Print Friendly

GU; Namn att minnas – Per Wästberg

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Per Wästberg
Det kusliga med Per Wästberg, skrev Stig
Ahlgren när den 15-årige skolgossen debuterat med en högaktningsfullt mottagen novellsamling, ”Såpbubblor”, är inte att han är
brådmogen. Det är att han är mogen.
Ändå kusligare är kanske att han alltsedan
dess fortsatt att vara det.
Han är, fyrtio år fyllda, en välanpassad,
välbalanserad, välbehärskad, välbetrodd, välkänd, välsedd, vältempererad, väluppfostrad,
välförståndig för att inte säga välvis, ja kort
sagt en välartad person.
Detta är förträffligt. Men är det någonting
för Dagens Nyheter?
Om man tänker på hans bägge närmaste
företrädare, Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz, är det knappast något av ovan uppräknade epitet som man spontant skulle förknippa med dem. Omväxling förnöjer kan
det sägas och i stället för två lidelsefulla, passionerade, ibland ursinniga naturer, två eldsprutande berg, två vulkaner, skall man nu få
en sansad och samlad natur, en fast klippa,
kanske ett grustag av rimlighet och vett.
Man kan förstå att styrelsen dragit en lättnadens suck, när den efter många stormiga år
lyckats skapa enighet kring en kulturell chefredaktör, vars namn kanske kan lugna de oroliga bland Dagens Nyheters läsare och hindra
fanflykten av dem som tycker sig se sin tidning förvandlas till ett aftonblad om morgo·
nen. Men vad tänker redaktionsklubben, när
den trots allt föredragit Wästberg framför
mer eller mindre snillrika socialistiska samhällsomstörtare som Jörgen Eriksson, Sven
Lindqvist och Eva Moberg? Hur har snacket
gått inom tjejmaffian resp vänstermaffian,
två begrepp som i stor utsträckning sammanfaller; det är ju statistiskt påvisat att flertalet
av DN:s medarbetare är vänstersocialister?
En tolkning är naturligtvis att vederbörande
är så säkra på sin sak, med andra ord att upplösningen gått så långt inom DN, att Wästberg inte kommer att ha någon möjlighet att
påverka utvecklingen. Endast framtiden kan
utvisa om detta skulle vara sant. Endast
framtiden kan utvisa om DN under Wäst·
bergs – partiella – ledning kommer att
återgå till att även på kultursidorna vara en i
vidaste bemärkelse liberal (snarare än anarkistisk) tidning.
Hur som helst är det ovedersägligt, att Per
Wästberg till sina många andra välklingande
epitet kan lägga även adjektivet välmeriterad. Han har visserligen aldrig gått igenom
journalisthögskola eller varit ”redaktör”, men
han är, kan man nog våga påstå, född till
journalist. Till att börja med är han född och
uppvuxen i: ett lagom bohemiskt journalisthem på Östermalm, där han såg journalister
komma och gå och framför allt hörde dem
tala vid alla tider på dygnet. Hans far var
den i förtid bortgångne, lysande publicisten
Erik Wästberg, en tid hos Ahlen och Åkerlund, under kriget chefredaktör för NDA och
slutligen politisk kolumnist i Svenska Dagbla·
det, där han i sina ”kringlor” på ett oefter·
härmligt sätt kombinerade nationalekonomi
och sunt förnuft, bibelspråk och politik. Erik
Wästberg var en av dessa gudarnas älsklingar,
som dör unga: humoristisk, skeptisk, charmfull, spefull, självironisk.
I föräldrarnas – modern är den framstående yrkeskvinnan Greta Wästberg –
gästfria hem med dess brokiga umgängeskrets
träffade den unge Per många märkliga personer inte minst från tidnings- och författarvärlden. Bekant är historien om hur han och pappan en sommar cyklade på Öland, Per med
Edvard Thermaenius bok om riksdagspartierna på pakethållaren. Han hade just ansatt
sin pappa med frågor om bondeförbundets
ideologi på 20-talet, onekligen ett av de
mera olösliga problem en politisk journalist
kan ställas inför. ”Det skall du fråga den där
farbrom om, han vet allt om det!” utropade
Erik Wästberg och pekade på en rundnätt
herre i blå overall som turligt nog visade sig
vara Herbert Tingsten. Det var det fö~ta
(men inte sista) mötet mellan två av DN:s
blivande chefredaktörer, och det bidrog till
att stegra Per Wästbergs politiska intresse.
Legenden förmäler att han som skolpojke
satt på KB och läste riksdagsprotokoll, mellan
vilia han då och då läskade sig med stockholmiana och etnografi. Säkert är i varje fall att
ban siktade på att bli chefredaktör: han
valde och vrakade mellan Barometern, östgöta·Correspondenten och Göteborgs Morgonpost, men någon av dem skulle det vara
och där skulle han skriva vad han ville. För
säkerhets skull tog han en journalistkurs från
Pennan – ”kan ni rita så kan ni skriva.”
Men hur det nu var slog han dessa drömmar ur hågen. Möjligen kan det ha något
samband med en bitter besvikelse som berrddes hans far. Erik Wästberg hade – med
rätt eller orätt – fått den uppfattningen att
Bonniers lovat honom chefredaktörsskapet för
dm nystartade Expressen, men så blev det
alltså till Erik Wästbergs stora grämelse inte.
Han ansåg sig skamligt behandlad. Kanske
kan detta intermezzo i varje fall ha något
samband med Per Wästbergs beslut att tacka
ja till DN. Han har åtminstone antytt något
d)·!ikt i en intervju, där han berättat om pappans desillusion och om hur han på sätt och
1is tycker att cirkeln nu slutit sig i och med
att han själv erbjudits en chefredaktörspost i
DX.
Hur som helst bestämde han sig för att bli
fri författare, och hans andra bok ”Enskilt arbete” – även den lika högaktningsfullt mottagen som föregångaren och också efterföljama – låg på bokhandelsdiskarna när han
tog studenten. Inkomsterna från sina böcker
har han drygat ut med journalistik, till en
början – men helt kort! – i Svenska Dagbladet därefter bl a i Arbetaren och, huvudsakligen, i Dagens Nyheter. Han tillbragte ett
par terminer vid Harvard, som han påstår
ma den mest lärorika tid han upplevt. En
rändpunkt i hans liv var när han som Rotarystipendiat på 50-talet kom tiU Rhodesia, där
han plötsligt med oförmedlad brutalitet ställdes inför den tredje världens tragedi, som
alltsedan dess djupt engagerat honom. Det
267
var i rätta ögonblicket. Detta inte sagt som
minsta antydan om något slags opportunism
hos Wästberg, men som en född journalist har
han alltid förstått att vara i takt med tiden.
Förändringens vind hade börjat blåsa över
Afrika, och lågmält men eftertryckligt började Wästberg upplysa svensk opinion om
afrikanska problem; han specialiserade sig
småningom på Angola. Som en drivande kraft
i svenska Amnesty International och ordfö-
rande i Svenska Pennklubben har han kunnat
ägna sig åt denna verksamhet med ständigt
ökad auktoritet.
Under tiden har han fortsatt sitt skönlitterära författarskap. Hans ungdoms idoler hade
varit Hjalmar Söderberg och Bo Bergman
och han skrev, om man så vill i deras efterföljd, nostalgiska skildringar av det Östermalm, som varit hans hemstad i staden och
den sekelskiftesidyll, som varit hans hemö i
skärgården. Allteftersom hans internationefia
engagemang tilltog, har de naturligt nog kommit att sätta sin prägel på hans författarskap.
Den stora romantrilogin med titlarna ”Vattenslottet”, ”Luftburen” och ”Jordmånen” har
hälsats som en pendang på prosa till Gullbergs ”Kärlek i 20:e seklet”. Det frapperande är emellertid att Wästberg lyckats kombinera en ömsint kärleksskildring med en intelligent, intressant, stundom skarpsinnig diskussion av skilda samtidsproblem.
Ibland har han måhända lyckats alltför bra.
Ake Janzon, oöverträffad svensk mästare på
infernaliskt inlindad kritik, har om en passus i
en av Wästbergs senaste romaner skrivit:
”Kan det sägas bättre? Förmodligen inte.
Men hade det inte varit bättre om det aldrig
blivit sagt?” Bortsett från att redan denna
formulering borde vara nog att försäkra Wästberg om en plats i den svenska vitterhetens
hävder, vill man gärna hoppas att något liknande inte skall behöva uttalas om hans insats
som chefredaktör i Dagens Nyheter.
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner