Print Friendly

Håkan Holmberg; Konservatismen stärks

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HÅKAN HOLMBERG:
Konservatismen stärks
Det är av stort intresse att konservativt tänkande nu får en
renässans i vårt land. Förslaget
till förändring av socialförsäkringssystemen till system för
lågt grundstöd och möjlighet till
påbyggnad med privata försäkringar är emellertid en tydlig
positionsförflyttning som många
med en genomtänkt konservativ
åskådning torde tveka inför.
Fil dr Håkan Holmberg är riksdagsman för folkpartiet liberalerna.
P
olitiska partier bör inte definieras
genom sina ståndpunkter, utan genom hur ståndpunkterna motiveras
och kombineras med andra ståndpunkter.
Även om det förvisso finns partier som
nöjer sig med ståndpunkterna, särskilt om
de är populära, och struntar i argumenten, så gäller ändå huvudregeln att partier
som långsiktigt vill påverka samhället
måste ha sin förankring i någorlunda genomtänkta värderingar.
Medan socialismen tills vidare befinner sig i en intellektuell kris, så innebär de
tankar som i Sverige formulerats av i
första hand Hans Zetterberg däremot att
den konservativa idetraditionen fått nytt
liv och en utformning som är gångbar i ett
modernt samhälle. Efter sitt nederlag i
rösträttsstriden kunde den svenska hö-
gern moderniseras genom att uppta element ur den klassiska liberala idetraditionen. Nu sker på sätt och vis en återknytning till rötterna. Konservatismen förnyas
genom att de konservativa tar upp tankegångar från Europas stora kristdemokratiska partier. Organisatoriskt motsvaras detta av att de konservativa och kristdemokratiska partifamiljerna i Europa
alltmer växer samman.
Idehistoriskt passar också den kristdemokratiska traditionen, med dess betoning av små ”naturliga” gemenskaper
bättre ihop med den konservativa traditionen än vad den liberala individualismen gör.I det mycket välskrivna förslaget
till nytt moderat partiprogram saknas –
bortsett från ett allmänt inledningskapitel
– också det mesta av den liberala retorik
som under 80-talet präglade partiets
framtoning. De politiska huvudkraven –
lägre skatter, mindre offentliga utgifter,
fårre statliga regleringar etc – är visserligen desamma som tidigare, men motiveringen är nu nästan uteslutande av konservativt/kristdemokratiskt slag. Lika
engagerat som folkpartiet liberalernas
ideprogram beskriver en samhällssyn där
den enskilda människan och hennes ”livschanser” står i centrum, lika engagerat
skriver de moderata programförfattarna
om de små kollektiven och ”den lilla världen”.
Huvudregeln är att partier som
långsiktigt vill påverka samhället
måste ha sin förankring i någorlunda genomtänkta värderingar.
Konflikten mellan dessa två synsätt är
naturligtvis inte total. Även liberaler uppfattar familjen och andra små gemenskaper som självklara och avgörande byggstenar i ett fritt samhälle. De ideella folkrörelsernas folk har genom historien ofta
funnit en naturlig hemvist i de liberala och
frisinnade partierna. Problemet med ”den
lilla världen” i moderat tappning är, från
ett liberalt perspektiv, att ett samhälle där
social omsorg och ekonomisk trygghet
nästan helt blir en uppgift för familjen och
de små nätverken, inte ger många ”livschanser” till dem som saknar nära relationer, vantrivs med dem som finns eller vilkas närmaste nätverk trots kärlek och offervilja saknar tillräckliga resurser.
Tydlig positionsförflyttning
Som ett nytt led i denna politik byggd på
små gemenskaper föreslås nu också att
socialförsäkringssystemen skall omvandlas till system för ett lågt grundstöd till
alla, och möjlighet att bygga på m’ed pri- 79
vata försäkringar därutöver. Här tycks det
vara fråga om en tydlig positionsförflyttning, som jag misstänker att även många
med en genomtänkt konservativ åskådning tvekar inför. Stora grupper kommer
inte att anse sig ha råd, ens efter skattesänkningar, att ta kompletterande försäkringar och hänvisas alltså till socialbidrag
och välgörenhet. För moderata politiker
som traditionellt argumenterat mot ”bidragsberoende” borde en reformering av
socialförsäkringssystem av det slag som
redan sker framstå som mer lockande än
den totala förvandling som programgruppen skisserar.
Men kanske vill en del moderater nu
helt ge upp varje form av välfärdspolitik?
Det antyds av en skribent på Svenska
Dagbladets ledarsida som nyligen tagit
det logiska nästa steget: ”Kanske vi genom ett samlat och systematiskt statligt
tillbakadragande på område efter område
borde reducera valfriheten, och kasta ut
medborgarna i ett existentiellt vakuum
där de inte har något annat att ty sig till än
varandra och sig själva, för kanske är det
bara under sådana förutsättningar de
strukturer växer, de värderingar gror, som
bygger civilisationer?” (Eddie Tistelgren
17/2 1993).
Vad Tistelgren egentligen säger är att
människor skall förmås, genom ekonomiskt tvång (och kanske också på andra
sätt?) att leva i enlighet med vissa strikt
förutbestämda normer, där det inte längre
finns plats ens för uppbrott ur kärlekslösa
äktenskap eller andra roller för man och
kvinna inom och utom familjen än de av
traditionen givna (hans betraktelser om
jämställdhet och annat i SvD under senare tid säger detta rent ut). De ansvariga
inom moderata samlingspartiet har skäl
80
att fundera flera gånger på vart ideutvecklingen inom partiet och dess närmaste
omgivning är på väg.
Europapolitiken
Även på ett mindre kontroversiellt plan
markerar programförslaget en ny distans
till det synsätt som förekommer på liberalt håll. Det gäller Europapolitiken, där
programförfattarna entydigt ställer sig på
den ”nationalstatslinje” som förknippas
med Margaret Thatcher (men däremot
inte alltid med kristdemokratiska partier i
andra länder). Det symboliseras av att
ministerrådet, enligt förslaget, skall fortsätta att vara EG:s viktigaste politiska
organ. Här finns en uppenbar kontrast
mot den decentralistiska ”europafederalism” som mer eller mindre kraftigt markerat förenar de liberala partierna inom
gemenskapen och som bl a tar sig uttryck
i tanken att ministerrådet iframtiden borde förvandlas till en slags ”senat” eller
”första kammare” i ett nytt Europa-parlament med tydligare men också klart avgränsade befogenheter.
Om färden fortsätter kan väljarreaktionerna bli starka.
”Den lilla världen” och nationalstaten
har alltid varit bärande pelare i konservativ samhällssyn. Det är av stort intresse att
konservativt tänkande nu får en renässans
i vårt land. Men om färden fortsätter kan
väljarreaktionerna bli starka.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism