Print Friendly

Gunnar Biörck; Medicin och politik

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR BIÖRCK:
Medicin och politik
Den nyblivne riksdagsmannen, professor
Gunnar Biörcks artikel hölls ursprungligen
som ett anförande i en Rotaryklubb i mitten
av september, alltsåföre valet. På några ställen i artikeln antyds detta. Men just detta att
föredraget höllsföre valet, ger också artikeln
dess prägel. Denförklarar varför en framgångsrik läkare, professor vid ett sjukhus som
han menar vara Sveriges bästa, känner sig
tvingad att ställa upp som politikerför att i
kamp mot inte minst sjukvårdsbyråkraterförsvara detta sjukhus och, vidgat, all sjukvård.
Det harfunnits för litet av civilkurage här i
landet, skriver han. Hanförstår varför, men
en ändring måste komma till stånd.
Som utgångspunkt för mitt anförande vill
jag ta upp frågan om de motiv, som kan föranleda – eller förleda! – en läkare att engagera sig politiskt, och det kan inte hjälpas att
en sådan analys delvis måste bli rätt personlig.
Om jag skulle bli vald till riksdagsman vid
den här tiden nästa vecka, är det möjligt att
jag blir den ende läkaren och den ende universitetsprofessorn i den nya riksdagen, så
när som på Staffan Burenstam Linder, som
ju har en biträdande professur på Handelshögskolan. Jag har försökt erinra mig hur
det varit ställt med sådana yrkesföreträdare
tidigare i vår riksdag – och mina egna minnesbilder sträcker sig rätt långt tillbaka i tiden, eftersom jag redan som elvaåring, mot
ersättning, fick hålla reda på min pappas
riksdagstryck. Min far var en biolog, som i
flera omgångar var socialdemokratisk riksdagsman, sedermera statssekreterare i socialdepartementet och slutligen chef för statskontoret. Som gymnasist och student blev
jag inte sällan också bjuden på lunch i gamla
riksdagshuset och lärde känna åtskilliga av
”farbröderna”.
Av läkarna i riksdagen under de fyrtio år
jag kan se tillbaka på erinrar jag mig i första
hand en av mina företrädare som professor i
medicin på Serafimerlasarettet, nämligen Israel Holmgren, en frispråkig, närmast rabulistisk liberal vilde, som oförtrutet arbetade
för sjukvårdsfrågorna i allmänhet och för
Serafimerlasarettet i synnerhet, och lika
oförtrutet mot Hitler och tyskarna. Andra liberala – eller, senare, folkpartistiska – lä-
karriksdagsmän har varit Knut Kjellberg, en
lidelsefull folkbildare och nykterhetsivrare,
Gunnar Edström, reumatologöverläkare i
Lund, och Bertil von Friesen, praktiker i Gö-
teborg, sedermera också förste vice talman,
vidare, under kortare perioder, stadsläkaren
i Malmö Ragnar Huss och överläkaren vid
Siclsjöns sjukhus i Sundsvall Einar Osterman. Alla dessa personer har förmodligen
sett ett rikspolitiskt engagemang som ett utflöde av sina, om jag så får säga, kulturliberala åsikter.
Socialdemokraterna representerades under några perioder av en av mina gamla
kurskamrater, Elisabet Sjövall, abortrådgivningsläkare i Göteborg – intill dess hon på
grund av sitt kärva sätt och sin frispråkighet
fick silkessnöret av de sina. Ett sådant har nu
också – förmodligen till följd av bristande
partidisciplin – överräckts till en annan av
mina studiekamrater, kommunisten och socialläkaren Johan Takman, som särskilt tagit
sig an missanpassade ungdomar och zigenare. Centerpartiet representerades under
den gångna riksdagsperioden av Sigvard
Karlehagen, distriktsläkare från Örebro län,
som enligt uppgift fått nog och önskat återgå till näringarna. (Detsamma gäller ju den
moderata biträdande juristprofessorn Ulla
Jacobson från Helsingborg. Jag kan inte låta
bli att i det sammanhanget erinra mig vad
min bortgångne svärfar, en ledande industriman, som också var riksdagsman för hö-
gern i Helsingborg, brukade säga om riksdagsmannaskapet: ”det är tvånget att göra
ingenting på bestämda tider”.) Från högern
– eller moderata samlingspartiet – kan jag
erinra mig två, båda överläkare i kirurgiska
discipliner, Per Gordon Lundgren från
Umeå, som var en av dem som skaffade
407
Umeå dess universitet, samt Rolf Kaijser
från Karlstad. Förmodligen var det sjukvårdsorganisatoriska intressen, som v1a
landstinget förde dem till riksdagen.
När det var som mest, satt fyra läkare samtidigt i riksdagen, en socialdemokrat, två
folkpartister och en högerman. Det svarade
mot c:a l procent av den gamla riksdagen. I
den nya riksdagen har det rört sig om l/3 eller 2/3 procent: I landstingen – vars allt
överskuggande problem är sjukvården –
torde siffran ligga på 2 procent. I två landsting med universitetsstäder är sjukvårdslandstingsråden i dag läkare. I öststaterna
däremot är det en självklarhet att man har
läkare som hälsovårdsministrar; i Sovjetunionen gäller detta både delstaterna och
själva unionen. Den nuv~rande hälsovårdsministern, Boris Petrovskij, är professor i kirurgi och en ledande hjärtkirurg, som har
insisterat på att få operera två dagar i veckan
och inte bara sitta på kontoret.
Låt mig i det sammanhanget göra ytterligare en utvikning, eftersomjag häromdagen
träffade en annars ytterst välorienterad
svensk företagsledare, som trodde att det
satt 10-15 professorer i riksdagen. Det gör
det inte. I den hittillsvarande satt alltså två
biträdande professorer (av vilka den ena så-
ledes avgår). Men det har tidigare suttit en
del professorer i riksdagen, tre har t o m varit partiledare, och nio statsråd. Under den
tid jag kan överblicka kan jag räkna till tio juristprofessorer, varav en vardera från Lund
och Stockholm och åtta från Uppsala, fyra
samhällsvetare och fyra ekonomer samt en
medicinare. Partimässigt har tre av dessa
varit socialdemokrater, fyra liberaler eller
408
folkpartister, fyra bondeförbundare eller
centerpartister och åtta högermän eller moderater. Professorerna fanns företrädesvis i
första kammaren, som ju valdes indirekt och
hade åttaåriga mandatperioder.
I England finner man ett urval av landets
mest för~änta professorer som ”life-peers” i
The House of Lords, vilket emellanåt brukar betecknas som Englands förnämsta diskussionsklubb. På den tiden vi hade ståndsriksdag fanns det ju åtskilliga läkare bland
ridderskapet och adeln, män sådana som
Rosen von Rosenstein, Schulz von Schulzenheim, Berzelius, af Acrel, Ekströmer, von
Diiben och säkert många andra. Utomlands
är det nog överhuvudtaget vanligare än här
att läkare tar säte och stämma i nationalförsamlingarna, eller på annat sätt är politiskt
aktiva bl a som diplomater. Inte minst gäller
detta i ”nya” stater, i skilda världsdelar. Man
skall inte glömma att läkaren och diplomaten båda utbildas i konsten att observera och
att tala med människor.
Vanor blir läkaren politiker?
Vad kan man möjligen våga säga, generellt,
på basen av en sådan här överblick? Uppenbart är att det inom läkarkåren alltid funnits
personer, som upprörts av de förhållanden i
vilka de sett sina patienter leva och som funnit att ingen behandling kunnat bli effektiv,
så länge dessa sociala missförhållanden bestått. I vårt land hör namn som Axel Höjer,
Gunnar Inghe, Elisabet Sjövall, John Takman och Nils Bejerot till denna starkt vänsterbetonade grupp, låt vara att flera av dem
undfått sin politiska övertygelse redan innan
de blivit yrkesverksamma. Allteftersom levnadsstandarden i landets höjts, har tonvikten flyttats från den materiella fattigdomen
till den psykiska: missanpassning, missbruk,
psykiatri och fångvård står numera i centrum för deras intresse. Liberalerna har nog
framför allt lockats av praktiskt idealistiska
tankegångar, särskilt folkbildning och nykterhet. Den yngsta generationen av radikala,
både i ”mittfältet” och långt till vänster därom, inklusive s k Asa-Nisse-marxister, tycks
framför allt engagera sig för ulandshjälp,
miljöfrågor och allmänt ideologiska övningar. Till helt nyligen var tex en av mina fd
elever ordförande för Sveriges kommunistiska parti, dvs den kinesiska varianten.
Motiven till politisk verksamhet på högerkanten, om jag får säga så, har nog varit
mindre ideologiska och mera bottnat i en
känsla av en medborgerlig skyldighet att ställa sjukvårdsorganisatorisk sakkunskap till
förfogande på nivåer, där beslut annars lätt
kan fattas utan att beslutsfattarna är tillräckligt insatta för att kunna bedöma beslutsunderlaget och göra klart för sig konsekvenserna. I mångt och mycket utgör väl detta också
bakgrunden till mitt eget politiska engagemang, kanske med den extra kryddan som
består i den alltmer tilltagande nödvändigheten att bekämpa byråkratins makt i samhället, där de som skulle vara ~änare alltmera beter sig som om de vore herrar.
Som jag redan nämnt har jag vuxit upp i
en politisk miljö, därjag som barn fick träffa
ledande politiska personligheter – mest socialdemokrater och bondeförbundare – och
först långt senare högermän och folk ur nä-
ringslivet. Det betydde inte alls att jag kom
att omfatta deras uppfattningar – snarare
tvärtom – men jag tror att jag fortfarande
kan förstå rätt mycket av de erfarenheter
och livsmönster, som gjorde dem till vad de
var. Men något eget politiskt engagemang
kände jag mig inte hågad för förrän för tio
år sedan, och då närmast som resultat av den
sk trolöshetsdebatten. Genom att hävda
nödvändigheten av vissa fasta normer råkade jag i slagsmål med Olof Lagercrantz och
plötsligen fann jag mig vara talesman för
den s k tigande opinionen – dvs jag teg inte,
men en hel del andra hade alltför länge gjort
det.
Det var genom den debatten det kom att
gå upp för mig, att man inte bara talade för
sitt eget kvalda hjärta utan för många andras, och att detta medförde en moralisk skyldighet att ställa upp, så länge det föreföll
som om man hade något att säga – och nå-
gonstans att säga det. Därför fortsatte jag att
skriva i Svenska Dagblade!, när jag hann
med att kläcka några tankar som redaktionen ansåg värda att sätta på pränt (det händer att så inte är fallet, också).
Behovet av civilkurage
Vad jag under årens lopp har upptäckt är,
att civilkurage inte är någon särskilt påfallande svensk egenskap. Varje gång jag sade
vad jag tyckte fick jag brev som framhöll hur
”modig” jag var. Särskilt näringslivets män
tassar i filttofflor, håller pekfingret över läpparna, yttrar sig inte sällan offentligt som
om de vore socialister – allt för att undvika
trassel med myndigheter och makthavare.
Jag kan inte förebrå dem det. Jag skulle kan- 409
ske göra likadant om jag för min och de minas utkomst ansåg mig behöva manövrera så
ljudlöst som möjligt i Mygel-Sverige. Men nu
är jag universitetsprofessor med kunglig
fullmakt och kan praktiskt taget fordra att få
offentlig rättegång och bli avrättad med
svärd, om jag har begått något fel, och jag är
rent allmänt inställd på att ”give them Hell”,
om jag anser att myndigheterna överträder
sina befogenheter. Det är liksom lättare för
mig att agera i den öppna terrängen.
Men om jag inte kan förebrå näringslivets
män, och andra män, att de inte säger vad de
tycker, så kan jag i alla fall undra om inte
den attityden i längden är mera skadlig än
nyttig för deras syften. Den offentliga debatten kommer vi inte ifrån i det här landet,
och balansen blir alltför skev, om det huvudsakligen är lättrörliga fil kand:ar i
25-30 årsåldern som uppträder i massmedia som de, som verkligen vet och förstår nå-
got. Jag skulle vilja se flera verkställande direktörer, som utbytte några golfrundor mot
att hålla allmänbildande föredrag om samhällsekonomiska sammanhang för sina anställda och deras fruar i sitt lokala Folkets
hus, gärna med kaffe, dopp och underhållning på företagets bekostnad. I själva verket
är ju all sjukvård och undervisning och alla
pensioner här i landet beroende av att nä-
ringslivet går med vinst. ”Staten” och ”Samhället” har ju inga andra resurser än dem vi
betalar i skatt: av min gamle far – som gått i
F W Thorssons skola – fick jag tidigt lära
mig att ”statens medel” är ”andra människors pengar”, som borde förvaltas med omsorg och sparsamhet.
En extra anledning för mig att gå ut till of- ,-410
fentligheten var naturligtvis den senaste –
förmodligen inte den sista! – Serafenstriden, där jag som ensam reservant mot en
m~oritet på nio i alla fall lyckades försvara
Sveriges äldsta och bästa sjukhus mot en anstormning av illasinnade eller aningslösa byråkrater, som f ö just nu på nytt – revanschhungriga – slipar sina svärd. Snart tjugo års
erfarenhet som chef för en av landets största
kliniker – i ett av landets minsta sjukhus –
har till fullt mått besannat Axel Oxenstiernas ord till sin son: ”Om du visste med vilken
ringa vishet världen styrs.” Och den värld,
som är sjukvårdens, har det senaste decenniet invaderats av personer, som inte vet något
om sjukvårdens villkor och inte heller villlä-
ra sig det, utan tror att man kan utbildas direkt till ”direktör” och sedan sätta sig på alla
dem, som gör jobbet. Detta är vad som har
skett och är på gång.
Men om läkare och annan sjukvårdspersonal systematiskt skuffas undan från sjukvårdens ledning och beslutsfattandet om sjukvården, då är det rimligt och begripligt att
de finner andra vägar att framföra sina – på
erfarenhet grundade – synpunkter. En av
dessa vägar är att sälla sig till de politiska beslutsfattarna. Ibland förekommer de som
rådgivare, ”grå eminenser”, till patienter,
som sitter vid maktens bord; ibland tar de
själva plats vid rådsborden, som valda ombud för sitt län, i landstingen eller riksdagen. Jag skulle inte bli förvånad om vi finge
se mera av den sorten framöver.
Varför har vi då inte sett mera av detta tidigare? I och för sig är det lätt att förstå att
en människa som har utbildat sig till läkare,
och som har fått röna den stora tillfredsställeJsen av att arbeta i ett positivt yrke, med positiva arbetskamrater och med mestadels
tacksamma patienter, inte i oträngt mål byter detta mot skrivbordsarbete och sammanträdeslokaler, där motsättningar är vanligare än samarbete, och där resultaten ofta är
svårgripbara, diskutabla eller helt enkelt
skjutna på framtiden. Jag vill gärna i den
här kretsen framhålla att essensen i allläkarverksamhet faktiskt är beslutsfattande: ofta
ett tvång att fatta en hel rad genomgripande
beslut, på otillräckligt underlag, och under
tidspress. Vi är så vana vid det att ytterst få
av oss egentligen tänker på oss själva i denna
egenskap. Likväl är det så. Samtidigt ser vi
också vanligen relativt snabbt effekterna av
våra åtgärder. ”Planeringshorisonter” och
dylikt, som nu är på modet, har vi inte mycket till övers för. Vi är målvakter som kastar
oss på bollen – och vi tycker om det.
Hinder på vägen
Sådant kan alltså förklara varför vi inte blir
politiker förrän vi känner oss tvungna till
det, förrän våra undertryckta emotioner
pockar på en utlösning: ”Nu djävlar”. Men
då kommer vissa praktiska problem: svårigheten att förena det yrke vi älskar med der)
politiska värnpliktstjänstgöring, som vi känner oss uppfordrade till, tidsmässigt och, för
all del, ofta säkert också ekonomiskt. Förtroendemannauppgifter hör inte precis till
den medicinska karriärstegen. Det finns alltid somliga, som missunnar en annan, vad
som för dem – men inte för honom – är att
anse som en befordran eller en passersedel
till maktens korridorer.
Härtill kommer en annan sak, som för
mig personligen har haft stor betydelse som
avhållande moment. Flertusenåriga läkarregler föreskriver att läkarna skall behandla
dem som söker hans hjälp utan hänsyn till
nationalitet, ras, religion eller livsåskådning.
Jag har aldrig funnit att detta utgjort något
problem för mig, eller någon annan läkare
jag känner. Men det omvända kan gälla: patienter kan tänkas känna tveksamhet för en
läkare av annan nationalitet, eller annan ras
– araber drar sig t ex för att söka judiska lä-
kare – eller kanske en annan politisk uppfattning. Av detta skäl ansåg jag mig länge
inte böra engagera mig i något politiskt parti. När jag till slut fann mig tvungen att göra
detta, var jag beredd på att det skulle kunna
innebära att en del av mina patienter, som
var aktiva inom andra politiska partier, skulle vilja byta läkare.
Man vet naturligtvis aldrig, vilka som avstått från att söka en, men mina gamla kunder ur det politiska livet – från fem partier
-har behållit kontakten med mig och ingenting tycks ha ändrats i våra relationer i varje
411
fall inte från deras sida. Men jag har själv
upplevt, att det förtroendeförhållande, som
existerar emellan en patient och hans läkare,
i själva verket binder läkaren. Patientens frihet är obeskuren: han har ingen tystnadsplikt. Läkaren har det däremot, och inte bara en tystnadsplikt om vad som avhandlats
med patienten utan också ifråga om den outsagda prognos för framtiden, som kan innefattas i bedömningen av ett hälsotillstånd. På
så sätt blir en läkare bunden i sitt agerande:
det finns kunskaper som han inte får utnyttja, helst inte bör vara medveten om, när det
gäller politiska bedömningar, som ju emellanåt också är bedömningar av personer.
Självfallet kan något liknande gälla för advokater, revisorer och andra, som i sitt arbete får inblickar bakom kulisserna. Här som
eljest blir det till sist en fråga om personlig
integritet och medmänskligt förtroende.
Man kan ju inte avböja att hjälpa den som sö-
ker hjälp. Det är möjligt att kännedomen om
en klart deklarerad partitillhörighet i själva
verket är redigare än bara svävande misstankar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner