Print Friendly

Hur kunde de gissa så fel?

Av Bo Hugemark | 21 mars 2014

Mycket litet talade för rysk återhållsamhet, när revolutionen i Ukraina hotade vitala intressen. Ändå har så många haft fel om hur Ryssland skulle agera, menar Bo Hugemark.

Åter har stora delar av expertisen haft fel om Rysslands agerande. ”Ryssland har ett intresse av ett stabilt Ukraina”. Så tokigt det kan bli.

Orsaken är den vanliga: man tillskriver andra samma värderingar och samma slags rationalitet som man själv har. Det kallas mirror-imaging och ligger bakom häpnaden inför många angrepp: Operation Weserübung 1940, Kuwaitkriget och Georgienkriget, för att nämna några.

Ett rationellt beslut innebär att man väger intäkter mot kostnader. Hur har Putin vägt och vad har ”expertisen” förstått av det? Låt oss börja med intäkten. Putins mål var tre på olika lång sikt. Det kortsiktiga var att säkra Krimbasen. Det medellånga att hindra det ryska systemets sönderfall genom demokratisk smitta från en ukrainsk revolution. Det långsiktiga: att möjliggöra återställande av imperiet. Målen hänger ihop.

”Expertisen” har förvisso uppfattat det första. Vad beträffar det andra varierar synen. Det finns olika uppfattningar om hur sårbart det ryska systemet är. Om man som vissa bedömare tror att Ryssland har goda framtidsutsikter och att Putin är en rätt normal politiker, eller om man tror att hans auktoritära kontroll är säker undervärderar man lätt hans rädsla för smitta.

Påståenden om rysk imperialism förses ofta med etiketten rysskräck. I stället talar man om Nato:s och EU:s inringning och ryssarnas rädsla för ekonomiska och rentav militära hot. Det är förvisso den bild regimens propaganda målar upp och som därmed omfattas av många ryssar. Kanske också ledningen i viss mån blir offer för sin egen retorik, men min gissning är att det snarare handlar om att Nato- och EU-utvidgningen hotar Rysslands handlingsfrihet att med olika medel dominera grannländerna med återställande av imperiet som yttersta mål. Och vi har Putins ord på att han anser att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets stora geopolitiska katastrof.

Så till kostnaderna. ”Expertisen” trodde att Ryssland fruktade ett ukrainskt kaos. Men när det visade sig att ett stabilt Ukraina endast skulle kunna vara ett demokratiskt Ukraina var ett Ukraina i kaos inte en oacceptabel kostnad för Ryssland. Tvärtom kunde man med lögnaktig propaganda om kaoset i Kiev samla nationen. I kombination med stolthet över Sotji och en imponerande militärövning.

I och med att Ukraina 2008 förvägrades status som Nato-medlemskandidat fanns det inte någon militär kostnad att ta hänsyn till, särskilt inte efter lackmustestet i Georgien.

Ekonomiska kostnader kunde visserligen bli kännbara, men energivapnet skulle säkert hindra alltför drastiska åtgärder. Frysning av bankkonton skulle förstås drabba oligarker och kleptokrater. Men idag bevittnar vi hur London City våndas över följderna av sådana aktioner.

En kostnads-intäktsanalys med dessa ingångsvärden ger alltså vid handen att mycket litet talade för rysk återhållsamhet, när revolutionen i Ukraina hotade vitala intressen. Om Putin går vidare och invaderar fler delar av östra Ukraina vet vi inte, men han har militär handlingsfrihet och har deklarerat politisk. Och den bräckliga ukrainska staten får nu ägna sig åt krishantering i stället för att koncentrera sig på att bygga upp en demokratisk och hederlig statsmakt.

Bo Hugemark är överste och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.bo_hugemark

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner