Print Friendly

Gösta Bohman; Väljarna inför sekelskiftet

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GÖSTA BOHMAN:
Väljama inför sekelskiftet
Sverige står i begynnelsen av
ett nytt skede. En strukturförändring kommer att
framtvingas. Fördelningspolitiken måste ersättas med en
tillväxtfrämjande ekonomisk
politik.
Samtidigt försvagas sambandet
mellan väljare och ombud. De
konkreta politiska frågorna
kommer att bli mindre
avgörande för valresultaten
medan däremot det allmänna
förtroende partierna tillvunnit
sig kommer att bli mera
betydelsefullt.
Socialdemokraternas förlustval
1985 kommer att leda till ännu
större förlustval i framtiden, siar
Gösta Bohman i sin analys av
väljarna år 2000.
Riksdagsmannen och f d
statsrådet Gösta Bohman var
ordförande i Moderata
Samlingspartiet åren 1970-81.
F
ramgångsrik politisk verksamhet
förutsätter förmåga att förutse utvecklingen och att driva politik i
ett långsiktigt perspektiv. Politiska ledare som tror sig kunna följa förändringens
vindar med hjälp av fuktiga pekfingrar
och att nå resultat med kQrtsiktigt taktiskt spel kommer att misslyckas. De
som lägger en genomtänkt ideologi och
realistiska analyser av utvecklingstendenser och mänskliga drivkrafter till
grund för sina strävanden kan däremot
räkna med framgång.
Sverige – liksom de västerländska demokratierna över huvud – befinner sig i
en brytningstid. Visst kan det sägas att
så alltid varit fallet. Men vad som nu
sker i land efter land, och inte minst i
Sverige, tyder på så påfallande förändringar att man med rätta kan tala om en
ny epok på den demokratiska utvecklingens väg.
Oavsett om man som förklaring åberopar begrepp som vänstervindar eller hö-
gervindar, kvarstår som faktum att medborgarna idag generellt sett inte har samma syn på demokratin och dess villkor
som tidigare. Mycket har förändrats i
den närmast självklara uppslutningen
kring de rättvise- och jämlikhetsideal
som demokratin byggde på under sina
genombrottsår. I demokrati efter demokrati går utvecklingens vågrörelser idag i
annan riktning än tidigare under efterkrigstiden. Den optimistiska demokratiska utvecklingsprocessen kan sägas ha
kulminerat. Kritiska, svåranalyserade
malströmsliknande rörelser framträder
– måhända särskilt påfallande i det
starkt industrialiserade och exportberoende Sverige.
Vårt land står- därom är näringspolitiska, samhällsekonomiska och psykologiska experter och forskare i stort sett
ense – i begynnelsen av ett nytt skede.
Detta kommer att prägla vårt folk och de
politiska partierna redan före sekelskiftet. Oavsett vilka spärrar som politiska
eller fackliga ledare kan tänkas vilja bygga upp för att hindra eller fördröja skeendet, lär den internationella utvecklingen
och vårt folks möjligheter till fortsatt välfärd framtvinga den – låt mig använda
ett slitet uttryck – strukturförändring av
vårt samhälle som allt fler prognosmakare och forskare förespår.
Insikten om de ekonomiska realiteternas betydelse är idag långt större än tidigare. Få ansvarsmedvetna politiker
torde vara okunniga om den ekonomiska
tillväxtens, sparaodets och de samlade
ekonomiska resursernas avgörande betydelse. Vi befinner oss idag – om jag nu
bortser från det i många hänseenden anmärkningsvärda trauma som efter Olof
PaJmes död grep vårt folk – i en konflikt
mellan ekonomiska realiteter å ena sidan
och de förväntningar å den andra som
socialdemokraterna väckt till liv och
blåst på genom partiprogram och politiska budskap, inte minst i valrörelserna.
När den krassa ekonomiska verkligheten
vederlägger allt som sagts och lovats, då
föder besvikelse och brustna förhoppningar det slags uppror som denna vinter
skakade den socialdemokratiska rörelsen.
Hur väl den svenska ekonomin på kort
sikt än utvecklas, kommer Sveriges
framtid att präglas av andra ekonomiska
villkor än dem som kännetecknat det förflutna. Vår välfärd och medborgarnas
trygghet kommer att kräva en politisk
omläggning från det slags fördelningspo- 159
litik som hittills framstått som ett postulat för den socialdemokratiska rörelsen
till en tillväxtfrämjande ekonomisk politik, där tillväxtens frukter kommer landet tillgodo på andra och mera individuella ”fördelningsvägar” än dem som den
tidigare kollektiva trygghetspolitiken utpekat.
Morgondagens politik kommer att bli
beroende av hur medborgarna reagerar i
ett skede när strukturen i vår ekonomi –
och därmed i vårt välfärdssamhälle –
drastiskt förändras. Detta beror i sin tur
på vad väljarna kommer att veta och vilja när okunnigheten om partipolitikens
verkliga inneh!UI för varje år blivit allt
större och demokratins legitimitet allt
svagare.
Sambandet väljare – ombud försvagas
Den svenska grundlagen bygger på att
”all offentlig makt utgår från folket”.
Folkets företrädare – kommunalpolitiker och riksdagsmän – förutsätts handIa enligt folkets i val givna fullmakter.
För varje år har emellertid sambandet
mellan folk och ombud alltmer försvagats. Den offentliga sektorns ökande omfattning – från knappt 30 procent av
BNP vid 1950-talets slut till idag nära 65
procent – har gjort det allt svårare för
den vanliga väljaren att förutse följderna
av sitt röstande. Det politiska spektret i
det”överpolitiserade samhället” har blivit så brett att det för en ”vanlig svensk”
blivit nära nog utsiktslöst att finna ett
enda parti vars politik motsvarar hans
eller hennes uppfattning i de tusentals
olika politiska frågor som mer eller
mindre påverkar och styr den enskildes
160
tillvaro. Väljarna utövar därmed inte det
direkta inflytande på dagspolitikens
många frågor som de förutsätts ha enligt
grundlagen.
I höstas utkom en ambitiöst upplagd
studie av psykologen och beteendevetaren, professor Gunnar Boalt, ”Vad vill
väljarna?”. studien belyser bl a vad jag
här sagt. Den visar hur i dagens demokrati ”knippen” av många olika frågor
formar mönster för väljarnas beteende
inför valurnan. Vatje särskild fråga betyder allt mindre för väljarnas ställningstagande – ett helt ”knippe” av olika frå-
gor, vilka dessutom vägs mot varandra,
alltmer. studien påvisar också klara
motsättningar i tyckande och värderingar mellan medborgarna samt deras partipolitiska företrädare i riksdagen.
Den som må ha levt i uppfattningen att
riksdagsgrupperna är representativa för
sitt väljarunderlag kommer efter att ha
gått igenom studien till snarast motsatt
resultat. Olikheterna melan folket samt
dess företrädare i riksdagen är betydande. Trots detta bygger demokratibegreppet på att riksdagen fullgör sina uppgifter
i kraft av medborgarnas fullmakter.
”l framtidens kölvatten”
Demokratins alltmer urholkade legitimitet samt också – och kanske i än mer
påfallande grad – den pågående omgestaltningen av det svenska näringslivets
och samhällsekonomins grundläggande
struktur kommer att leda till drastiska
förändringar i dagens partipolitiska
mönster. De orsakssammanhang det härvidlag är fråga om har analyserats av en
forskargrupp inom det s k FA-rådet – en
politiskt fristående forskningsinstitution.
slutsatserna redovisas i en nyligen utkommen rapport, ”I framtidens kölvatten” .
Forskarna presenterar själva resultatet av sitt arbete i följande korta satser:
”Dagens samhälle, med dess värderingar och institutioner, formades av det industriella produktionssättet och lönearbetets
ordning. Allt fler tecken tyder på att fundamenten i denna organisation börjar ge vika.
Den traditionella varuproduktionen automatiseras, tjänstesektorn växer och humankapitalet ökar i betydelse i förhållande
till realkapitalet. På sikt kommer människor att bli viktigare än maskiner. Det nya
kapitalet består av nätverk, kunskaper och
personliga egenskaper.
Detta strukturbrott utvecklar en stor
sprängkraft. I näringslivet kommer formerna för ägande, för styrning och belö-
ning att behöva anpassas till humankapitalets villkor. Konflikter uppstår mellan
människorna i samhällets högteknologiska
och traditionella delar, mellan centrum och
periferi och mellan dem som har arbete och
dem som står utan. Motsättningarna kommer att utmana samhällets institutioner.”
Forskargruppens material är inte lätttillgängligt. I vissa fall har jag tyckt mig
finna motsägelser. Särskilt intressant är
emellertid de slutsatser som en av forskarna – professor Nils Elvander i Uppsala – återgivit i LO-tidningen den 21
mars:
”Arbetarrörelsen ställs inför den kanske
största utmaningen någonsin i sin historia.
Den föddes och formades av industrisamhället. Hotet mot industrisamhällets produktions- och organisationsformer blir därför ett hot mot arbetarrörelsen i första
hand. Även arbetsgivarnas organisationer
står inför stora förändringar. Alla politiska
partier kommer att känna av en växande
inre spänning mellan centrum- och periferiintressen. Men det blir arbetarrörelsen som
får bära huvudbördan av de påfrestningar
för hela samhället som övergången till en
ny epok innebär. Inte minst därför att
grundbulten i industrisamhället och i det
socialdemokratiska välfärdsbygget, /önearbetet, på sikt angrips från två håll: dels
från de elitgrupper i centrum som väljer att
arbeta i andra och friare former än som
anställda, dels från växande grupper i periferins utkanter som mister jobbet och
tvingas in i sociala karantäner av olika slag
eller finner sin försörjning i den informella
ekonomin. ”
Elvander frågar:
”Håller solidariteten inför dessa påfrestningar? Svaret på den frågan blir i hög grad
beroende av om arbetarrörelsen förmår
vända den nuvarande defensiva solidariteten, som ganska ensidigt slår vakt om det
traditionella industrisamhället och dess organisationsformer, till en återuppväckt offensiv solidaritet.”
Den svenska valmanskåren är – menar forskarna – trögrörligare än vad fallet är i många andra länder. Knappt 10
procent av väljarna – de flytande väljarna – avgör vilket ”block” som skall
styra landet. Normer ”som är invävda i
samhällets ekonomiska, politiska, juridiska och sociala organisation” skapar
sammanhang som människor indentifierar sig med. ” Välfungerande meningssammanhang ger skydd mot den livsångest alla människor bär på.” Men
”utan ett minimum av materiell trygghet
kan vi inte överleva, utan mening går det
inte att leva. Vatje samfund och samhälle, vatje kultur har gett sitt svar på vad
det innebär för dess inbyggare att ha ett
värde och vad som skänker självuppskattning och värdighet åt deras liv….
De är en viktig del av vårt kulturella arv
och uttryck för tidigare generationers erfarenheter och förhållningssätt.”
161
Den nya industriella epok vårt land
står inför skulle alltså enligt forskarna –
trots de svenska väljarnas starka traditionella bundenhet vid det förflutna –
skapa den kris för de politiska partierna
som utgör en av rapportens viktiga slutsatser.
Jag tror att forskarna har både rätt och
fel. Det politiska mönstret kommer med
säkerhet att förändras. Men mycket av
den svenska ”nationalkaraktären” – i
den mån det begreppet verkligen existerar i sinnevärlden – kommer att bestå
och att påverka väljarnas grundläggande
politiska beteende även under ändrade
samhällsekonomiska och sysselsättningspolitiska förhållanden.
”Det svenska folklynnet”
År 1911, mitt eget födelseår, utgav
professorn och statistikern Gustav Sundbärg på uppdrag av den s k emigrationsutredningen ett antal ”aforismer” om
”det svenska folklynnet”. Det har skämtats friskt med hans bok. Vi kan alltjämt
le åt hans karakteristik. Vid sin tillkomst
omnämndes den emellertid i Nordisk Familjebok som en ”märklig folkpsykologisk analys”. Och visst kan vi även idag
konstatera de många tidlösa sanningar
som Sundbärg drog fram i ljuset. Mycket
känner vi igen.
– Kärleken till naturen är djupt rotad
hos vårt folk. Dess beroende av det
svenska landskapet präglar dess allmänna syn på landet. Svensken är ointresserad av människostudier, inte hågad
för intensivt tankearbete utom när det
gäller mekanik, teknik och liknande naturstudier. Inte heller intresserad av politik, knappast av konst och obetydligt
av litteratur.
l
l
\
{
162
– Vi saknar nationalkänsla i ordets
djupaste mening. Vår patriotism har bestått i att se tillbaka. Därför har konservativa partier mera att ge svensken än
liberala. Sverige är ett av de få länder där
det liberala partiet icke varit det fosterländska i motsats till vad fallet varit ute i
världen.
– Svensken har ingenting emot att
Sverige blir ärat och ansett, blott det inte
sker så att någon enskild svensk blir berömd och ansedd. Han ser gärna att Sverige är rikt men blott om det kan ske utan
att någon enskild blir rik.
– Svensken har svårt med den ”nyktra ekonomiska beräkningen” . Antingen
försummar han den helt eller låter den
ersättas av fantastiska spekulationer.
Därav förkärleken att lösa ekonomiska
problem genom lotterier. Näringsverksamhet som inte lönar sig skall hjälpas
genom bidrag. Men näringar som bär sig
och därmed bär också ”vårt folks hela
ekonomiska liv, dem förföljer man.
– ” Välstånd vill man vinna genom att
bekämpa de ekonomiska lagarna, icke
genom att studera dem och söka vända
dem till vår fördel. ”
– När ekonomiska missförhållanden
uppdagas bekämpar man entusiastiskt
dess symptomer. Man går inte till roten
av dess orsaker och söker avskaffa dem.
– En stark rättskänsla är ett av de
mest framträdande dragen i den svenska
folkkaraktären. Men den har sina inskränkningar. När den som lider orätt
väl fått upprättelse, då upphör sympatin.
Den gamla svenska arvssynden – avunden – driver då sitt spel.
-De folkrörelser som·vinner mest anslutning är gärna de ”vilkas syften är
negativa” . ”Förbud! Förbud! – Det är
en älsklingsfordran och ett universalmedel mot allt ont i Sverige.”
– Sker någon förbrytelse, begär man
inskränkningar i friheten ”för hela den
klass eller grupp som brottslingen tillhör”. Då tror man sig ha kommit till
roten av det onda.
– Sådant- säger Sundbärg- hänger
samman med ”vårt folks stora fördärv –
avunden”.
– Fullt medborgerligt förtroende åtnjuter endast den ”som kan göra blott
vad alla andra kunna. Den som kan göra
något mera är alltid misstänkt och blir
lätt varg i veum”.
Ja, så lät det I9I I. Så kan det låta
också idag.
Lyttkens analys
I största korthet anknyter jag sedan till
den forskningsrapport som det statliga
sekretariatet för framtidsstudier offentliggjorde för något år sedan. Rapporten,
som skrivits av fil doktor Lorentz Lyttkens, skildrar förändringar i människors
tänkande och allmänna förhållningssätt
från 50-talet och fram till 70-talet:
– Under de åren – heter det – har
den intressegemenskap som förelåg under åren efter andra världskriget mellan
enskilda människor och samhället i vidaste bemärkelse brutits ner. Både politiskt och samhälleligt är läget idag ett
helt annat än vad det var för bara ett
trettiotal år sedan.
– Människorna har blivit alltmer
oroade över den kris de vet sig leva med,
även om den inte drabbar dem själva.
Krisen finns där som ett spöke. Detta
har påverkat 60-talets nationella självbelåtenhet. Vår standard är inte längre
självklar. Allt fler ifrågasätter de lösningar som politikerna angivit. Även om Sverige fortfarande betraktas som ettjämlikhetens samhälle, är tron nu bemängd
med tvivel.
– Den sociala rörligheten uppåt tycks
ha stannat av och hotar att vända. En
”social-psykologisk ångest” har underminerat tron på landets förmåga och urholkat folkets självmedvetande. MelJanskikten befinner sig på defensiven. Fältet har blivit fritt för andra grupper att
omforma och påverka utvecklingen.
– Vi är på väg mot en tid när svenskens strävan efter identitet kommer till
uttryck i ”personliga förebilder”: Den
framgångsrike företagsledaren. Den
snillrike forskaren. Den respektingivande politikern/statsmannen. Personlig
duglighet. Tiltro till sig själv. Förmåga
att ta eget ansvar. Entydiga åsikter om
livets, samhällets och den egna uppgiftens natur.
– Vi kommer att tro mera på oss
själva. Vi kommer att se oss som mera
öppna och samtidigt som mer konsekventa i våra åsikter.
– Rekordårens självmedvetande har
ingen framtid. Den svenska modellen –
som vi varit så stolta över – förtonar. Vi
blir mera lika andra.
– Individen sätts i centrum. Ledarskapsfrågorna får allt större betydelse.
Men våra ledare skall uppträda utan arrogans. De skall vara professionellt dugliga. De skall kunna ta folk. De skall
kunna kräva att var och en tar eget ansvar.
En ledare väljs – säger Lyttkens –
”efter sin förmåga att minska andra
människors osäkerhet. Den förmågan
har idag varken kyrkan, kärnfamiljen eller skolan.” Inte heller politikerna kan
163
fylla den rollen. ”De anses tvärtom bära
en del av skulden till vår osäkerhet och
villrådighet – en av förklaringarna till
det begynnande politikerföraktet.”
Väljarnas politiska åsikter
De två analyser jag redovisar bekräftar å
ena sidan hur litet som förändrats i det
svenska folkdjupet under de gångna 75
åren. Under 75 år med inte mindre än två
världskrig. Under år då socialdemokraterna konsoliderat sin ställning som Sveriges dominerande parti inte bara politiskt utan också då det gäller debattklimat, samhällssyn och – vilket inte minst
den gångna vintern vittnat om – med
krav på att företräda hela den svenska
nationen. De visar å andra sidan hur
mycket som förändrats i synen på samhället. På kollektiven. I fråga om den
enskildes roll i förhållande till samhällsmakten. En ny identitetssyn har böljat
växa fram.
Professor Gunnat Boalt gav i sin studie delvis samma bild. Även han påvisar
tydliga förändringar i väljarnas vän:~e?-
ringar enbart under den relativt korta perioden 1979-1983. ”Något nytt har tillkommit” – heter det – ”som stärkt
människornas frihetskrav och försvagat
kraven på kontroll- och förbudsregler
från det allmännas sida.” Större hänsyn
till medmänniskor, ökad handlingsfrihet
och förbättrad miljö vinner stöd i alla
partier, samtidigt som argumenten för
ökade statliga ingrepp ter sig mindre skä-
liga. Tendensen gynnar tydligt partier
som kräver större rörelsefrihet.
Boalts rapport analyserar inte partisympatier utan väljarnas egna politiska
åsikter. ”Varje medborgare skall själv få
bestämma så mycket som möjligt över
164
sitt eget liv” – anser 2/3 av de tillfrågade. ”Många säger rent ut att de vill ha
frihet att ta risker och göra misstag som
inte skadar andra.” Och många vänder
sig mot att medborgarna berövas sitt personliga ansvar genom samkörning av dataregister.
Professor Boalt sammanfattade sin
syn i en intervju i Dagens Nyheter med
följande ord:
”De klassiska politiska frågorna har urartat till valfläsk, som inte intresserar väljarna längre, särskilt inte ungdomen och
kvinnorna. – – – Politikerna mäste …
inse att de varken har ungdomen eller kvinnorna med sig längre. De är ofta välutbildade, radikala och insiktsfulla men samtidigt
illusionslösa och ointresserade. De kommer inte att gä i täten för en ny vänster.”
Förtroendet för partierna
Jag lämnar därmed forskningens och de
vetenskapliga studiernas fält för att anlägga några mera vardagliga synpunkter
på förhållandet mellan väljare och valda.
De anknyter till professor Sundbärgs 75
år gamla analyser och bygger på en debatt, som jag deltog i efter förra höstens
val. I debatten försökte deltagarna kartlägga det beteendemönster som utanför
det vetenskapligt godtagbara kunde antas ha påverkat väljarna inför valurnan.
Utgångspunkten var att de konkreta
politiska frågorna i tusenfrågepartiernas
Sverige kommit att bli allt mindre avgö-
rande för valresultaten, medan däremot
det allmänna förtroendet partierna tillvunnit sig kommit att bli alltmera betydelsefullt. Även om kvardröjande traditioner från det gamla klassamhället och
mer eller mindre djupt rotade gruppintressen fortfarande antogs styra mångas beteende, skulle i sista hand den samlade bild bli alltmer utslagsgivande som
ett parti lyckats skapa av sin politik och
sin allmänna trovärdighet. Främst antogs detta naturligtvis gälla de obundna
marginalväljare – och de blir allt fler –
som avgör svenska val.
En av de medverkande i diskussionen
skiktade ett antal sådana ”förtroendeskapande motiv” för väljarnas beteende.
Jag skall inte här följa den rubricering
han använde. Jag har också stuvat om
hans motiv. Men de grundläggande tankarna har jag stulit.
En av de första avgörande faktorerna
skulle kunna kallas ”inga äventyrligheter” . Svensken vill inte ha ytterlighetspartier. Han är rädd för vad som kan
uppfattas som extrema ståndpunkter till
höger eller till vänster. Han vill ha en
stabil och lugn samhällsutveckling. Han
vill kunna förutse sin framtid, inte bli
utsatt för överraskningar. Politiken skall
vara balanserad – både innehållsmässigt
och i sin framtoning. Den skall vara
”lagom”.
Det andra motivet skulle vara respekt
för överheten. Förtroende för statsledningen, för kung, regering och ärkebiskop. Auktoritetstro rotad i det förflutnas rätt att ”gå till Kungs” för att få
rättvisa skipad. Ett Gustav Vasa-tänkande, men inte grundat på den makt som
vederbörande har utan snarast tvärtom
– på den kontroll av maktapparaten som
vederbörande utövar. Överheten med
andra ord som garant för den enskildes
trygghet och säkerhet och mot maktmissbruk av mängden ämbets- och tjänstemän – fogdar och pampar – som Sverige blivit alltmer befolkat av.
Häri kan synas ligga en motsägelse.
Men om det är något som svenska väljare bötjat reagera emot i detta världens
högst beskattade samhälle med världens
största offentliga och politiska byråkrati,
är det främst mängden av förbud , kontrollregler och föreskrifter. Ur den myllan växer begreppet ”politikerförakt”
fram.
I byråkratisamhället känner sig den
lilla mannen eller kvinnan vara så utsatt
för maktens herravälde att han eller hon
vill kunna söka sig till någon som kan
”sätta sig på makten”. De vill kunna gå
vidare uppåt för att få rätt. Glömska av
att det är däruppe som vårt maktsamhälle har skapats. Glömska också av att
begreppet ”respekt för överheten”
föddes i ett samhälle, där överheten
styrde bara en starkt begränsad sektor
av den mänskliga tillvaron. I dag är överheten närmast ”allsmäktig”.
Den tredje avgörande faktorn skulle
kunna kallas ”företagarandan”. Den
fanns i det gamla bondesamhällets vardagssträvan efter rika- SkÖrdar. Den
fanns i det sena 1800-talets uppfinnarsamhälle, då grunden lades för det
svenska välståndet. Den finns idag hos
alla som menar att arbete skall löna sig,
att framgång är något eftersträvansvärt,
att initiativ – även när de inte tas på den
öppna marknaden – är något som den
enskilde och hans familj har nytta av.
Människor skall med andra ord kunna
leva på sin lön. Detta krav kommer –
oerhört förstärkt – att finnas i det humankapitalets nya Sverige som FA-rådet
förespår.
Modern konservatism
Man kan fråga sig om de tre faktorerna
är inbördes förenliga. Ja, jag vill gå så
långt att jag gör gällande att om man
165
lägger de tre motiven i en och samma
påse, skulle som etikett kunna sättas
”modern konservatism”.
Om det är något som kännetecknar
den konservativa politiska grundsynen,
är detjust tron på rättsstaten. På ett samhälle med grundläggande uppgift att garantera trygghet mot yttre fiender samt
mot våld och övergrepp inom landet. Respekt för den enskilda människan. Den
enskilde skall kunna stå upprätt och vara
likaberättigad gentemot statsmakt och
myndigheter. Kloka lagar och samhälleliga garantier för näringsfrihet, avtalsfrihet s>ch äganderätt.
Den konservativa rättsstaten har till
uppgift att tillse att de drivkrafter som
ligger i mänsklig företagaranda utvecklas
och att samspelet människor emellan
följer klart uppdragna förutsebara mönster. Träffade avtal skall hållas. Människor skall kunna göra rätt för sig. Deras
individuella förutsättningar skall tas tillvara. Den starke skall inte kunna förtrycka den svage. Företagsamhet och
initiativ skall förenas med respekt för
den enskilde individen. Den humanistiska grundsynen och nedärvda kulturella och moraliska normer skall prägla
samhällslivet.
Allt detta har med åren fått ökad betydelse i ett Sverige där avtagande tillväxt
och obefintligt hushållssparande kommit
att utgöra ett av de stora problemen för
landets ekonomiska välstånd och människornas sociala välfärd. Under i stort
sett de senaste 10-15 åren har Sverige
haft en lägre tillväxttakt än andra med
oss jämförbara länder. Vi har idag ett
negativt hushållssparande, vilket i modern ekonomisk svensk historia icke tidigare förekommit. Allt tyder idag på att
J
166
en omläggning av politiken är nödvändig
om Sverige skall kunna ge medborgarna
– den nu aktiva generationen och den
som kommer efter vår – den trygghet
som samhällsgemenskapen har till yttersta syfte att garantera.
Socialdemokratisk fördelningspolitik
Dagens honnörsord har blivit fördelningspolitik. Detta är den andra sidan av
begreppet jämlikhet. För att åstadkomma jämlikhet, måste pengar fördelas så
att alla blir jämlika. Detta är den enkla
filosofin bakom den socialdemokratiska
politiken.
I dagsdebatten utgår nästan alla ifrån
att fördelningspolitik innebär att regering
och riksdag helt enkelt kan flytta över
pengar till en grupp från andra grupper.
Från de ”rika” till de ”fattiga”.
Jag minns inte exakt hur stor i dagens
penningvärde bruttonationalprodukten,
dvs summan av allas våra insatser, var
låt mig säga år 1900. Idag uppgår den till i
runt tal 850 miljarder kronor. I början av
1900-talet var den bara en försvinnande
bråkdel av dagens svindlande summa –
inte ens en tiondel. Den välfärdsutveckling som de gångna i runt tal 85 åren
företer utgör sannerligen inte resultatet
av en fördelningspolitik där välfärden
vunnits på andras bekostnad. Hela Sverige har blivit rikare. Tack vare den tillväxt och det sparande som ett arbetsamt
folk och ett framgångsrikt, internationellt konkurrenskraftigt näringsliv skapat.
Mot ett avpolitiserat samhälle
De mer eller mindre trosvissa analyser
som jag här återgivit tycks mig klart bekräfta att allt det som ligger i den konservativa samhällssynen och den liberala
människosynen kommer att spela en allt
större roll. Det motsvarar vad morgondagens medborgare önskar och utvecklingen kommer att tvinga fram. ”Högervinden” kommer att öka, inte mojna.
Socialdemokraterna har inte lyckats
förete något hållbart och trovärdigt framtidsprogram byggt på genomtänkt övertygelse. Deras politik är byggd på det
förflutna. De tillämpar i sin samhällssyn
det tillvägagångssätt som en metallarbetare skildrade i en artikel för några månader sedan: ”Den som vänder näsan mot
30-talet vänder ändan mot framtiden”.
Mindre dråpligt men lika talande har
tiskriften Metallarbetaren uttryckt det
socialdemokratiska dilemmat:
”1980-talet har hittills varit individualismens årtionde. Satsa-på-dig-själv-andan
har svept över landet. Fackföreningsrörelsen med sina kollektiva lösningar har varit
hopplöst ute. Nästan helt överspelad. Men
nu manar facket till strid.” En ”djärv och
spännande framtidsbild” målas upp. Den
traditionella fackliga verksamheten ” måste
öppnas för nya fräscha och fräcka inslag”.
Medan objektiva forskare försöker
skåda in i framtiden, bjuder alltså Metall
på ” fräcka program” för att fånga
flyende folk. Medan FA-rådet konstaterar att svensk arbetarrörelse ”kommer
att ställas inför den kanske största utmaningen i sin historia” .
De svenska analyser och prognoser
jag här redovisat motsvaras av lika, eller
rentav ännu mer markerade förutsä-
gelser inom den långa raden av utländska
samhällsvetenskapliga forskare som ägnat sina krafter åt de vänsterländska demokratiernas framtid. De tecknar i korthet samma bild:
– Mot slutet av 1900-talet kommer
politikernas, administratörernas, byrå-
kraternas och de fackliga organisationernas makt att alltmer reduceras. Utvecklingen leder obevekligt fram till ett avpolitiserat samhälle, där enskilda människors kunskaper, initiativ, arbetsförmåga och ansvarstagande spelar den helt
dominerande rollen.
Frihet och ansvarstagande
De antaganden jag här gjort stämmer i
allt väsentligt överens med den politik
som Moderata Samlingspartiet står för
och målmedvetet drivit alltsedan slutet
av 1960-talet.
Det är en politik som pekar på behovet
av en förstärkt samhällsekonomi i vidaste bemärkelse, ökat ansvar för enskilda människor och familjer, en effektiv
men begränsad offentlig sektor, begränsad i den meningen att åtskilligt av vad
som nu hänförs till den offentliga sektorn
friläggs för större valfrihet och ökad effektivitet.
Det är en politik som på nytt ställer
frihetens och ansvarstagandets tillväxtskapande faktorer i centrum för gemensamma strävanden. Som i större utsträckning än vad nu är fallet tar tillvara
mänskliga drivkrafter. Som satsar på arbete, initiativ och skapande insatser över
hela det mänskliga fältet. Och på sparsamhet. En politik, med andra ord som
– för att ta ett nött slagord från våra
valrörelser – utgår ifrån att stat och
kommun är till för den enskildes skull
och inte – som den socialdemokratiska
gruppolitiken – att den enskilde skall
167
underordnas gruppens och kollektivens
avgöranden.
Ingen vet vad som nu kommer att hända i det socialdemokratiska partiet. Jag
skall inte mot bakgrunden av den chock
som drabbade vår demokrati, när dess i
politiska val tillsatta statsminister föll offer för våldet, ens försöka göra några
förutsägelser om vad statsministerskiftet
och ledarskiftet i det socialdemokratiska
partiet kan betyda för svensk politik. En
del av det som under de senaste månaderna läckt ut från kanslihuset tycks ha
tytt på att vissa i förhållande till den nuvarande politiken omvälvande projekt
har stötts och blötts och att ett nytänkande i vart fall kan ha övervägts i regeringskansliets slutna salar.
Men är det över huvud taget tänkbart
– eller politiskt möjligt – att det stora
parti som vunnit sina framgångar på visioner om det socialistiska rikets förverkligande kan vara i stånd att överge
sina doktriner? Kan detta i grunden klart
socialistiska parti verkligen vara mäktigt
det totala orotänkande som Sveriges
ekonomi, dess näringsliv och människors drivkrafter kräver. Även om
många av de ledande krafterna inom partiet gärna av realistiska motiv skulle önska en förnyelse av partiets politik, är –
utgår jag ifrån – den doktrinära låsningen så fullständig – och därom vittnar
också vinterns revolt inom partiets kärntrupper – att något sådant knappast är
möjligt.
Socialdemokraterna har byggt och
kommer med allra största säkerhet alltjämt att bygga sina maktpositioner på de
stora kollektiv i det svenska löntagarsamhället som de knutit till sig. Kollektiv
samhällssyn och grupptänkande har bli- 168
vit så invävt i den socialdemokratiska
maktapparaten att varje försök till radikal förnyelse tycks mig dömt att misslyckas. Det parti som säger sig hylla den
demokratiska friheten tillåter fortfarande
att fria svenska medborgare kollektivt
ansluts till det socialdemokratiska partiet. Deras majoritetstänkande gör alltså
inte halt ens vid den politiska frihetens
portar.
Det är min förvissning – liksom också
FA-rådets – att utvecklingen under
kommande årtionden kommer att leda
till att just detta parti kommer att drabbas hårdare än andra av de förändringens vindar som blåser genom de västerländska demokratierna, och inte minst
vår egen. Socialdemokraternas förlustval 1985 kommer framdeles att leda till
ännu större förlustvaL De kommer att
tvingas överlämna makten åt borgerliga
konstellationer, hur dessa än kommer att
se ut.
Slå ett slag för
Svensk Tidskrift
Hjälp till att sprida Svensk Tidskrift!
Beställ prenumeration för 1986 eller provnummer till vänner och
bekanta.
Ring in beställningen på telefon 08/67 59 55.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner