Print Friendly

Gå demokrati och fattigdom att förena?

Av Michael Wahman | 21 maj 2010

Paul Collier
Wars, Guns, and Votes: Democracy in Dangerous Places
Harper Perennial 2009

I ett föredrag på ted.com presenterar Oxfordprofessorn Paul Collier sin första populärvetenskapliga bok ”The Bottom Billion”. Han förklarar att han brutit mot alla professionens koder genom att skriva en bok om internationell ekonomi som faktiskt går att läsa på stranden. Jag skulle visserligen bli förvånad om Colliers nya bok ”Wars, Guns, and Votes” tränger ut Liza Marklund och Stieg Larsson från bensinmackarnas litterära topplistor i sommar, men även Colliers uppföljare skulle tåla lite sand mellan pärmarna.

Colliers grundtes kan verka kontroversiell. Världens fattigaste länder har inte vunnit på demokratiseringsvågen som svept över världen efter kalla krigets slut. Införandet av val har inte gjort dessa länder mer välmående, mindre etniskt splittrade och framförallt inte mindre våldsamma. Tvärtom har en form av demokrati spridits där politiska val blivit en legitimerande kuliss för fortsatt maktmissbruk. Västvärlden har enligt Collier haft en naiv föreställning om vad införande av formella demokratiska institutioner kan göra för världens minst utvecklade länder.

En del av argumentet känns igen från författarens förra bok. Collier menar att det är förlegat att tala om utvecklingsproblematik ur ett vi-och-dem perspektiv. Sedan murens fall har världens fattiga länder upplevt en enorm politisk och ekonomisk utveckling. Den har dock företrädesvis skett i den stora gruppen av medelinkomstländer och inte bland världens allra fattigaste nationer. Dessa minst utvecklade länder benämns av Collier som ”the bottom billion” och befolkas av världens fattigaste miljard människor.

Kategoriseringen är möjligtvis mer retoriskt elegant än analytiskt relevant, men genom att komplicera synen på utvecklingsproblematik lyckas Collier sätta fingret på nya relevanta frågeställningar och nyansera beskrivningen av verkligheten.

Hans verktyg är inte politisk teori eller djuplodande fallstudier utan internationell statistik. I framställningen är Collier bitvis briljant. Med ett ledigt och avslappnat språk lotsas läsaren genom författarens forskargärning. Avancerade ekonometriska modeller görs begripliga genom att förvandlas till intuitivt lättbegripliga språkliga framställningar. I ett speciellt lyckat kapitel beskriver Collier hur ett korrupt statsöverhuvud bör resonera när han/hon överväger att använda valfusk. Valet av strategi beskrivs inte, som i sin ursprungliga vetenskapliga form, med hjälp av en matematisk nyttofunktion utan genom en humoristisk framställning med en svidande cynism.

Bokens huvudtes är i ljuset av det senaste årtiondets statsvetenskapliga diskussion inte överraskande. Redan under slutet av 90-talet började problemet med så kallade hybrid- eller semiauktoritära regimer uppmärksammas. Det blev allt mer uppenbart att många av de länder som genomgick en transition till demokrati i början av 90-talet hade cementerats i ett land mellan diktatur och demokrati. Visserligen hölls regelbundna val med oppositionella element, men valen var genomsyrade av oegentligheter och utvecklingen mot mer civila rättigheter gick påfallande långsamt. Ett antal forskare framhöll då att politiker, utvecklingsorganisationer och akademiker måste frångå ett allt för snävt fokus på val och inse att införandet av val inte med nödvändighet leder till liberal demokrati.

Även om många av Colliers empiriska och teoretiska argument inte alltid är så nyskapande som de framställs, är stora delar argumenterade på ett spännande och övertygande sätt. Speciellt intressant är Colliers upptäckt att demokrati generellt tenderar att minska risken för våld och konflikter, men att det motsatta gäller för länderna i ”the bottom billion”. I dessa länder spär den skendemokratiska processen på etniska konflikter och valens brist på demokratisk legitimitet gör att politiska förlorare inte drar sig för att ta till våld för att säkra politiskt inflytande.

Vad bör då göras för att förbättra situationen för världens fattigaste länder? Det är frågan som Collier ägnar bokens två avslutande kapitel till att besvara. Det klart mest radikala förslaget skulle vara att överge målet om demokratiska val och istället prioritera andra politiska och ekonomiska mål.

En sådan defensiv och uppgiven slutsats förespråkas lyckligtvis inte av Collier. Istället förordar författaren en rad reformer som i stort går ut på att minska ländernas suveränitet och öka det internationella samfundets militära närvaro i politiskt instabila regioner. Den ultimata moroten för en ledare i ”the bottom billion” är enligt Collier inte mer bistånd, utan en försäkring mot statskupper. Om omvärlden kan garantera skydd mot kuppmakare i utbyte mot att ledaren avstår från att manipulera val och implementera nödvändiga politiska och ekonomiska reformer, skulle detta kunna ge incitament att respektera den demokratiska processen.

Vissa av Colliers policyrekommendationer är tänkvärda, men det är ändå i den här delen av boken som de mest uppenbara bristerna i resonemanget uppstår. Författaren företräder en vetenskapstradition som gör anspråk på en relativt hög grad av värdeneutralitet. Angreppssättet lämpar sig väl för att visa på världens generella ekonomiska och politiska utveckling, men det förefaller märkligt när Collier med samma självklarhet angriper frågan om vad som bör göras. I policyrekommendationerna finns en rad implicita ideologiska ställningstaganden som författaren inte på allvar rättfärdigar. Intrycket ges att författarens slutsatser är en given konsekvens av hans empiriska resultat, vilket inte är fallet.

Med detta sagt vill jag fortfarande hävda att ”Wars, Guns, and Votes” är ett bra val för sommarens strandbesök. Boken är skriven med en unik lätthet och ger en god beskrivning av världens stora utvecklingsfrågor, tjugo år efter murens fall. Det finns anledning att förhålla sig kritisk till författarens egna slutsatser, men som underlag för att forma sig en egen uppfattning om hur världens utvecklingsproblem bör bemötas, fungerar boken som ett utmärkt underlag.

Michael Wahman är doktorand vid statsvetenskapliga institutionen i Lund och forskar och undervisar om val i auktoritära regimer.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner