Print Friendly

Frank Furedi; Europas epidemiska ångest

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Europas
epidemiska ångest
l av Frank Furedi
Europa har äntligen kunnat enas, åtminstone har ångest, panik och hysterier
harmoniserats snabbt. Människors bristande självkänsla gör att panik lätt
sprider sig och EU hjälper till.
H
ARMONISERINGEN KANSKE INTE kommit
så långt på det ekonomiska området men
europeerna har i alla falllärt sig samordna
sina paniker.
Balkansyndromet-att de som deltagit
i militära operationer på Balkan fått cancer av urlakat
uran -, som väl nu kan anses ha avförts från den mediala dagordningen var inget annat än en europeisk epidemisk hysteri. Politiker från hela Europa greps av rädsla, mest fruktade de antagligen att en uppskrämd allmän opinion skulle kunna kosta dem jobbet.
Och kanske kan man förstå deras ängslan. Stora delar
av allmänheten i Europa förefaller kunna tro på vem som
helst som säger sig ha upptäckt ett samband mellan
ammunition av urlakat uran, som användes vid bombningarna av Jugoslavien och olika sjukdomar som drabbat Natosoldater som tjänstgjorde i regionen.
Osäkerheten som sprider sig antyder att i denna tid
av masskommunikation känner hysteri inga nationsgränser. Oron för Balkansyndromet dök först upp i Belgien och fick särskilt starkt fäste i Italien, Holland, Tyskland, England, Portugal och Spanien. Även om det är
olyckligt är det inte särskilt förvånande. Det nya den här
gången var att även samhällen som traditionellt varit
motståndskraftiga mot västvärldens riskpaniker- de mer
avancerade östeuropeiska länderna som Estland, Ungern, Polen och Tjeckien – anslöt sig och snabbt satte
igång att leta symtom bland sina egna militärer.
Europas reaktion på de påstådda hälsoriskerna med
urlakat uran utgör ett avgörande avsteg från det förgångna. Intill nyligen har oro för hälsan, maten, ny teknologi och miljön varit förbehållen de mer välmående
och riskrädda samhällena.
DÖDSPILLER?
För fem år sedan undersökte jag de världsomfattande
konsekvenserna av en större panik kring riskerna med
p-piller. Det var slående hur stora skillnader det var i
gensvaret den paniken fick också inom västeuropa.
Rubriker som ”The Pill Kills” dominerade brittisk press
mer än andra nationers. Paniken fick också signifikant
större påverkan på kvinnors tillvaro i Tyskland och Skandinavien.
I resten av Europa fortsatte livet som vanligt. Myndigheterna i Belgien och Frankrike närmade sig problemet på ett moget sätt, var lite sofistikerade i sina riskkalkyler och drog slutsatsen att eftersom den risk som
diskuterades var så liten fanns det ingen anledning att
ingripa. Jag minns en ungersk läkare som frågade mig
vad vi bråkade om innan han själv gav svaret: Det verkar
som om ni engelsmän är rädda för er egen skugga.
Sedan dess har jag följt hur denna fruktan vuxit och
dragit in hela Europa i sin omloppsbana. ED-byråkratin
har med sina regleringar spelat en viktig förstärkande
roll för detta etos genom en dogmatisk strävan efter
säkerhet till varje pris. Den rådande filosofin är försiktighetsprincipen som innebär att allting som kanske kan
medföra fara måste förbjudas och stoppas till varje pris.
Galna kosjukan gav Bryssel en utmärkt möjlighet att visa
hur viktig EU och ED-kommissionen är för att skydda
medborgarnas säkerhet och hälsa.
Den snabba spridningen av galna kosjukan-paniken
i Tyskland och, i något mindre utsträckning, Frankrike
visar hur fenomenet europeiserats. Varje insjuknande
övergår kvickt till nationella katastrofer som skakar regeringar trots att det faktiskt finns väldigt lite kunskap om
hur galna kosjukan överförs till människan. Snabbheten och omfattningen av den tyska reaktionen överträffar den engelska.
Paniken kring det urlakade uranet utgör en milstolpe
också på annat sätt. Förr var panik vanligtvis baserad på
någon form av tydligt identifierad, om än ofta liten, risk
som hade sitt ursprung i en särskild produkt eller teknologi. P-pillerpaniken 1995 startade för att någon ansåg
(./)
Q.)
3
:::r
Q.l:
(D
lSvensk Tidskrift l2oo1,nr 21 m
Q)
sig kunna visa att nya kombinationspiller ökade risken
för blodproppar från 15 till 30 per 100 000. Även om
denna riskökning var relativt liten och faktiskt var mindre än risken för att man drabbades av blodpropp vid
graviditet baserades ändå diskussionerna om p-pillers
säkerhet på vetenskapliga data.
När det handlade om Balkansyndromet var saken
helt annorlunda. Även de som mest hängivet sysslade
med att sprida rädslan accepterade att riskerna med urlakat uran var rent teoretiska. Korståget drevs på rena spekulationer och självklart också med den underförstådda
meningen att sjukdom hos soldaterna måste bero på
ansvarslösa militära myndigheter.
Det är värt att notera att mitt under själva paniken
konstaterade några av de berörda regeringarna, efter att
ha granskat tillgänglig bevisning, att det inte finns något
samband mellan urlakat uran och hälsoproblem. Frankrike, Spanien och Tyskland testade sina soldater och fann
inga spår av uran. En oberoende portugisisk undersökning fann inga mätbara exempel på ökad strålning efter
ID lSvensk Tidskrif! l2001, nr 21
att ha studerat 52 olika platser i Kosavo. Ryska generaler har påpekat att
deras inledande undersökningar inte
fann några sjukdomar hos ryska soldater som tjänstgjort på Balkan.
Läkare som studerat hälsan hos bulgariska soldater i den fredsbevarande
styrkan i Kosovo har inte heller funnit
några indikationer som tyder på att
uran som använts i regionen påverkat
deras hälsa. De ungerska myndigheterna rapporterade att, jovisst en av de
7000 soldater som tjänstgjort på Balkan har avlidit i leukemi men han fick
den diagnosen redan innan han avreste till Balkan 1998.
MILITÄR KONFLIKT
Men, ingen av dessa goda nyheter kan
få helt slut på oron för Balkansyndromet. De senaste decennierna har det
varit vanligt att soldater och antikrigsaktivister skyller personalens problem
efter kriget på deras inblandning i en
militär konflikt.
Ex-soldater liksom andra vuxna har
svårt att acceptera att de åldras, blir
fetare, förlorar hår och drabbas av sjukdom. Misstanken att ens egen olycka är
någon annans fel har blivit en del av
det kulturella mönstret i våra västerländska samhällen. En del människor
tror på allvar att de utsätts för X-Pilesliknande konspirationer. Det är enklast att tro att ”någon
där ute” är skyldig.
På sätt och vis finns alltså Balkansyndromet.
Ursprunget är inte urlakat uran utan snarare en urlakad
självkänsla. För människor som inte är säkra på vem de
själva är betyder en medicinsk diagnos att deras liv
åtminstone får en tydlig identitet. Individer som av trender och samhällsanda vänjs av vid att möta risker får allt
lättare att söka trygghet genom att placera skulden någon
annanstans.
Dr Frank Furedi (F.Furedi@ukc.ac.uk) är sociolog vid
University of Kent och ha specialiserat sig på att studera kollektiv
skräck. Han har nyss gett ut boken Paranoid Parenting.
ÖVERSÄTTNING: PER HEISTER
Artikeln var publicerad i Wall Street Journal Europe den
14 februari 200l. Den skrevs alltså före mul- och klövsjukepaniken.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner