Print Friendly

Fredrik J Johansson; Arbetarrörelsens framtid

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FREDRIK J JOHANSSON
Arbetarrörelsens framtid
fta när man finner
en ny bok om arbetarrörelsen är
temat tämligen
förutsägbart. Antingen lovordas den av någon tvungen eller naivt idealistisk rörelsemänniska, eller så fårfasar sig någon borgerlig skribent över den skadliga effekt som rörelsen haft på det svenska
samhället. Spännvidden är alltså bred.
Alla har någon slags uppfattning om
arbetarrörelsen.
Att socialdemokratin idag inte står
får de långsiktiga visionerna – eller
får de mest intressanta diskussionerna
om välfardsstatens framtida vägval –
står klart får de flesta som följer den
politiska debatten. Om detta kan
man tycka olika saker. Den politiska
smaken avgör och som aktiv i arbetarrörelsen tror jag inte att jag delar
uppfattningen hos de flesta av Svensk
Tidskrifts läsare. En sak är i alla fall sä-
kert: situationen är mycket ovanlig
får den rörelse som inte bara dominerat den politiska skötseln, utan som
styrt Sveriges ideologiska agenda under större delen av århundradet.
Om arbetarrörelsen vill fårändra
detta får dem ogynnsamma läge och
vara ursprunget till en ny politisk offensiv, vad den nu än må innehålla,
behöver den analysera sin problemfyllda situation och fråga sig vad som
verkligen har hänt. Historien måste
dissekeras självkritiskt, utan att fårsköna eller fördunkla. Arbetslösheten, medborgarnas bristande tilltro
till det politiska systemet och välfärdsstatens kris är fårvisso viktiga
frågor att ta i tu med, speciellt eftersom det är socialdemokratin som regerar. Men de är i grunden bara
Arbetarklassens återkomst . Om klasskampen, globaliseringen och
framstegstanken, Göran Greider, Albert Bonniers förlag, 1998. Den röde
patriarken. En essä om arbetarrörelsens auktoritära tradition, Olle
Sahlström, Atlas förlag, 1998.
SVEN SK TID SKRIFT
symptom, illavarslande signaler om
djupare problem. Rannsakningen rar
därfår inte stanna vid vad som hänt
det senaste decenniet.
Två fårfattare som står nära arbetarrörelsen har under året kommit ut
med varsin bok som syftar till att
återge rörelsen det ideologiska och
politiska initiativet utifrån ett nutida
och ett historiskt perspektiv. Poeten,
författaren, samhällsdebattören Gö-
ran Greider släppte sitt senaste alster
Arbetarklassens återkomst. Om klasskampen, globaliseringen ochframstegstanken (Albert Bonniers Förlag, 1998)
lagom till sommaren. LO-ombudsmannen Olle Sahlström debuterade
tidigare i år med den mycket uppmärksammade boken Den röde patriarken. En essä om arbetarrörelsens auktoritära tradition (Atlas, 1998).
En homogen arbetarklass
Göran Greider, som har många litterära kvaliteter, är en av de mest fårutsägbara politiska författarna. När
det började pratas om att han var på
41
väg att ge ut en ny samhällsdebatterande bok visste väl de flesta som följt
hans karriär att det skulle bli mycket
av arbetarklass och socialdemokrati.
Visst, många kängor till högern och
kapitalet också. Precis som i Det levande liiftet (Bonniers, 1994), och
precis som i Rudolf Meidners Skärvor
ur ett nittonhundratalsliv (Atlas, 1997).
Och det visade sig vara riktigt när
boken kom.
Politik är får Greider en strid mellan klasser om konstanta intressen
och han ansluter sig därmed till en
marxistisk idetradition. Utifrån människors position i produktionslivet
bestämmer han deras politiska ideologi och deras syn på makt. Det är
kärnan i teorin om bas och överbyggnad, som marxister runt om 1
världen länge använt får att fårklara
olika samhällsskeenden och som
Greider driver hårt.
Testuggande marxister
Denna teori saknar sannolikt inte sina
poänger – ekonomi och produktionsliv är viktiga baser i livet och att
de har någon slags påverkan på människor förefaller vara ganska självklart
– men den har också uppenbara brister. Testuggande marxister kan på
olika sätt fårsvara tänkbara invändningar, men låt oss lämna det får en
stund. För oss som inte delar den
marxistiska analysen och som – får
att uttrycka mig stillsamt – ser ett
värde i att teorier prövas mot iakttagbara fårhållanden finns det ett problem med den tes som Greider lyfter
fram: Arbetarklassen måste definieras.
42
Det måste stå klart vilka som tillhör
den och vilka som inte gör det.
Greider har uppenbara problem
med denna uppgift. Han kritiserar
andra typer av kollektiva indelningar,
såsom socialgrupper och beskrivningar av samhället i termer av överklass, medelklass och underklass.
Sådana indelningar är enligt honom
normativa och ovetenskapliga, vilket
ger en antydan om att hans indelning
inte skulle vara det. Greider går igenom olika klassdefinitioner som
gjorts inom forskningen får att till sist
sluta sig till en arbetarklassdefinition
som omfattar ungefår 60 procent av
befolkningen. Greider ger arbetarklassen en vid definition och menar
att 55-60 procent av befolkningen
tillhör arbetarklassen. Men definitionen blir därmed också foga användningsbar. Det krävs inget akademiskt
djupsinne får att kunna konstatera att
Greider i sin definition plockat ihop
människor som arbetar i produktionsordningar som skiljer sig markant från varandra. Det krävs inga sociologiska studier får att fårstå att
personerna inom denna grupp saknar
den ideologiska och politiska endräkt
som Greiders tes förutsätter.
Men vad är det då som får Greider
att prata om en sammansatt arbetarklass i en tid som vår? Industrisamhällets bortdöende är en chimär, på-
står han. Vi lever i ett s k ”industribaserat tjänstesamhälle” likväl som vi
tidigare levde i ett ”jordbruksbaserat
tjänstesamhälle”. Där någonstans ligger förklaringen. Samhället och arbetslivet har inte fårändrats i en ordSVENSK TIDSKRIFT
ning som gör det möjligt att tala om
en klass bortdöende. Det är stundtals
befriande ord om man tänker på alla
gurus och förståsigpåare som de senaste decennierna lagt fram fantasiliknande utopier som utsagor om
verkligheten.
Klassintresset dominerar
Greider har alltså ett sätt, dock inte
speciellt välgrundat, får att komma
runt problematiken med samhällets
skiftande näringsstruktur. Han medger dock att en viss differentiering i
samhället har skett, bland annat har
kvinnornas inträde på arbetsmarknaden fårändrat arbetarklassens utseende. Vidare har en fårändring av familjernas klassmässiga sammansättning mot mer ”blandklassfarniljer”
skett och arbetarklassen är inte längre
etniskt homogen. Men ändå, klassintresset är det övergripande.
Hur fårklarar då Greider den s k
högervåg som svept över västvärlden
det senaste 15-20 åren och som fått
stora delar av vad som brukat kallas
arbetarklass att lägga sina röster på
borgerligheten, eller rent av på hö-
gem? Det avfårdas med att arbetarklassen inte fått sina intressen kanaliserade i de politiska systemen och
han hänvisar till amerikanska attitydundersökningar som motsäger det
sviktande stödet får de ideer som karaktäriserade New Deal och The Great
Society. Förklaringen är långsökt och
missar det viktiga faktum att socialdemokratin, eller vänstern, som
Greider kallar sitt alternativ, inte
längre är ett självklart alternativ får
personer som arbetar i industri eller
kommunal sektor, for att ta två av de
mesta centrala ”rekryteringsbaserna”
till arbetarklassen.
Klassintressena är alltså konstanta
och Greider är hoppfull: Klassbegreppet är åter ”på väg att äntra samhällsdebatten. Att tala om arbetarklassen är emellertid bara inledningen
till något, allt återstår.”
Keynesianism och ekonomisk
demokrati
Med utgångspunkt från Greiders
klassanalys läggs den politiska framtiden fast. I mångt och mycket kretsar
den kring globaliseringen, vilket enligt honom är en ideologisk konstruktion. Globaliseringsdebatten
präglas av en allt for stor känsla av fatalism infor marknadskrafternas inverkan. Nationalstaternas oförmåga
att hantera det internationella kapitalet är forvisso stor, menar Greider,
men samtidigt är det internationella
kapitalet varken rörligare eller mer
”internationellt” än tidigare. Vad är
då lösningen?
Greider faller ständigt tillbaka på
keynesianismen. Det är ett framgångsrecept som gäller for alla och
det är ett av de centrum som politiken i framtiden bör kretsa kring.
Kruxet är bara vem som skall sköta
den. Om kapitalet är internationellt,
måste politiken också vara det.
Internationella ekonomiska samarbetsplaner med keynesiansk anstrykning lovordas, däremot inte EMU.
Trots att det är det enda internationella samarbete på det ekonomiska
området som tar sig an den typ av
frågor som Greider tror måste lösas
på övernationell basis.
Det andra paradexemplet på den
framtida politiska inriktningen som
Greider driver, och drivit länge, är
ekonomisk demokrati. I vilken form
kan diskuteras. Greider aktualiserar
investeringsfonder och löntagarfonder. Varfor låta demokratin stanna
vid den politiska makten? Varfor inte, som Ernst Wigfors föreslog, låta
demokratin kliva in genom fabriksporten?
Även fast det finns en sympatisk
tanke bakom kollektivt agerande
även i ekonomiska frågor, kan en rad
invändningar resas både mot den
ekonomiska demokratin i form av
löntagarfonder och de storslagna
keynesianska planerna. De ekonomiska skälen känner nog denna tidskrifts läsare redan till. Vad som kan- ”Politik är för
Greider e1t strid mellan
klasser om konstanta
intressen och han ausluter sig därmed till
en marxistisk idetradition .
”ske är viktigare är att Greider i sin instrumentella syn på makt missar en
rad viktiga fenomen när han klamrar
sig fast just vid löntagares ägande.
Att människor borde ta utöva makt
utanfor sin klass, sitt kollektiv, foreSVENSK TIDSKRIFT
svävar inte Greider
Att öka möjligheten for den enskilde individen att göra fria val har
inte högsta prioritet, ty klassintresset
är konstant, utifrån sin klasstillhörighet vill alla i stort sett sanm1a saker.
Därmed glömmer han bort att individers- eller kollektivs makt trycks
tillbaka av en stat som i hög utsträckning fungerar enligt Greiders grundfilosofi.
Röda patriarker
Olle Sahlströms anslag är annorlunda.
I sin bok tar han upp ett känsligt ämne for arbetarrörelsen, nämligen arbetarrörelsens auktoritära tradition.
Frågan kan sägas vara: Vad är den
ideologiska bakgrunden till landets
alla röda patriarker? Vilka krafter är
det som driver fram att vi i varje liten
landsort och i varje större stad möter
dessa? Ortens starke, röde, man.
Med kopplingar till och forankringar i både fack, parti, hyresgäströ-
relse, kooperation, bildningsförbund
eller vad det nu må vara. En högt
uppsatt man med mycket makt, men
sprungen ur enkla forhållanden och
med de värderingar som hör henm1a
där. Maktfullkomlig och okänslig,
men ändå ofta omtyckt. ”Han hade
JU själv varit arbetare”, som
Sahlström skriver. Där trampar han
på en öm tå inom arbetarrörelsen.
För många av patriarkerna har det
på senare tid gått snett. Spelskandaler,
porrklubbsbesök, klippta kvitton- ja,
listan börjar bli lång nu. Alla tyckare
och partistrateger forsökte korrigera
detta med att inrätta rutiner fOr in- 43
ternkontroll och mindre av bolagiseringsfilosofi i kommunerna. Men
dessa korrektiv missade det grundläggande. ”Jag ärvde bara en gammal
tradition”, forklarade Sölve Conradsson i samband med Motalaskandalen. Det är just traditionen som är
problemet.
Men traditionen handlar i grund
och botten inte om pengafiffel, utan
är djupare än så. Dessa röda patriarker lutar sig tillbaka på en filosofi
som sätter nyttan i centrum, som värdesätter effektivitet och handlingskraft. Det gör traditionen så mycket
bredare och så mycket vanligare.
Problemet med denna filosofi, enligt
SahJström, är att den glömmer bort
de processer som leder fram till beslut. De röda patriarkerna blandar
ihop det privata och det politiska. De
åsidosätter demokratiska processer,
exempelvis genom att sitta med i var
och varannan styrelse och hindra legitim kontroll av de beslutande forsamlingarna.
Frihets tradition
Men denna tradition – nyttatraditionen – är inte arbetarrörelsens enda.
SahJström beskriver också en frihetstradition, ett idearv som mera tar
hänsyn till människor och vilka processer som leder fram till ett beslut.
Frihetstraditionen har sitt starkaste
genomslag i folkbildningsarbetet.
Människor som lyfter upp varandra i
en process från råhet och förflackning. Den demokratiska processen
blir ett medel for att fa människor att
44
växa. Resultatet av denna är dock inte det viktigaste. Samtalet, deltagandet, ses som en träning i värdighet
och ömsesidig respekt. Eller annorlunda uttryckt: Istället for att ge din
granne fisk och han blir mätt for dagen, lär du honom att fiska och han
blir mätt for hela livet. Politiken är i
frihetstraditionen inte i forsta hand
en arena for materiell välfärd, utan en
tummelplats for vad som är rätt och
fel.
Arbetarrörelsen bär alltså på ett
dubbelt idearv. Den växte fram i
protest mot ett överhetssamhälle.
Man vände sig bort ifrån läraren,
prästen och direktören. Men samtidigt ville man efterlikna dem. Det
dubbla arvet skapade rörelsens dubbla
identiteter:
Ett underifrånperspektiv med rättvisepatos och självtillit. Ett överhetsperspektiv färgat av paternalism och
auktoritetstro.
Sahlström ser som sin uppgift att
lyfta fram frihetstraditionen, det idearv som arbetarrörelsen nästan har
gått miste om. Han lyfter in det tidigare så viktiga begreppet rättfärdighet
och forsöker fa läsaren att forstå att
arbetarrörelsen måste börja om därifrån. Rörelsen måste återigen börja
tala om värdighet. Gör man inte det,
kommer det inte att gå särskilt bra for
arbetarrörelsen i fortsättningen.
Men lyssnar socialdemokratin?
Skillnaderna mellan Greider och
SahJström är klara. Greider sätter sitt
monopoliserade förnuft och rationaliteten i centrum. För honom är poliSVENSK TIDSKRIFT
tiken läran om det möjliga. Klassintressena överskuggar allt, och besluten måste handla om att göra det rätta.
SahJström ser istället faran med en
politik som aldrig handlar om värden, rätt eller fel, utan som endast fokuserar på resultat. En sådan politik
kan till slut leda till vilka beslut som
helst.
Bra prosa
Konuner då arbetarrörelsen att lyssna
på dessa forfattares analyser och hörsamma de råd som de ger? Tveksamt,
måste jag säga. Greiders pedagogiska
styrka ligger i att han knyter an till en
tid som många av rörelsens människor gärna vill idealisera – rekordårstiden. Då fungerande den keynesianska ekonomin, då fanns en tydlig arbetarklass – måhända inte med enhetliga ideologiska sympatier, men
ändå tydlig. Greiders styrka blir inte
sämre av att han uttrycker sina åsikter
på en väldigt bra prosa.
Sahlströms resonemang är väldigt
viktiga och betydligt mer sympatiska
än Greiders. Men han for fram sina
åsikter på ett stundtals abstrakt sätt
och det gör det svårt for många att
komma till kärnan av resonemangen.
Vad som dock talar emot de bådas
möjligheter att sätta avtryck i socialdemokratin är att den ideologiska debatten inte har en speciellt framträ-
dande position längre. Det övergripande målet är att hänga sig kvar vid
makten. Tyvärr.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner