Print Friendly

Grekisk tragedi – och ett otal myter

Av Pär Holmbäck | 3 juli 2015

Att nu kasta grekerna ur euron skulle leda till kaos. Att å andra sidan vika ned sig för de kommunister som intagit Akropolis är inte heller ett alternativ. Pär Holmbäck redogör för ett val mellan pest och kolera.

På bästa sändningstid från Almedalen fick Alexandra Pascalidou i veckan sitta och vräka ur sig den ena myten, felaktigheten och direkta lögnen efter den andra vad gäller situationen i Grekland. Sin vana trogen får man väl säga, när det kommer till denna de logiska inkonsekvensernas okrönta drottning. Problemet är dock att det inte bara är Alexandra Pascalidou som försöker skriva om historien med hjälp av denna ridå av Delfiska dimmor. Hon är i gott sällskap av Paul Krugman, Jonas Sjöstedt och de trotskister och marxister som sedan januari utgör den grekiska regeringen.

Läget i Grekland är naturligtvis synnerligen besvärligt. En fjärdedel av BNP har försvunnit sedan krisen inleddes, pensioner och löner har sänkts och mången stats- såväl som privatanställd har förlorat jobbet. Mer än varannan ung människa är arbetslös.

Om detta råder det ingen oenighet. Men när det kommer till att förklara hur det kunde gå så här skiljer sig berättelserna betänkligt. Att historien skrivs korrekt är dock av stor betydelse för att de rätta lärdomarna inför framtiden ska kunna dras. Låt mig därför försöka avliva ett antal av de myter och intellektuella härdsmältor som nu figurerar i svensk såväl som internationell debatt när det kommer till Grekland.

1. ”Allt är eurons fel”

Att det var fel att låta Grekland införa euron som valuta 2001 är nog de flesta idag överens om. Alla i beslutande position visste sannolikt att de grekiska siffrorna var friserade och att landet egentligen inte var redo. Men strävan efter europeisk integration och de politiska aspekterna tilläts trumfa de ekonomiska realiteterna. För detta bör de då ansvariga europeiska ledarna kritiseras. Men att det var fel att bli insläppt är naturligtvis inte liktydigt med en carte blanche för att därefter bete sig som man vill.

Ingen tvingade Grekland att med hjälp av de låga räntor som följde efter eurointrädet låna upp gigantiska belopp för att bygga stadions till OS i Aten 2004 som ingen därefter visste vad de skulle användas till. Ingen tvingade grekerna att betala de anställda inom det statliga järnvägsbolaget en snittlön motsvarande 560 000 kronor på årsbasis. Ingen tvingade grekerna att låta folk gå i pension vid 42 års ålder. 1

2. ”Trojkan har gjort allting värre”

Bland det första som Alexandra Pascalidou lyckades haspla ur sig, och som frekvent återkommit som slagträ i debatten, var att de grekiska pensionerna sänkts med 40 procent och att gamla och sjuka nu får leva i fattigdom. Så är det säkert i många fall. Vad hon dock inte verkar förstå är att Grekland varit utestängt från internationella kapitalmarknader sedan mars 2010. Sedan dess har Grekland inte kunnat ta upp en enda ny euro i lån för egen räkning, utan Grekland har varit helt beroende av att euroländerna, ECB och IMF ställt upp med stödlån. Dessa lån har kommit med villkor som under trojkans överinseende alla syftat till att få de grekiska statsfinanserna i ordning. Bland dessa villkor har funnits att pensioner och övriga statsutgifter måste kapas.

Givet att ingen annan ville låna ut pengar till Grekland var alternativet till stödlånen en fullskalig statskonkurs. Då hade pensionerna inte sänkts med 40 procent, utan 100 procent. Då hade inte bara en andel av alla statsanställda blivit av med jobbet utan sannolikt de flesta. Då hade samhällskollapsen inte kommit smygande utan inträtt momentant.

Man kan diskutera huruvida det i det långa loppet hade varit bättre att på ett sådant vis rycka plåstret direkt, men ingen kan komma och påstå att det hade blivit mindre smärtsamt.

3. ”Grekland kan inte spara mer”

Grekland har inte sparat en enda cent sedan krisen inleddes. Den så kallade primära budgetbalansen, det vill säga statens budgetsaldo före räntebetalningar (rörelseresultat för att tala i företagsekonomiska termer), har varit negativ alltsedan statistik började föras och det var först inför 2015 som saldot såg ut att kunna ta sig över nollstrecket (tack vare den politik som trojkan förordat). Den grekiska staten har alltså haft större löpande utgifter än inkomster alla år sedan krisen inleddes och långt dessförinnan. Det enda som skett de senaste åren är att skillnaden mellan inkomster och löpande utgifter minskat. Men det innebär inte att grekiska staten sparat. Den har bara slösat mindre än tidigare.

4. ”Tyskland fick hjälp men inte Grekland”

Syrizas favoritargument visavi Tyskland del 1 är att de senare genom det så kallade Londonavtalet från 1953 fick stora delar av den skuld som nazisterna byggt upp under andra världskriget avskriven. Därför ska Grekland nu också få en skuldavskrivning, alternativt ska Tyskland betala tillbaka de skulder som Grekland då lät efterskänka – med ränta.

Att detta resonemang faller på sin egen orimlighet inser alla. Vad som skedde vid förhandlingarna i London var att skriva av de skulder som historiens kanske mest ondskefulla regim tagit upp för att därmed ge rimliga förutsättningar för att Konrad Adenauer ur ruinerna skulle kunna bygga en fredlig demokrati. Ingen ville återupprepa misstaget från Versaillesfreden genom att än en gång belägga Tyskland med en ohanterlig skuldbörda.

Del nummer 2 av Syrizas favoritargument är att Tyskland vid sidan av skuldavskrivningen genom Marshallhjälpen dessutom fick ett mer generöst stöd för att kunna återbygga det tyska samhället än vad Grekland fått idag. Också detta är okunskap i bästa fall och medvetna lögner i sämsta.

Marshallhjälpen motsvarade totalt 5,2 procent av Tysklands dåvarande BNP. De 330 miljarder euro som Grekland fått i stöd från Euroländerna, IMF och ECB motsvarar 184 procent av BNP. Det motsvarar således 35 Marshallprogram.

5. ”Det stöd som getts har bara gått till tyska och franska banker”

Motargumentet mot del 2 av favoritargumentet ovan är i sin tur att detta gigantiska stödpaket inte kommit grekerna till del utan enbart använts för att betala tillbaka de skulder som grekerna hade till tyska och franska banker. Den jovialiske finansministern Varoufakis brukar hävda att 90 procent av de samlade stödpaketen på detta sätt betalats direkt till banker i Frankfurt och Paris.

Medan detta är sant i någon mån har han och de andra som anför argumentet i fråga helt fel vad gäller proportionerna. Beräkningar från det respekterade IFO-institutet i München ger vid handen att cirka en tredjedel av de 330 miljarder som Grekland fått i stöd gått till att återbetala lån till icke-grekiska fordringsägare, det vill säga främst tyska och franska banker.

Också detta en myt således. Därutöver gynnades naturligtvis även grekerna av att Europas finanssystem inte tilläts braka samman 2009-2012 i spåren av den globala finanskrisen. Då hade Europas ledare haft väsentligt mer akuta problem än Grekland. (Den som oroar sig över moral hazard-implikationerna av dessa uppgifter bör också läsa om myt nummer 6.)

6. ”Bankerna har kommit undan”

Det hade onekligen varit välkommet om Greklands privata fordringsägare hade fått ta en ännu större del av smällen än vad de faktiskt gjorde. Det är naturligtvis ingen sund incitamentsstruktur som skaps av den ”krona jag vinner, klave du förlorar”-logik som präglat risktagandet inom banksektorn i många sammanhang. Det pågår därför nu ett globalt arbete för att införa regler som gör att också banker ska kunna försättas i konkursliknande förhållanden.

Att europeiska och internationella banker skulle ha traskat skadelösa ut ur Grekland är dock en myt. I mars 2012 genomfördes den största skuldavskrivningen i världshistorien då Greklands privata fordringsägare efterskänkte dryga 100 miljarder euro i skulder, eller strax över 50 procent av det nominella värdet. Det är inga små summor, även om förlusten hade blivit ännu större om bankerna lämnats åt sitt öde.

7. ”Syriza har mandat från folket att säga nej till åtstramningar”

Detta är måhända ingen myt men icke desto mindre torde det vara det mest svårsmälta av allt. Det är riktigt att det grekiska folket i januari i år röstade fram en regering bestående trotskister, marxister och semi-fascister. De gick till val på löften om allt till alla och ett slut på sparpolitiken (ja just det, den som inte ägt rum).

Det alldeles perfekt avsmakliga med denna inställning är att vad de säger är att fattigare litauer och letter ska tvingas bidra med ännu större lån för att hålla Grekland flytande. För vem ska annars göra det? Grekland får sedan fem år inga lån av privata investerare och tror någon att det kommer bli enklare efter Syrizas alla härjningar? Skulle du köpa en begagnad motorcykel av Giannis Varoufakis?

Detta är en tragedi med så många akter att självaste Aischylos hade blivit avundsjuk. Man kan diskutera om alla de enskilda policykrav och rekommendationer som ställts till Grekland varit de rätta. Det faktum att samma politik sett till att Lettland, Portugal och Irland nu kommit på fötter talar dock för att riktningen varit den rätta. Skillnaden i Grekland är att problemen varit så mycket större och därmed är det fullt naturligt att det tagit längre tid för landet att komma upp på banan. Men att det i grunden skulle handla om att grekerna har någon annan att skylla än sig själva för att det gått som det har gått finns det inget fog för att påstå. Någon har i val efter val röstat fram regeringar, borgerliga såväl som socialdemokratiska, som inte gjort något annat än bedrivit en ohållbar politik.

Var detta slutar vet ingen. Att nu kasta grekerna ur euron skulle leda till kaos. Att det rent ekonomiskt i det kort- och medelfristiga perspektivet vore mycket riskabelt inser alla. Om kaoset skulle övergå i en direkt samhällskollaps kan det därutöver få vidare politiska implikationer. I Kreml sitter exempelvis en herre som sannolikt gnuggar händerna över tanken på att kunna förflytta sin Svarta havsflotta från Krim till Kreta för några miljarder euro i valutastöd till en fallerande stat. Likaså de kinesiska bankirer som vill lägga vantarna på Pireus hamn. Och vill det sig riktigt illa öppnas Europas gräns mot det brinnande Mellanöstern när den grekiska flottan inte längre förmår patrullera Egeiska havet.

Att å andra sidan vika ned sig för de kommunister som nu intagit Akropolis är inte heller ett alternativ. Vilken signal skulle det skicka till de spanska väljare som går till val i höst och som hitintills sett ut att överväga en röst på Syrizas systerparti Podemos? Vilken signal skulle det skicka till de letter som stillatigande accepterade ett lika stort fall i BNP som det grekiska men som genom tuffa reformer nu kommit på fötter? Vilken signal skulle det skicka till de tyska skattebetalare som nu börjat ledsna på rollen som Europas bankomat?

En politisk union av Europeiska unionens slag kan aldrig överleva om inte ens de mest fundamentala spelreglerna upprätthålls. Än mer gäller detta för valutaunioner (något som vad EMU i många andra sammanhang anbelangar dock redan naggats oreparabelt i kanten – men det är en annan historia).

Valet synes därmed stå mellan pest och kolera. Och därmed är detta inte bara en grekisk tragedi.

1Den som vill få en förvisso anekdotisk men likväl talande beskrivning av den sönderkorrumperade och avgrundsdjupt ineffektiva grekiska statsapparaten kan med fördel läsa Michael Lewis ”Boomerang” från 2011 (W. W. Norton & Company). Kapitlet om de finansiellt ”begåvade” munkarna är särskilt nedslående.

Pär Holmbäck arbetar som finansmarknadsanalytiker på Riksgälden och är aktiv inom Moderaterna. Här skriver han dock helt i eget namn.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner