsminister på middag.”
”Det ska du inte”, sa den långe,
som naturligtvis var Carl Bildt. ”Men
du ska ta folja med mig till Pale om
du vill.”
Pale är lejonets kula. Det är
bosnien-serbernas huvudstad, en
slätstruken liten håla, en sovstad med
en liten, söt, gulmålad, ortodox
kyrka och en pizzeria som enda
STAFFAN HEIMERSSON är utrikeskorrespondent på Sveriges Radio och
stationerad i Wien.
8
r e 1 n.
Det är från Pale överbefälhavaren
general Miadie ger sig av, när han i
Srebrenica arrfor sina styrkor i
genomtänkt och systematiskt massmord, framfor ögonen på omvärlden,
FN och Unprofor, som alla visste att
massakern skulle hända. Det är i Pale
Karadzic och Miadie hukar for att
inte tas rill Haag, dit krigsforbrytartribunalen önskar dem for rättegång.
En annan p lanet
Pale ligger några tunnlar och en
vacker bergsväg en knapp halvtimme
bort från Sarajevo. Det är som en
annan planet.
Nu skulle Bildt – som forst varit
EUs medlare i Bosnien och sedan, i
– samband med Daytonöverenskommelsen, utsetts till Den Höge
SVENSK TIDSKIUFT
timmar lång direktsändning. Det
hävdades, att det också var ett
telefonväktarprogram, ehuru det inte
fanns teknik for att ta emot tittarnas
telefonsamtal. På små lappar levererades vad som sades vara tittarnas
autentiska frågor. Lapparna med små
frågor kunde ha kommit till var och
hur som helst. Men det var frågor
med substans. De speglade genuin
oro bland människor, som isolerats
från omvärlden och matats med
chauvinistisk propaganda och demonisering av regionens andra etniska
grupper, och som nu – med Natoledda Iforstyrkor på plats – stod infor
omvälvningar.
På lapparna spordes vad Daytonavtalet ger serberna for säkerhet till
liv och lem; om vilka som omfattas –
och vilka som inte omfattas – av den
…….._.. ~—~
allmänna amnestin; om vilka resurser
Den Höge Representanten far till
återuppbyggnaden och hur medlen
Det har inte alltid gått bra for Bildt
i hans roll på världsscenen. Rollen är
av välvilliga ledarskribenter ofta
garderobens galgar slentrianmässigt
lossnar från kroken. Det är ett
monument över centralplanerad
skall fordelas mellan muslimer, kroa- beskriven med klyschan mission turism.
ter och serber.
I studion var Bildt klartänkt och
välartikulerad – infor tv-kameror,
som enligt traktens sed, regimen låtit
sina soldater vid vägspärrar s~äla från
gästande utländska tv-team. (I Bildts
studio, konstaterade jag, att
utrustningen var knyckt från Österrikes stats-tv. I en annan studio fanns
sannolikt den kamera Karadzic’ folk
plundrat från Sveriges Television, när
den var på besök. När vi reportrar
återvänder till Sarajevo efter att i
republika Srpska rutinmässigt ha
blivit av med vår videoutrustning,
våra bandspelare och !ap top-datorer,
lyder skämtet i Coffe shopen på
Hotel Bosnia alltid: ”Se det positiva i
det. Nu blir det bättre tv-bilder från
Pale…”).
Bildt som bäst
Bildt var i svaren vänligt skarp och
pedagogisk. Han lovade utan att lova
for mycket. Han hade med sig sin
egen tolk och kunde alltså inte
utsättas for kupper i översättningen
till tv-tittarna. Han talade om vikten
av öppenhet och fria medier, demokratiska fenomen, som aldrig tidigare
nämnts i TV Pale.
Jag tyckte mig se, att den iskalla
programledaren fick rimfrost på nästippen.
I Pale den kvällen var Bildt som
bäst.
impossible, och är det största internationella uppdrag en svensk haft
sedan Dag Hammarskjöld var FNs
generalsekreterare.
Jag hade sett upptakten.
”Förlåt mig ett ögonblick”, hade
Bildt sagt, när han stod i den ljumma
skymningen en kväll strax efter
midsommar 1995 på balkongen till
rum 603 på Hotel Split med utsikt
över Adriatiska havet och en marina
med en arrruda av sysslolösa charterbåtar.
Telefonen hade ringt. Bildt hade satt
sig på sängkanten for att svara.
Hotel Split den kroatiska
hamnstaden med samma namn är ett
den socialistiska arkitekturens smäckbyggda standardverk. Iskallt blått
neonljus strålar över en alltfor stor
och öde lobby. Det finns en hundra
meter lång receptionsdisk, där
portiern ogärna lyfter ögonen mot
gästen. Matsalen är otrivsam. Fläskkotletten skyillas, på sjukhusvis, ut
från en serveringsvagn med gnisslande hjul. Hotellet har schablonmässiga rum, där toalettstolen i
samtliga rum är felinstallerad och
SVENSK TID SKRIFT
Det är inte ett ställe att längta till.
Men for vissa har hotellet tidvis
varit ett jordens nav: det är därifrån
reportrar och tv-lag gjort sina avstamp i bepansrade bilar från Sarajevo
och Bosniens hjärtland. Reservdunkar har fyllts, satellittelefoner
testats, coca cola, kex och bananer
bunkrats.
Ibland har hotellet också blivit en
bas fOr världens stora. Det var i sin
roll som EUs – Europas! – forhandlare och medlare i krigen och
konflikterna i det forna Jugoslavien,
som den svenske moderatledaren
Bildt nu fanns på det charmlösa
hotellet.
Bildt hade med sig sin stab: en
fransk general, en brittisk general, ett
antal brittiska balkanologer, en
kartspecialist och några tolkar tned
brittisk UD-skolning samt en
kalfaktor, en begåvad, ryskspråkig
ung borlängebo, utlånad från svenska
UD. FN-medlaren, den norske
diplomaten Thorvald Stoltenberg,
hade slutit sig till delegationen.
Bildts första kris
Bildt och hans mannar hade under
dagen- i helikopter, med norsk pilot
vid spakarna – börjat inspektera sin
krishärd. Jag såg Bildt fascinerad lutad
över storskaliga kartor folja farden
medan helikoptern flög längs konfrontationslinjer och över raviner. I
9
Tuzla: militär briefing, malande
föredragningar av traktens politiska
potentater. I Knin: möte med den
serbiska rebellstaten Krajinas
ledarskap.
” Jag tyckte mig se,
att den iskalla programledaren fick rimfrost på
nästippen.
I Pale den kvällen
Bildt som bäst.

Krajina skulle någon månad senare
som stat vara utplånad. Kroatien
återerövrade i ett fyra dagar långt
blixtkrig – utan större blodsutgjutelse – området, vilket låg inom
Kroatiens internationellt erkända
gränser men till stor del var befolkat
av serber. Hela landsdelen utrymdes i
en av de jugoslaviska krigens största
flyktingkatastrofer.
Detta kastade in Bildt i hans fårsta
kris som medlare. Hans röst var fylld
av indignation, när han fordömde
kroaternas president Tudjman. Han
talade om den mänskliga katastrofen
och rekommenderade Haagtribunalen att överväga
borde ställas
krigsförbrytelser.
om Tudjman inte
inför rätta for
Kroatiens utrikesminister Mate Granic skrev genast ett
brev till EUs president Jaques Santer,
i vilket han sade, att Bildt tappat
trovärdigheten som medlare. ”Det
han sagt är djupt förolämpande.”
10
Och den av regimen välorkestrerade
kroatiska pressen spydde galla över
svensken: ”Sätter han sin fot i Zagreb
ska han strimlas.” Bildt var i
praktiken persor~a HOH grata i ett av de
länder, där han skulle arbeta som
medlare.
Men då på Hotel Split forsökte jag
att på balkongen fa Bildt att tala om
tjusningen i hans uppdrag. Det internationella livet. skytteldiplomatin
mellan dokumenterade skurkars
nästen, den listige Milosevic, den
megolomane Tudjmans. De hastiga
besöken i en lidande stad som blivit
legendarisk, Sarajevo. Kulturkrockarna. Ovissheten. De fysiska
farorna; det skulle dröja bara någon
vecka innan det rapporterades, att
Bildt hade legat under beskjutning.
Och det for en politiker icke
oväsentliga: möjligheterna att med
ett världspolitiskt glamouruppdrag fa
stå i rampljuset.
Bildt nappade inte. Med den
drivne politikerns säkerhet började
han att tala Qag skyndade mig att
knäppa på bandspelaren for, tänkte
jag på mitt yrkesskadade vis, ”här
kommer det pratminus”, sådant som
klingar bra i morgonekot). Han
talade om ”det mänskliga lidandet,
om hur människor använder vapen,
bränner, fordriver varandra…”.
Balkan Runt
Två sekunder av eftertanke. Sedan:
”Och om att vara här?! Det är sommar i Sverige. Jag längtar hem till
barnen. Och just idag skulle jag ha
SVENSK TIDSKRIFT
varit i Sandhamn på en båt, som
seglar Gotaland Runt. Istället reser
jag Balkan Runt…”.
Om Bildt kände en grabbig glädje
över att ha tagit emot det stora
uppdraget, gick det inte att bända
upp skalet och fa honom att erkänna
det. Istället: ”Ansvaret att fa arbeta
med det jag förespråkat, en EUs
gemensamma säkerhetspolitik.”
D
et var ingen slump att
just Bildt fatt EUs
uppdrag att forsöka
återskapa en EV-profil
på fredsansträngningarna i det forna
Jugoslavien. Bildt var ju inte bara en
begåvad karl från ett alliansfritt och
okontroversiellt litet land. Han var
också de europeiska stormaktemas
son. Frankrikes president Chirac
hade fort fram forslaget om Bildt som
medlare, Tysklands förbundskansler
Kohl är Bildts mentor, Storbritanmens dåvarande utrikesminister
Hurd är hans b u d d y.
Företrädaren på posten var den
brittiske politikern Lord Owen;
tillsammans med Stoltenberg och den
tidigare amerikanske utrikesministern
Cyrus Vance hade de i okunnighet
och i okänslighet skapat ett moras.
För varje frågeställning, for varje
forslag till lösning gungade underlaget.
Deras misstag: de forhandlade med
ledarskapen i de nya nationerna och
inbillade sig, att dessa var vanliga
politiker, såsom de vant sig att känna
politiker. De trodde, aningslöst, att
ingångna överenskommelser gällde.
De drog streck på kartor, de drömde
om kantoner, och lurade sig själva att
tro, att det fanns logik i raka linjer. I
själva verket går det en etnisk gräns
vid vatje bro och i vatje vägkrök. Ta
Gornij Vakuf som exempel: Storgatans högra trottoar är kroatisk med
surrande cafeliv. Storgatans vänstra
sida är muslimsk och där råder utegångsfårbud från klockan 22 om
kvällen.
Framfårallt visade medlarna
a p p e a s e m e n t, undfallenhet,
eftergiftspolitik mot Serbiens
president Milosevic, som ju med sin
storserbiska chauvinism tänt stubinen, startat sammanbrottet.
Serbiskt etablissemang
Medlarna hade alltid kommit ur
politiskt och diplomatiskt etablissemang. Deras serbfixering var därfår
förklarlig. Etablissemanget talar nämligen helst etablissemangets språk.
Diplomater talar sålunda helst
otvunget med andra diplomater,
politiker helst med andra politiker,
officerare med andra officerare.
Språket är detsamma, fraserna
uppfattas rätt, den ena sidan delar
kroppsspråk med den andra. Bordsskicket är detsamma. Signalerna
uppfattas. Då stämmer de underförstådda orden.
Det var serberna som var
etablissemanget. I det ganila Jugoslavien var Belgrad huvudstaden.
Utländska diplomater placerades i
den jugoslaviska huvudstaden, som
ju i praktiken var serbisk. Stoltenberg
är bara ett exempel – och även när
han får FNs räkning skulle vara den
neutrala medlaren stack han foten i
munnen och sade, att alla de etniska
grupperna, kroaterna, muslimerna,
egentligen i grunden bara var serber
som hade bytt religion. Om
stoltenberg istället får ”serber” hade
sagt ”sydslaver” hade han haft rätt.
men det hade ändå varit oförlåtligt:
det var just får att grupperna upplevde sig som etniskt så olika – och
unika – som de hade ihjäl sina
grannar med sådan hjärtans lust.
Det var till Belgrad utländska
politiker förr for på vänskapsbesök.
De höga officerarna i JNA, Jugoslaviens väl ansedda krigsmakt var
oftast serber; det var dem utländska
kollegor i uniform träffade. Det fanns
i Västeuropas politiska kretsar en
kvardröjande nostalgi får det Jugoslavien, som balanserade mellan
supermakter. Tito-romantiken frodades bland akademiker, oavsett om
de politiskt stod till vänster eller
höger. Jugoslavien hade varit äventyret får dem – och sympatierna
överflyttades med självklarhet till
Serbien.
Iranska terrorister
Liknande kanaler fanns inte till de
små nymornade utbrytarstaternas
huvudstäder, Zagreb och Sarajevo.
Kroaterna var dessutom belastade av
det nazistiska u s t a sj a s förbrytelser
under andra världskriget; och
SVENSK TIDSKRIFT
beteckningen ”muslim” gav i omvärlden människors undermedvetna
en ilning av iranska fundamentalistiska terrorister.
För människor på hög nivå var det
rätt och slätt lättare att tala med
serberna än med kroaterna och
muslimerna. Det var en klassfråga.
För britter och fransmän fanns
dessutom det emotionella skälet, att
serberna i två världskrig kämpat på
rätt sida, deras, de allierades.
Kroaternas ledare sågs som arroganta,
muslimernas som slingrande, löftesbrytande.
Samtidigt naglades dock i brittiska
medier och hos en moralisk
amerikansk allmänhet ordet a p p e as e m e n t fast. Ordets ordagranna
betydelse är ”lugnande, blidkande”.
Ordet skulle kunna tona fram
sympatiskt. Men får den i historia
beläste klingar det Neville Chamberlain och Mi.inchen: eftergiftspolitik, att lägga sig får Den Råa
Styrkan, att ge efter får Brutaliteten.
Lord Owen har – sannolikt får att
räddfärdiga sin fårhandlingspolitik –
senare skrivit Balkan Odyssey. Han
medger inga misstag i strategin, bara i
tekniska bagateller som ”ett fårsenat
möte här eller där”. Dock är bokens
ton, på punkten om var hans
sympatier ligger, så klar, att serbiska
ambassader världen runt, får att
gagna sin sak, distribuerar Owens utsagor.
Det ganila medlargardets strategi
och metoder ledde bara in i den ena
återvändsgränden efter den andra.
11
Kriget, den etniska rensrungen och
civilbefolkningens lidande fortsatte.
Medlare efter medlare tvangs trötta
och frustrerade – och med förstörda
rykten och sargade egon-att ge upp.
Det var till detta feldukade bord,
som Bildt kallades in som kypare.
Det var rimligt att tro, att Bildt
skulle ge sig på uppdraget från en ny
infallsvinkel. Men inte. På balkongen
till rum 603 på Hotel Split sade Bildt
till den undrande reportern:
”Vägen går genom Belgrad.”
Va!? Politiskt sett en självmordsdestination. Belgrad!?, tänkte reportern, det är ju vad Owen & Co sysslat
med, och det har bara gått åt helvete.
Men innan han hann formulera en
vettig uppföljningsfråga, ringde
telefonen, Bildt ursäktade sig och
satte sig på sängkanten.
D et var Holbrooke…
Det blev ett långt samtal. Ord läckte
ut till tjuvlyssnaren på balkongen:
”Sarajevo 1n a day or
t w o … ” Gag utgick från att Bildt
talade om sina närmaste resplaner).
” K o s y r e v . . . ” (Han nämnde
den dåvarande ryske utrikesministerns namn; det hade setts som
en av Bildts meriter att han hade så
goda kontakter med ryssarna).
” P a l e . . . ” (Bildt hade tidigare
sagt, att det var otänkbart att han
besökte de bosnien-serbiska rebellernas ledarskap där; ledarna är ju
eftersökta for krigsförbrytelser och
för brott mot mänskligheten).
Bildt kom ut på balkongen igen.
Spelat eller äkta, men som
förbigående, sade han: ”Det var
Holbrooke som ringde…”
Holbrooke!? Javisst han! Notera att
detta inträffade i Bildtmissionens
begynnelseskede: Richard Holbrookes namn, som skulle ra stjärnstatus
och bli ett välkänt begrepp, var då
bekant bara för politiska i n s i d –
e r s. Holbrooke var en biträdande
utrikesminister vid USAs State
Department, som några veckor
tidigare fatt uppdraget att sätta
tänderna i Jugoslavienproblematiken.
” Det var till detta
f eldukade bord, som
Bildt kallades zn som
kypare.

helikopterskutt till en rebellregim i
Knin.
Det var under månaden som kom,
Bildt – ofta klädd i hjälm och
skottsäker väst – som syntes på plats
och i rapporteringen. Det dröjde till
tidig höst innan scenförändringen
kom: säkerhetsrådet fördömde en ny
serbisk massaker vid Sarajevos
saluhall, Nato fick uppdraget att sätta
in bestraffning, Nato-piloter flög
3.000 uppdrag under två veckor mot
serbiska strategiska mål i Bosnien, det
kröntes med attack från 17
Tomahawk kryssningsmissiler. Detta
i sin tur följdes av en häpnadsväckande framgångsrik offensiv i
nordvästra Bosnien av de, i praktiken
muslimska, regeringsstyrkorna och av
kroatiska soldater. Det skedde först
nästan omärkligt; ingen trodde sina
ögon. Sedan med accelererande
dramatik. Det serbiska spelbordet
Bildt, som formellt inte var hade välts över ända. Plötsligt var
någonting märkvärdigare än en
svensk oppositionsledare, hade
månaden tidigare vid besök
Washington blivit uppringd av
Holbrooke. De två hade då över en
öl på en pub i Georgetown satt sig
ner för att tala.
Det var där – vid telefonsamtalet
på det trista hotellrummet – som ett
av de jugoslaviska fredsförhandlingarnas tandempar började
formas. ”Jag koordinerar dagligen
med USA”, sade Bildt på balkongen
– utan att reportern då förstod, att
det var d e t, som den dagen var den
verkliga nyheten, mera än ett
serberna inte vinnare som erövrat
land, anställde massakrer och
dikterade villkor. De var förlorare på
reträtt.
Det var nu Holbrooke personligen
bröt 1genom med amerikansk
skytteldiplomati. Den var rastlös i
tempot och fYlld av översittaraktigt
hot mot parterna, vare sig de var
serber, kroater eller muslimer.
Någon liten morot. Men mera käpp.
Och vägen gick, som Bildt hade
sagt, genom Belgrad. Milosevic gav
upp. Han desavouerade de serbiska
ledarna i Pale. De stridande samlades
först i Geneve, sedan på den nu så
12 SVE NSK TIDSKR.IFT
– ……..~
berömda flygbasen i Dayton, Ohio.
Processen startade, steg for steg mot
ett tillstånd, då kulor inte längre ska
skjutas men hatet under huden finnas
kvar. Det bara väntar på att skrapas
fram igen.
Den storvuxne Holbrooke forsade
fram. I bakgrunden Bildt. Med
tonvikt på b a k g r u n d e n . Det
är så på tandemcyklar: någon sitter
främst.
Men med Bildts placering på bakre
sadeln, kunde man spekulera i att han
personligen var på väg att misslyckas?
I sommarens början hade det ju
kannstöpts kring frågan, om medlaruppdraget for Bildt var avstampen till
en stor internationell karriär. Men nu
såg det ut som om vårarr Bildt var
reducerad till springpojke åt den där
jänken.
Mindre j änk mer europe
Svenska politiska motståndare,
socialdemokratiska regeringsmedlemmar och personer inom UDhierarkin, såg scenforändringen icke
utan viss fortjusning: Bildt hade
återtagit mänskliga proportioner.
Kamrater mom det moderata
samlingspartiet tyckte samtidigt, att
det var dags att ställa partiledarfrågan
på sin spets: ”Vi kan inte hur länge
som helst ha en ledare, som aldrig är
i Sverige.” Den inte alltid sanningsenlige Bo Lundgren hördes på en
middag i Göteborg till sin bordsdam
säga: ”Carl måste bestärnn1.a sig fore
jul…”.
Det behövde Bildt alls inte. Mode- -….-~
_….-~
raterna behövde ingen närvarande
partiledare. All svensk politik kretsade kring ledarskapskrisen inom
socialdemokratin.
Bildt positionerade om sig. Från
Dayton och framåt tonade han
mindre fram som ”jänkarnas man”.
Han forsökte for konferensens framgångar vinna en gnutta ära också åt
Europa och EU. Det var inte bara
Holbrookes fortjänst…
Åjo! Det var inte bara FN, som
genom velighet, brist på ridderlighet
och avsaknad av moral, som skämt ut
sig i Bosnien. Europas stormakter
och EU hade visat impotens. Dess
gemensamma utrikespolitik var en
chimär. Margaret Thatcher, som
numera betraktar världspolitiken
utifrån, har bättre än någon annan
sammanfattat vad som hände:
”Bosnien räddades inte av
gemensamma ansträngningar eller
europeiskt fredsmakande utan av
Kroatiens arme, Natos flygkapacitet och amerikansk diplomati.”
M
en Bildt stod upp
for EU. ”Bildt”,
sade Sveriges ambassadör i Sarajevo,
Erik Pierre, ӊr sannerligen inte
springpojke. Bildt var i Dayton och
forsvarade E u r o p a s intressen.”
Skälet till det kan ha varit simpel
taktik och opportunism. ”Söker Bildt
sig vidare i en internationell karriär”,
spekulerade en cyniker, ӊr det inte
SVENSK TIDSKRIFT
mom ett FN-organ. Snarare Bryssel
for att en dag kanske efterträda
Jacques Santer.”
Bytet av sadel, från Amerika till
Europa, kan vara ett skäl till att Bildt
hamnade i hetluften på nytt, när han
tagit på sig det gargantuanska uppdraget, att – med titeln Den Höge
Representanten – leda den civila
återuppbyggnaden av Bosnien, forbereda fria val, hjälpa fordrivna
människor tillbaka till deras hem, ge
landet en bas for sysselsättning, och
forvalta de miljarder som BUländerna och Världsbanken så lättvindigt lovat ställa upp med.
Medan den militära delen, de
60.000 Nato-ledda soldaterna mom
Ifor-styrkorna, genast och
framgångsrikt kom igång med sitt
arbete, hade Bildt en långsam start.
skillnaden i militärt och civilt
arbete är iögonfallande. På den
militära sidan finns organisationen,
ordergången och infrastrukturen
klar. Nato hade repeterat manövern i
20 månader. Det var somD-D a y.
På Bildts civila sida fanns ingenting,
absolut ingenting, att börja med. Det
var som ett u-land.
Bildt utsattes strax for en serie
angrepp i det amerikanska politiska
etablissemangets paradtidningar,
New York Times och Washington
Post. Det kan ha varit planterade
åsikter for att indirekt komma åt
Holbrooke, som inte är en de
diplomatiska idealens diplomat, och
som mångas ögon med sm
buffeldiplomati gjort sig for bred.
13
Andra spekulationer löd, att det var
Holbrooke, som via tidningarna, ville
komrna åt Bildt.
Löjets skimmer över Bildt
Men Bildt kunde inte fcirn1ås att ens
inlindat säga något förklenande om
Holbrooke. ”Holbrooke är bra fcir
Balkan”, sade Bildt den aftonen vi var
i Pale. ”Och”, sade han mera
kryptiskt vid ett annat tillfålle, ”man
kan inte bortse från att det finns
transatlantiska spänningar.”
Dock, om det inte var förödande,
så drog det i alla fall ett löjets skimmer
över Bildt, när Washington Posts
sarajevoreporter sökt sig upp till de
lokaler, som Bildt skaffat sig och sin
organisation. John Porruret
rapporterade:
”I Sarajevos stridsärrade FeroElektro-byggnad var ljusen på och
någon var hemma, men det var inte
Carl Bildt. På andra våningen
trampade myndighetspersoner från
Bosniens handelsdepartement
entren med travar av dokument i
sina famnar. Högre upp kläckte
hjälparbetare planer fcir att förbättra
livet i Bosnien. Någon hade rökt
marijuana på toaletten. Bakom en
dörr lyssnade någon på rockmusik.”
Fel fot först
Det var som om Bildt satt ner fel fot
först. Han hade – som en bortskämd
svensk partiledare – trott, att någon
annan skulle uträtta de praktiska
sysslorna i arbetet med att starta upp
den nya verksamheten. Och han hade
14
ansett julen helig och lämnat Sarajevo
fcir att under några veckor fira den i
Sverige. Men det är bara fcir svenskar
som semestern är helig; i en rad andra
länder sätts arbetet först, allra helst när
det gäller att veva igång en mission,
som är viktig fcir fred och välfärd.
Det blev inte bättre, när Bildt
värjde sig: ”Vi har ju inte ens
telefoner, jag har ju inte ens en bil att
förflytta mig i.” Det gav underlag till
frasen: ”Holbrooke skäller, Bildt
gnäller”.
Människor, härdade i krissituationer, log syrligt: ”Det första Bildt i
Sarajevo skulle ha skaffat sig var inte
underhuggare från de europeiska
utrikesdepartementen i kritstrecksrandiga kostymer. Han skulle ha
raggat upp en gammal underofficer
eller en hårding från ett internationellt kraftverksbygge – en sådan
där som i ett huj, på ett eller annat
sätt, ordnar sladdar och telefoner och
de bilar som behövs. Hårdingen hade
köpt dem på svarta börsen, Sarajevo
var fyllt av FNs vita Toyota
Landcruisers. Eller han hade
rekvirerat dem – det kallas rekvirera,
när man i krigsområden stjäl och
kapar. Bildt behövde en fixare – och
han skulle bara hållit sig till regeln:
n o q u e s t i o n s a s k e d . Och
Bildt skulle, som en gest av allvar, ha
skaffat sig en lägenhet i Sarajevo, inte
bara kinesat på hotell.
En del talar dock fcir att Bildt sent
omsider lyckas väl: hans politiska
kunnande, hans fornlåga att suga i sig
detaljer, hans intresse fcir Balkans
SVENSK TIDSKRIFT
historia, hans kartografiska specialisering, hans fysiska uthållighet. Men
det räcker i den kärva miljön inte
med att acceptera h a r d s h i p ,
umbäranden. Man måste attraheras av
dem.
Bildt har fatt smak på den politiska
jet-set rollen. Han har ovedersägligen
blivit en internationellt känd figur.
Han har som medlare överlevt trots
sina hårda uttalanden mot kroaterna.
Förtroendet fcir honom växer bland
de muslimska ledarna, trots att de
irriteras av hans rastlöshet. Rådgivaren till den bosniske premiärministern sade en gång till mig:
”Varför kan Mr Carl inte sitta lugnt
och dricka en kaffe…”.
” Det blev it1 te
bättre, t1är Bildt värjde
sig: ”Vi har ju inte ens
telefoner, jag har ju inte
ens en bil att förflytta
mzg i.” Det gav underlag till frasen: ”Holbrooke skäller, Bildt
gnäller”.
”Tempot är skoningslöst. Och den
eviga diplomatin är motsatsen till
dagspolitiken. Diplomati är att tassa
runt problemet, inrikespolitik är
direktattack.
Bildt har inte sagt, att han saknar de
dagliga konfrontationerna på svensk
hemmaplan. Men på balkongen till
rum 603, den där kvällen vid
midsommar i Split, då han startade sitt
Balkan Runt, antecknade jag hans
oreserverade ord, om att han ska
fortsätta svensk politik. Med
syftning på sin nya världspolitiska roll,
sade han: ”All politik har sin grund i
det lokala…”.
De karriärmässiga riskerna att
fortsätta bosnienlivet ska inte
underskattas. Medlarna ligger, en
efter en, som lik längs förhandlingsvägen. ”Och”, säger en halkanbedömare, ”se hur det gick för
Akashi.” Han syftar på den japanska
diplomat, som var högste FN-man i
regionen, men som gick ner i moraset
och slutligen fick sparken.
I återuppbyggnadsjobbet finns det
en chans att åtminstone delvis lyckas.
Den är inte på samma sätt som
medlingen ett resande arbete, heller
inte ett teknokratiskt. Det är
framförallt ett politiskt. Men om Bildt
menar vad han sagt, att ”all politik är
lokal” lever han inte efter sitt
memento. ”Han är mera i Bryssel än
här”, lyder ett vanligt klagomål i
Sarajevo. Han har samarbetsproblem
med sin ställföreträdare, en stålblank
bonn-produkt, diplomaten Steiner.
Och fällorna finns: när hjälp
strömmar till kommer alla sidor att
väga biståndet på brevvåg – och nåde
multietniskt samhälle är redan en
sprucken spegel; Serberna i Sarajevos
förorter lyssnade mera till ängslan i
sina hjärtan och till sina fördomar om
muslimer än till Bildts lugnande tal
den där kvällen i en tv-studio i Pale.
Serberna bröt upp och gjorde sig till
flyktingar. Deras reträtt, till resultatet
ännu en etnisk rensning, skedde med
den brända jordens taktik. När
serbernas ynglingar plundrade och
satte husen i lågor innan de gav sig
av, kändes det tungt för
Bildtfolket Fero-Elektrobyggnaden.
När för Den Höge
Representanten nya stormmoln drar sig samman, far
Bildt kanske skäl att melankoliskt längta tillbaka till det
enklare livet som medlare.
Sommaraftonen på balkongen på det trista hotellet i Split avslutade Bildt
med att gå ner i hotellets
grill. stoltenberg satt
redan vid bordet.
”Ett grillspett”,
beställde Bildt, ”och
– vad är det du
dricker, Thorvald?”
”Bra.
. ,
VIn ,
Husets
svarade
den som inte ser till att det väger norrmannen.
jämt. ”Jag tar samma”, sade Bildt.
Enkelt medlarliv Spett och vin
Och Daytonavtalets vlSloner om kom m på
Sarajevo som ett återuppväckt bordet.
SVENSK TIDSKRIFT
”Vilket jäkla plonk”, sade Bildt, när
han svalde de första dropparna.
”När det konm1er till vin”, sade
Stoltenberg, ”fäster jag mera avseende
på kvantiteten än på kvaliteten.”
Stajfan Heimerssons reportage är hämtat ur !Jam
kommande höstbok ”Tredje mannw i Casablanca”
(W&fll1
15

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner