Godafton, vackra maskeradbal

Malmö Opera ger Verdis Maskeradbalen. Peter J Olsson har sett ett svenska kungamord förlagt till Boston, och en historiskt skicklig polisinsats.

Malmöoperan spelar just Maskeradbalen av Giuseppe Verdi. Att den spelas ofta i vårt land hänger förstås ihop med motivet: Operans bygger på mordet på Gustav III 1792, fastän censuren i det oroliga Italien 1859 fick honom att byta identitet på mordoffret till guvernören i Boston.

Just i Malmö minns vi förra uppsättningen 2006 när regissören Peter Oskarsson gav ytterligare en aktuell dimension när han lät operan anspela på statsministermordet på Olof Palme.

Nu är regissören Leo Muscato och operan får handla om Gustav III. Det sjungna språket är italienska men Erik Lindegrens lysande svenska adaption av librettot med sina citat från svensk 1700-talsdiktning rullar på textskärmarna och ger det en tydlig plats på jorden. Hela uppsättningen förläggs just till den rätta tidsepoken, även om kläder och stil delvis även lånas från tidigt 1800-tal.

Nå, historisk exakthet är inte det vanliga i operans värld och man får glädja sig åt att Muscato inte fallit för den banala lockelsen att flytta handling till vår tid – ett stilgrepp som annars överanvänds.

Det flitiga spelandet i Sverige av Verdis Maskeradbalen har sin förklaring i Gustav III. Den är ju inte i jämnhöjd med Rigoletto eller Aida, och saknar paradnummer som Fångarnas kör ur Nabucco, men det är ändå en ytterst njutbar opera. Musiken hänger på verdiskt sätt ihop och bildar en enhet. I Malmöuppsättningen kan man njuta av flera rollprestationer, inte minst mördaren Anckarström och spåkvinnan Ulrica. Pagen Oscar fungerar utmärkt för att föra handlingen framåt.

Verdi är en synnerligen politisk kompositör. Hans position och faktiskt effekt under Italiens stormiga enande kan knappast underskattas. I Maskeradbalen återskapar han också sin samhällssyn med en ädel kungamakt som verkar i samklang med folket. Skurkarna är adeln som försöker återta sina privilegier.

Det är i och för sig en beskrivning av motiven hos Gustav III:s mördare som inte avviker så mycket från den historiska verkligheten.

Ändå väljer han – bortsett från censurens påtvingade flytt av handlingen till Boston – att göra mordet till en kärlekskonflikt där kungen och Anckarström konkurrerar om den senares (fiktiva) hustru Amelia. Kungamord – regicid – är även 70 år efter franska revolutionens tid så oerhört att det inte får riktigt beröras.

Politiska attentat är vi tyvärr mer än vana vid i dag. Och längtar inte direkt efter romantisering. Kanske är en bättre idé om en modern opera att hylla polismästare Liljensparre som agerade precis rätt – inte minst jämfört med hur mordet på Olof Palme inte löstes – och med bravur avslöjade vad som hänt. Ett polisarbete i världsklass redan 1792.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne