Print Friendly

Havel: En del av Europas historia

Av Hans Wallmark | 17 april 2009

Vaclav Havel borde få Nobels fredspris för sina insatser. Det menar Hans Wallmark, moderat riksdagsledamot och kandidat till Europaparlamentet.

Hans Wallmark

Den första politiska affisch jag någonsin nålade fast på en anslagstavla var tryckt med bleka färger på papper av dålig kvalitet. Samtidigt var det en stor stund. Jag valde tydligt sida. Oroligt undrande över vad andra på skolan skulle tycka var jag ändå glad över att ha gett ett ställningstagande tillkänna. Om jag så här nästan trettio år senare kommer ihåg rätt var det en bild av en stridsvagn och en trotsig hand hållande i en penna. Det var ett upprop till förmån för Charta 77.

Det handlade om de oppositionella i Tjeckoslovakien som slogs mot maktens män i kommunistpartiet för sin rätt att få tänka, skriva och läsa fritt. Steget från denna markering till att sedan bli aktiv i MUF var inte långt. Rätt snart skulle det bli många andra affischer, flygblad och den första insändaren i lokaltidningen Haparandabladet. Det är dock helt andra historier som handlar om att vara en minoritet i ett rött Norrbotten. Detta var ju åren efter att ett mer kommunistiskt Apk bildats ur Vpk och det sprang omkring jämnåriga som drömmande talade om Moskva. Och med tiden skulle LO arrangera en stor politisk demonstration mot den då folkvalda borgerliga regeringen i Sverige. Men det är som sagt något helt annat.

För Václav Havel och andra tänkande i Charta 77s närhet representerade det som fanns österut ingen förhoppning om en bättre framtid. Istället var det liktydigt med förtryck och en trampande stövelklack. Det var en tid då det i sig var en politisk markering att betrakta städer som Prag och Warszawa som delar av Centraleuropa. Därmed tänktes den dåvarande Berlinmuren och järnridån som fanns likt ett ständigt närvarande blodigt sår på kontinenten bort. Att se Tallinn, Riga och Vilnius som av Röda armén ockuperade städer och baltiska republiker kunde mötas, från i andra sammanhang sunda politiska meningsmotståndare, med morrande kommentarer om ”korstågsfararanda”.

Tänkarna och de intellektuella drömde om så pass enkla men självklara saker som att få skriva obehindrat, att få sätta upp en pjäs utan pekpinnar och att historien inte skulle alltigenom förfalskas och retuscheras av regimen.

Från Charta 77 ståndaktighet, via de politiska fångarnas fängelsetillvaro och straffarbeten, gick en rak linje till den sammetsrevolution som efter murens fall 1989 ledde till att skäggiga, storrökande författare i fula tröjor plötsligt var på väg att ta det politiska initiativet. Till mångas förvåning, inte minst sin egen, kom Václav Havel att bli president i det land som bara månader dessförinnan haft myndigheter som kartlagt hans liv och försökt att åter placera honom i en cell. Absurda vändningar vilket gjorde att han gärna offentligt markerade frändskap med en annan författare från Prag, Franz Kafka.

Václav Havel

Med Václav Havel hade Europa fått en statschef som inte endast öppet erkände sin fascination för musikern Frank Zappa utan också poängterade det mänskliga behovet av en moralisk kompass. Det blev tretton år som president. Och under hans ledning, och tack vare hans klokskap, kunde Tjeckoslovakien delas i två nya nationer och sådana praktiska frågor som uppdelning av tillgångar, skulder och försvarsmakt som lätt leder till bråk i samband med arvstvister och krig då två länder är inblandade hanterades på ett begåvat sätt.

Här finns ett väsentligt och viktigt bidrag till dagens politiska utveckling i Europa. Han kom att personligen symbolisera en betydelsefull egenskap: Ansvarstagandet. En hel del av hans texter och dramatiska verk handlar också om detta; människans moral och vikten av ansvarstagande.

Under 1970-talet var Havel ”dåren i Prag”, en kringflackande dissident i trasiga jeans och nästan alltid synlig med en cigarett i mungipan. Hans borgerliga bakgrund gjorde honom till en enkel måltavla för den fruktade säkerhetstjänsten. Han sattes i fängelse flera gånger och fick även yrkesförbud som dramatiker vilket medförde att det enda arbete han kunde uppbringa var som lastare på ett bryggeri.

Han hade själv alltid varit skeptisk till tanken på ett kollektivistiskt storebrorsamhälle där människor förvägras ansvar och hans kritiska skrifter hade ofta riktat sig gentemot regimens brutalitet och totalitära samhällssyn. Genom sammetsrevolutionen i november 1989 gjorde hela det tjeckiska folket rent hus med den kommunistiska regimen och de tusentals människor som samlades på Václavplatsen i Prag viftade med affischer som bar texten ”Havel na Hrad” – Havel till Borgen. Och så blev det. Det var inte heller utan att ett av Havels första tal som nyvald president fokuserade på tillståndet i landet med en utbredd förljugenhet som dyvlats på människor efter 40 års kommunism. Allt var bara underbart hade kommunistledaren Husak förkunnat. Men verkligheten som människor mötte i vardagen var något helt annat med förtryckande regim som lät åkrarna stå i träda och fabrikerna haverera. Särskilt underbart var det knappast.

Med jämna mellanrum kommer nu bulletiner från Prag om en åldrande Václav Havels vacklande hälsa. Kroppsligt utvecklas han som alla. För något år sedan hördes han åter av litterärt med den 2007 på engelska utgivna minnesboken To the Castle and back (Knopf). Där är det personen och människan som framträder, med sina tillkortakommanden men också hur han resonerar kring lungcancern.

Den insats han gjort för Europa kan inte underskattas. Han har gjort det genom att vara en samvetets röst, sitt eget samvetes egen röst! Som person och statsman är han ett gott ideal. Medveten om att vara just imperfekt representerande han det rimliga och realistiska. Pragmatiskt och idéfattigt, kan någon tycka. Klokt ifall man studerat konsekvenserna av samhällssystem i ett antal länder som Tjeckoslovakien, Polen, Ungern, Bulgarien, Rumänien och Sovjetunionen alla baserade på det utopiska.

Som riksdagsledamot har jag rätten att till den norska Nobelkommittén föreslå värdiga fredspristagare. Den som har möjlighet att nominera uppmanas dock göra detta diskret. Så får det bli. För visst hade det varit inspirerande ifall Havel kunnat få ett liknande telefonsamtal som Winston Churchill:

– Gratulerar, ni har tilldelats Nobelpriset!
– Tack, men inom vilken kategori?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism