Print Friendly

Håkan Hagwall; Erlander socialiserade, Palme bara förgiftade

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
0…
Erlander socialiserade.
l av Håkan Hagwall
Systemskiftet mot högskattestaten och funktionssocialismen skedde på
Erlanders tid. Palme har fått skulden mest för att hans personliga stil förgiftade
debattklimatet och skapade konfrontation.
I
SJUTTIO- OCH ÅTTIOTALEN$ politiska retorik var
två inbördes besläktade tankefigurer vanliga. Den
ena användes framförallt i socialdemokratisk jargong, den andra i borgerlig, särskilt moderat.
Ja, eller kortare sagt: den ena var det Palme som körde
med, den andra Bohman. Och de gjorde det mot varann.
Palme sa:
-Det vet man ju att gamla socialdemokratiska ledare
alltid har varit bra. Hur mycket bättre var det inte på
och demokratiorienterade politik efter händelserna den
11 september. ”Så skulle Palme aldrig har reagerat och
agerat”, sa kritikerna. Det är säkert sant. Men det är i ett
vänsterperspektiv som konstaterandet innebär kritik mot
Persson. Hos folkflertalet har det uppenbarligen stärkt
hans ställning.
Att borgerliga politiker, opinionsbildare och väljare
alltid tycker att socialdemokratiska partiledare var bättre förr går alltså inte längre att hävda generellt.
Däremot var det sant åtminstone under PaJmes tid.
Erlanders tid, men jag har bara
åstadkommit elände. Så där har
högern alltid låtit. Erlander fick
höra att Per-Albin var mycket
bättre, och Per-Albin fick höra
hur förskräcklig han var i
jämförelse med den kloke
Branting.
”Kollektivet tar bättre
Det är sant att det var så man sa
i den borgerliga kritiken av
honom. Och till stor del är det
sant även om senare tiders borgerliga lite enklare historieskrivning: PaJmes politik bröt
med tidigare måttfullhet; det var
ansvar för individen än
individen själv.”
PaJmes iakttagelse hade fog för sig, särskilt när det
gällde hans egen samtid. Det var vanligt att borgerliga
röster jämförde honom med Erlander, alltid till PaJmes
nackdel. Inte minst Gösta Bohman gjorde det.
Och Bohman sa, under hela sin partiledartid:
-Vi står nu inför ett vägskäl. Socialdemokraterna
vill föra oss in på socialismens (planhushållningens, det
fördärvade företagsklimatets etc.) väg. Vi bör välja
frihetens (marknadsekonomins, rättsstatens etc.) väg.
Men båda hade egentligen fel.
INTE ALLTID BÄTTRE FÖRR
Att avgångna socialdemokratiska ledare var bättre än
sina efterträdare var ingen evig sanning. Att det var bättre på PaJmes tid var knappast något vare sig statsministern eller oppositionsledaren Ingvar Carlsson behövde
höra från sina borgerliga motståndare. Faktiskt har han
ju då och då fått höra motsatsen, särskilt i fråga om det
politiska klimatet och samhörighetskänslan i det svenska
samhället.
Men det är onekligen intressant att Göran Persson
fått intern socialdemokratisk kritik för sin tydligt västmed sjuttiotalet Sveriges olyckor började.
Det finns skäl att ifrågasätta denna slentriansanning
och därmed också den bohmanska tankefiguren: ”Vi står
vid ett vägskäl.”
Ty i själva verket var åtskilliga vägskäl passerade, när
Palme trädde till. Massor av betydelsefulla val var redan
gjorda. Det finns stabilare grund för påståendet att de
stora problemen (i vart fall många av dem) grundlades
på Erlanders tid än att det skedde på Palmes. Femtiotalet är årtiondet för det stora systemskiftet. En liberalisering av Sverige skulle kräva mer än bara ändrad färdriktning. Den skulle ha krävt att man vände tillbaka till
vägskälen för att ändra redan gjorda vägval. Detta
tänkesätt var fullständigt främmande även för den borgerliga politikens praktiker under sjuttiotalet.
PLANHUsHÅLLNINGEN FÖRLORADE$
Påfrestningarna på Sverige under andra världskriget hade
varit avsevärda, men självfallet ändå långt mindre än för
flertalet europeiska länder. När kriget var slut stod
Sverige med en kanske inte så modern men ändå på det
stora hela oskadd produktionsapparat och en intakt
arbetskraft. Inte minst tack vare den europeiska återlmlSvensk Tidskrift 12002, nr 2l
-o
o
Palme bara förgiftade
uppbyggnaden följde ett par decennier av enastående
svensk industriell expansion, som ledde till en motsvarande välståndsutveckling.
Det fanns efter kriget åtskilligt av socialistiskt visionerande inom socialdemokratin. Nu var skördetiden
kommen. Gunnar Myrdal pratade om att planhushållning var enda alternativet till arbetslöshet.
Men partiet förlorade striden om planhushållningen.
Den socialdemokratiska partiledningen tvangs att inse
att det inte gick att komma fram på den öppna socialiseringspolitikens väg. Man fick (med några uppseendeväckande undantag) avstå från storslagna förstatliganden av produktionsmedlen. Detta var en uppoffring. I
Tage Erlanders dagböcker från de första statsministerå-
ren återkommer av och till suckarna över att han av olika
skäl tvingas att föra en mindre radikal politik än han
egentligen vill.
ARBETSRESULTATEN SOCIALISERADES .. .
Det stora projektet blev i stället att göra det till politikens
befogenhet att distribuera den ekonomiska tillväxtens
frukter. Vägen gick över en tilltagande socialisering av
medborgarnas arbetsresultat.
Med framgång började man under femtiotalet odla
föreställningen att politikerna skapade välstånd, när de
i själva verket bara tillgodogjorde sig och fördelade det
som åstadkommits på annat håll, nämligen ute i samhället. Man kan ännu i dag finna spår av denna illusion.
Det ska inte uteslutas att det till och med finns politiker
som tror på bedrägeriet.
Tage Erlander talade med förkärlek om det starka samhället. Han använde ordet samhälle på det socialdemokratiska sättet, dvs i betydelse stat och kommun. Stat och
kommun skulle vara starka, det vill säga ha vidsträckt makt
och starka medel, inte minst ekonomiska medel. Här ska
nu för klarhetens skull understrykas att denna politik
naturligtvis inte fördes av elakhet, ej heller i privat egenintresse, det var fråga om ideologisk övertygelse. Detta
ansågs vara det bästa sättet att gagna medborgarna. Erlander och hans män och kvinnor var helt enkelt socialdemokrater, socialister. Kollektivet tar bättre ansvar för individen än individen själv. Det gäller bara att skruva rätt på
rattarna. Visst kunde man någon gång skruva fel (sånt
händer, sånt kan till och med erkännas i memoarer efter
några decennier) men då var alltså problemet att man
skruvat fel, inte att man alls skruvade eller att man hade
skaffat sig en så enorm apparat att skruva på. Och framförallt den som kritiserade politiken ville inte människorna väl.
Det starka samhället kom att betyda en kontinuerlig
utvidgning av politikermakten, socialisering av arbetsresultaten, oavbruten expansion av den offentliga sektorn, uppbyggnad av enorma statsstyrda välfärdssystem
utan säkerhetsventiler för att förebygga explosioner,
inrättande av offentliga monopol och utträngning av
privata alternativ.
Det sas nyss att socialdemokraterna tvangs att avstå
från storslagna socialiseringar i näringslivet, men nog
kan man hitta en del markanta undantag. Dit hör till
exempel förstatligandet av LKAB 1955 och av apoteken
1970 (det senare beslutat på Erlanders tid, genomfört på
Palmes). Några positiva resultat av dessa operationer är
inte kända.
… OCH BOSTADSPOLITIKEN …
Andra rena socialiseringar har kontinuerligt pågått
genom förmögenhets- och arvsskatter. 1928 hade Ernst
Wigforss väckt uppseende med sin motivering i en
motion om arvsbeskattning: ”Fattigdomen fördrages
med jämnmod om den delas av alla.” Som Tage Erlanders
finansminister fick han 1947 chansen att införa en särskild kvarlåtenskapsskatt, dvs en skatt som togs ut före
arvskifte (och arvsskatt) på det odelade dödsboet.
Bostadspolitiken gjordes systematiskt socialistisk.
Efter andra världskriget behölls bostadsregleringen, med
ett statligt grepp om både produktion och hyressättning.
Man vände i stort sett samtliga marknadslagar ryggen.
Efter hand tillkom också ett socialiserat ägande genom
den systematiska favoriseringen av så kallade allmännyttiga, dvs främst kommunägda, bostadsföretag. Markanvändningen funktionssocialiserades. Kommunerna
fick planmonopol och förköpsrätt. Byggnadsförbud blev
ett maktmedel. Resultatet blev felproduktion, felallokeringar, dåliga bostäder, kapitalförstöring, svarthandel,
vanvettiga hyresförhållanden, nästan livslånga köer här,
helt tomma fullt funktionsdugliga flerbostadshus där.
Det mesta av detta lever vi fortfarande med. Vi har ännu
2002 en hyresreglering (som inte kallas så) som till exempellamslår byggandet av hyreslägenheter i Stockholm.
Det är en ironisk poäng att denna politik och den
etablerade föreställningen att det var politikerna som
ensamma kunde och skulle sköta bostadsförsörjningen
höll på att bli Erlanders fall. Hans antagligen sämsta
publika ögonblick var när han i en TV-utfrågning inför
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 21 m
o
o…
valet 1966 fick frågan vad han hade för räd att ge dem
som i ett decennium väntat på en bostad. Svaret var att
de väl fick ställa sig i bostadskön. Valet gick uselt. Men
det var kommunalval och regeringen kunde sitta kvar.
Det är intressant att notera hur starkt denna uppenbart misslyckade politik ännu står i socialdemokratiskt
medvetande. Regeringens kampanj mot självständiga
kommuners omvandling av kommunägda fastigheter till
bostadsrättsföreningar är vältalig: ingenting lärt, ingenting glömt.
… SKOLAN …
Före sin upphöjelse till statsminister var Erlander ecklesiastikminister, det vill säga utbildningsminister. Hans
sivt höjdes), punktskatter, förmögenhetsskatter och arvsskatter, infördes ett par skatteslag som skulle visa sig ha
väldiga expansionsmöjligheter, nämligen omsättningsskatt (sedermera momsen) och allmänna arbetsgivaravgifter. Till detta kom så de så kallade sociala avgifterna
som i realiteten var skatt på arbete.
När Erlander slutade som statsminister hade han fått
upp skattekvoten till drygt 40 procent av BNP. Det skulle med åren bli ännu värre, det ska medges, upp mot 57
procent. Ett slags proportionellt rekord har dock Erlander
och hans finansministrar: de fördubblade skattetrycket.
(Sedan 1980, då skattetrycket gick över 50 procent, är just
den prestationen tills vidare definitionsmässigt oslagbar.)
… ATP …statsministertid blev en läng
period av omvälvning inom
utbildningssystemet. Att förlänga skolplikten och att ge
ungdomen längre och större
möjligheter till utbildning var
knappast politiskt omstritt.
Men man lyckades med nästan
perfekt följsamhet sänka kvaliten i takt med att man höjde
kvantiteten.
”Det starka samhället kom Femtiotalets största socialpolitiska strid gällde tjänstepensioneringen. Med den ville Erlander
inte bara lösa själva pensionsfrå-
gan utan också skapa ett utrymme för statlig kapitalbildning.
Trots att det socialdemokratiska
förslaget inte samlade någon
majoritet i folkomröstningen
1957 genomfördes det året därpå
av en nyvald riksdag (med hjälp
av en folkpartistisk överlöpare).
Tre genomgående systemfel
lade grunden för misslyckandet.
För det första valde man att,
med tiden allt mer energiskt,
bortse frän olikheter i de studerandes förutsättningar både vad
gäller studiernas innehäll och
takt. För det andra missköttes
lärarutbildning, lärarrekrytering
och personalomsorgen om
lärarna. Läraryrkets utveckling
under andra hälften av 1900-
talet är en sorglig historia om
social deklination. För det tredje motarbetades valfrihet och
alternativ till de offentliga skoatt betyda en kontinuerlig
utvidgning av politikermakten,
socialisering av arbetsresultaten, oavbruten expansion av
den offentliga sektorn, uppbyggnad av enorma statsstyrda
välfärdssystem utan säkerhetsventiler för att förebygga
explosioner, inrättande av
offentliga monopol och
utträngning av privata
alternativ.”
Vad som åstadkoms var
århundradets värsta fuskbygge.
Som det kedjebrevssystem det
var, var ATP dömt att braka
samman med tiden.
ATP var vidare orättvist, i och
med att pensionerna stod i alltför dålig relation till faktiskt
inbetalade pensionsavgifter.
ATP innebar en jättelik
ansamling av kapital, som dels
motverkade enskilt sparande
dels möjliggjorde socialiseringsaktioner och annan kapilorna. I praktiken förbjöds privatskolor. Även inom de
offentliga systemet inskränktes valfriheten så gott det gick.
talanvändning som alls inte var ägnad att förbättra folkhushållets möjligheter att klara pensionsutfästelserna.
En typisk gammaldags skolreformatorreplik frän
40-50-talen löd: ”Mina barn ska få vad jag inte fick, de
ska fä läsa.” Det var inget fel på ambitionerna och den
goda viljan. Men resultatet av efterkrigstidens skolpolitik är att mänga föräldrar tvangs konstatera: ”Mina barn
fick inte det jag fick, gå i en bra skola.”
… HÖGSKATTESTATEN .. .
Under Erlanders statsministertid byggdes högskattestaten upp. Utöver befintliga inkomstskatter (som succesDessutom var ATP-beslutet orättfärdigt i den
meningen att beslutandegenerationen tillskansade sig
stora pensionsförmåner på bekostnad av generationer
som inte hade rösträtt då, bland annat de svenskar som
nu samtidigt ska spara till sina egna och betala de föregående generationernas pensioner.
. .. HEGEMONISMEN …
Ytterligare ett område bör nämnas, där Erlandereran
innebar ett genombrott för socialdemokratiska fenomen
I!JlSvensk Tidskrift 12002, nr 21
som deras borgerliga motståndare haft svårt med: Den
utrikespolitiska hegemonismen; det vill säga den självtagna ensamrätten att få formulera innehållet i utrikesoch säkerhetspolitiken, parad med en arrogans i bemö-
tandet av oppositionella synpunkter: sådana avfärdades
regelmässigt som okunniga, ansvarslösa, vittnande om
bristande uppslutning kring alliansfriheten och så vidamang alltför mycket, måste jag självfallet
påminna om att Erlanders medhjälpare
Olof Palme spelade en aktiv roll i regeringens kampanj mot Hjalmarson.)
Olof Palme var också behjälplig med
att skriva Erlanders så kallade metalltal
1961, men det var trots allt statsminister
Erlander som höll det. Därigenom uteslöts
ett svenskt medlemskap i EEC och ett fullvärdigt deltagande i den europeiska integrationen. Detta förblev officiell svensk
doktrin i trettio år.
FÖRGIFTAT DEBATTKLIMAT
I oktober 1969 blev OlofPalme socialdemokratisk partiledare och statsminister. En epok
inleddes i svensk politisk historia. Redan vid
riksdagsvalet mindre än ett år senare hade
några av denna nya epoks särdrag manifesterats: ett
förgiftat debattklimat, en av regeringschefen underblåst
konfrontationsstämning i det svenska samhället. Mycket
talar för att det långt mer är Olof PaJmes personlighet än
det sakliga innehållet i hans politik, åtminstone när det
gäller inrikespolitiken, som präglat bilden av hans tillträde som ett traditions- och trendbrott.
re. Det ska självfallet inte här
hävdas att Erlander i det avseendet nådde upp till den klass
som Palme senare skulle nå,
men nog kunde även Erlander.
”Ett slags proportionellt
Det ska understrykas att socialdemokratin även under sjuttiooch åttiotalen tillfogade Sverige
nya – ännu i dag bestående –
problem. Det allvarligaste gäller
– som Svante Nycander har
utrett i en intressant bok denna
vår – insatserna mot en fungerande arbetsmarknad.
rekord har [ … JErlander och
Det mest uppseendeväckande exemplet är den så kallade
Hjalmarsonaffären 1959. Den
sovjetiske ledaren Nikita
hans finansministrar: de
fördubblade skattetrycket.”
Chrustjev ställde in ett Sverigebesök och hänvisade bland
annat till att högerledaren Jarl Hjalmarson kritiserat
inbjudan. (Detta var tre år efter det sovjetiska militära
anfallet på Ungern och återupprättandet av den kommunistiska diktaturen där.)
I sin upprördhet brännmärkte regeringen Hjalmarson och vägrade acceptera denne i den svenska FN-delegationen. När detta närmare skulle motiveras hänvisade
regeringen bland annat till några rätt återhållna funderingar från Hjalmarsons sida om att svenskt försvar hade
som underliggande förutsättning att man vid ett angrepp
från en stormakt måste hoppas på och räkna med de
stora demokratiernas stöd och bistånd.
Detta skulle vara en fullständigt oacceptabel irrlä-
righet och fördömdes kategoriskt i riksdagen av Erlander.
I själva verket var det regeringen Erlanders egen politik,
vilket också bekräftades av en offentlig kommission 35 år
senare. Erlander hade upprätthållit hegemonin med lögner. (För att inte spetsa till mitt underliggande resoneMen det förefaller av ett än så länge rätt sparsamt
material som om Olof Palme personligen, innerst inne,
inte var särskilt övertygad socialist i de klassiska frågorna
kring ägande av produktionsmedlen. Till exempel ska han
ha varit långt i från entusiastisk över att av LO och partiets vänsterflygel tvingas driva löntagarfondsprojektet
Erlander, däremot, stod till vänster om sin egen politik, det vet vi av hans dagböcker.
Ändå lyckades han och hans medarbetare under den
svenska historiens längsta statsministerera genom en
målmedvetet systemförändrande politik skapa ett kluster av problem som fortfarande är till betydande skada
för Sverige. Inte minst därför att – detta måste också
understrykas- hans efterträdare ingalunda var inställda
på att undanröja dem, utan tvärtom på många sätt förvärrade och förmerade dem.
Håkan Hagwall (hagwallord@hotmail.com), tidigare politisk redaktör vid Svenska Dagbladet, är frilansskribent.
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr z lIJl

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism