Print Friendly

Herr Orring talar ut

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Herr Orring talar ut
Scenen är ett klassrum med en grundskolenia. Sedan länge har vissa elever
gjort livet surt för lärarinnan, som väntar barn. Så förlorar hon plötsligt tålamodet och tar tag i håret på den värste
plågoanden. Denne sparkar lärarinnan i
magen, samtidigt som han utropar:
”Hoppas ungen fick vad den tålde!”
Denna episod – återgiven i en dagstidning – är knappast unik. Liknande
fall av elevterror, t o m innefattande
fysiska övergrepp av brutalaste slag,
inträffar sannolikt oftare än man tror
i skolorna. Men de når inte offentligheten. Lärarna drar sig nämligen för att
erkänna sina svårigheter, eftersom de
riskerar att stämplas som inkompetenta
och få sänkt tjänstgöringsbetyg.
Aldrig någonsin torde lärarens arbetssituation ha varit mindre avundsvärd
än under det senaste decenniet. skolreformerna har avlöst varandra i snabb
följd, vilket medfört bristande arbetsro
i skolan. En sak är att på papperet skissera upp ståtliga nyskapelser, exempelvis det nya gymnasiet. En annan är att
förverkliga dem. Det är då de stolta idekonstruktionerna i praktiken prövas –
och ofta visar sig vara byggda på lösan
sand.
Det är lärarna som hela tiden fått dra
det tyngsta lasset under denna för vårt
skolsystem så revolutionerande tid. Det
är också de som fått bära hundhuvudet
när de höga ambitionerna inte uppnåtts.
För elever, föräldrar, politiker och skolreformatorer har läraren varit ett lovligt
byte. Ändå – utan den lojalitet han eller hon visat upp, hade situationen i skolan förvisso varit en helt annan och
dystrare än den trots allt är i dag.
Men någonting har plötsligt hänt. Den
relativt nyutnämnde chefen för skolöverstyrelsen Jonas Orring vaknade till
liv. För att visa att han inte helt vill
glömma bort lärarna, bestämde han sig
för att säga någonting väsentligt. Det
skedde på Hem och Skolas konferens i
Östersund. Rätt man yttrade rätt sak
inför rätt forum – men tyvärr åtskilliga år för sent!
Hr Orring slog näven i bordet. Lärarens uppgift är svår, inte sällan påfrestande, sade han. Hans arbetssituation
kan vara fylld av förnedrande förödmjukelse, grymhet på gränsen till det
olidliga! St5-chefen berörde också händelsen då en lärare bötfälldes för att ha
gått handgripligt tillväga mot en utmanande elev. ”Jag frågar mig om det
inte borde ha funnits utrymme för åtalseftergift”, yttrade hr Orring.
Jo, det borde det verkligen! Och naturligtvis var det ingenting annat än
rena självklarheter hr Orring kom med.
Likafullt väckte hans ord en remarkabel uppmärksamhet. Det avslöjar på ett
genant sätt hur mycket som brustit i
stödet till lärarna från ansvarigt håll
under många år.
Det är beklämmande att på nytt behöva slå fast, att lärarens arbetsbörda
ständigt växer i takt med nya läroplaner och nya undervisningsmetoder som
han inte är utbildad för. Samtidigt
skärps kraven på större medbestämmanderätt, inte minst från elever som långt
ifrån alltid är mogna att bära det ökade ansvaret. Dessutom har elevernas
fackliga organisation, SECO, det senaste året kommit att bli en tummelplats för ungdomar som nästan undantagslöst står till vänster om vänster.
Följden härav h<Jr hlivit en SECO-politik av det mest förvirrade slag, bland
mycket annat manifesterad i ordföranden Katarina Engbergs ord vid samma
Hem och skola-konferens – i polemik
mot hr Orring – att lärarnas ”motståndare” inte är eleverna utan SO och
näringslivet!
Så länge ledningen för SECO består
av extremistiska revolutionsfantaster lär
det blir svårt att med hjälp av denna
organisation skapa drägliga arbetsförhållanden i skolan. Men läraren har
faktiskt rätt att kräva sådana. Hans ar- 453
bete är nämligen inte alls så trevligt och
stimulerande som man i viss vulgärargumentation vill göra gällande. För att
sådana arbetsförhållanden skall kunna
komma till stånd är det nödvändigt med
samarbetsvilja från samtliga berörda
parter.
Med spänning frågar sig därför nu
både lärare, elever och föräldrar om hr
Orrings uttalande i Ostersund enbart
var munväder eller om han menade vad
han sade. I det sistnämnda fallet har
han alla möjligheter att i handling följa
upp sitt tal. Då kan han visa att han
inte vill finna sig i någon elevdiktatur i
skolan. Då kan han också visa att han
inte vill uppge den målsättning, som
innebär att skolan skall bibringa eleverna en del kunskaper och färdigheter.
Han har med andra ord chansen att ge
skolanarkismens profeter den åthutning
de så länge tiggt om.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner