HÅKAN HOLMBERG: Konservatismen stärks Det är av stort intresse att konservativt tänkande nu får en renässans i vårt land. Förslaget till förändring av socialförsäkringssystemen till system för lågt grundstöd och möjlighet till påbyggnad med privata försäkringar är emellertid en tydlig positionsförflyttning som många med en genomtänkt konservativ åskådning torde tveka inför. Fil dr Håkan Holmberg är riksdagsman för folkpartiet liberalerna. P olitiska partier bör inte definieras genom sina ståndpunkter, utan genom hur ståndpunkterna motiveras och kombineras med andra ståndpunkter. Även om det förvisso finns partier som nöjer sig med ståndpunkterna, särskilt om de är populära, och struntar i argumenten, så gäller ändå huvudregeln att partier som långsiktigt vill påverka samhället måste ha sin förankring i någorlunda genomtänkta värderingar. Medan socialismen tills vidare befinner sig i en intellektuell kris, så innebär de tankar som i Sverige formulerats av i första hand Hans Zetterberg däremot att den konservativa idetraditionen fått nytt liv och en utformning som är gångbar i ett modernt samhälle. Efter sitt nederlag i rösträttsstriden kunde den svenska hö- gern moderniseras genom att uppta element ur den klassiska liberala idetraditionen. Nu sker på sätt och vis en återknytning till rötterna. Konservatismen förnyas genom att de konservativa tar upp tankegångar från Europas stora kristdemokratiska partier. Organisatoriskt motsvaras detta av att de konservativa och kristdemokratiska partifamiljerna i Europa alltmer växer samman. Idehistoriskt passar också den kristdemokratiska traditionen, med dess betoning av små "naturliga" gemenskaper bättre ihop med den konservativa traditionen än vad den liberala individualismen gör.I det mycket välskrivna förslaget till nytt moderat partiprogram saknas - bortsett från ett allmänt inledningskapitel - också det mesta av den liberala retorik som under 80-talet präglade partiets framtoning. De politiska huvudkraven - lägre skatter, mindre offentliga utgifter, fårre statliga regleringar etc - är visserligen desamma som tidigare, men motiveringen är nu nästan uteslutande av konservativt/kristdemokratiskt slag. Lika engagerat som folkpartiet liberalernas ideprogram beskriver en samhällssyn där den enskilda människan och hennes "livschanser" står i centrum, lika engagerat skriver de moderata programförfattarna om de små kollektiven och "den lilla världen". Huvudregeln är att partier som långsiktigt vill påverka samhället måste ha sin förankring i någorlunda genomtänkta värderingar. Konflikten mellan dessa två synsätt är naturligtvis inte total. Även liberaler uppfattar familjen och andra små gemenskaper som självklara och avgörande byggstenar i ett fritt samhälle. De ideella folkrörelsernas folk har genom historien ofta funnit en naturlig hemvist i de liberala och frisinnade partierna. Problemet med "den lilla världen" i moderat tappning är, från ett liberalt perspektiv, att ett samhälle där social omsorg och ekonomisk trygghet nästan helt blir en uppgift för familjen och de små nätverken, inte ger många "livschanser" till dem som saknar nära relationer, vantrivs med dem som finns eller vilkas närmaste nätverk trots kärlek och offervilja saknar tillräckliga resurser. Tydlig positionsförflyttning Som ett nytt led i denna politik byggd på små gemenskaper föreslås nu också att socialförsäkringssystemen skall omvandlas till system för ett lågt grundstöd till alla, och möjlighet att bygga på m'ed pri- 79 vata försäkringar därutöver. Här tycks det vara fråga om en tydlig positionsförflyttning, som jag misstänker att även många med en genomtänkt konservativ åskådning tvekar inför. Stora grupper kommer inte att anse sig ha råd, ens efter skattesänkningar, att ta kompletterande försäkringar och hänvisas alltså till socialbidrag och välgörenhet. För moderata politiker som traditionellt argumenterat mot "bidragsberoende" borde en reformering av socialförsäkringssystem av det slag som redan sker framstå som mer lockande än den totala förvandling som programgruppen skisserar. Men kanske vill en del moderater nu helt ge upp varje form av välfärdspolitik? Det antyds av en skribent på Svenska Dagbladets ledarsida som nyligen tagit det logiska nästa steget: "Kanske vi genom ett samlat och systematiskt statligt tillbakadragande på område efter område borde reducera valfriheten, och kasta ut medborgarna i ett existentiellt vakuum där de inte har något annat att ty sig till än varandra och sig själva, för kanske är det bara under sådana förutsättningar de strukturer växer, de värderingar gror, som bygger civilisationer?" (Eddie Tistelgren 17/2 1993). Vad Tistelgren egentligen säger är att människor skall förmås, genom ekonomiskt tvång (och kanske också på andra sätt?) att leva i enlighet med vissa strikt förutbestämda normer, där det inte längre finns plats ens för uppbrott ur kärlekslösa äktenskap eller andra roller för man och kvinna inom och utom familjen än de av traditionen givna (hans betraktelser om jämställdhet och annat i SvD under senare tid säger detta rent ut). De ansvariga inom moderata samlingspartiet har skäl 80 att fundera flera gånger på vart ideutvecklingen inom partiet och dess närmaste omgivning är på väg. Europapolitiken Även på ett mindre kontroversiellt plan markerar programförslaget en ny distans till det synsätt som förekommer på liberalt håll. Det gäller Europapolitiken, där programförfattarna entydigt ställer sig på den "nationalstatslinje" som förknippas med Margaret Thatcher (men däremot inte alltid med kristdemokratiska partier i andra länder). Det symboliseras av att ministerrådet, enligt förslaget, skall fortsätta att vara EG:s viktigaste politiska organ. Här finns en uppenbar kontrast mot den decentralistiska "europafederalism" som mer eller mindre kraftigt markerat förenar de liberala partierna inom gemenskapen och som bl a tar sig uttryck i tanken att ministerrådet iframtiden borde förvandlas till en slags "senat" eller "första kammare" i ett nytt Europa-parlament med tydligare men också klart avgränsade befogenheter. Om färden fortsätter kan väljarreaktionerna bli starka. "Den lilla världen" och nationalstaten har alltid varit bärande pelare i konservativ samhällssyn. Det är av stort intresse att konservativt tänkande nu får en renässans i vårt land. Men om färden fortsätter kan väljarreaktionerna bli starka. -