Print Friendly

Francis Fukuyama; Historien är fortfarande slut

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Historien är fortfa1
l av Francis Fukuyama
Västerlandets liberala och kapitalistiska system kommer också efter den
11 september att dominera världens utveckling. Attackerna från världens
bakåtsträvare täcker bara deras påtvingade reträtt.
E
N LÅNG FÖLJD AV kommentatorer har den
senaste tiden försäkrat att tragedin den
11 september bevisar att jag hade fullständigt
fel, när jag för mer än ett decennium sedan sa
att vi hade nått till historiens slut. Kören inleddes nästan omedelbart, med George Will som slog fast att
historien återkommit från semester och Fareed Zakaria
som deklarerade att det nu var slut med historiens slut.
Ytligt förefaller det kanske okänsligt och kränkande
gentemot minnet av dem som dog den 11 september att
påstå att denna exempellösa attack inte nådde historisk
betydelse. Men jag använde ordet historien eller snarare Historien annorlunda. Det syftade på mänsklighetens
framåtskridande genom seklerna, mot en modernitet
karaktäriserad av institutioner som liberal demokrati
och kapitalism.
Min iakttagelse, som jag gjorde 1989 när vi stod vid
kommunismens kollaps, var att denna evolutionsprocess
föreföllleda en allt större del av världen mot moderniteten. Och om vi försökte se bortom liberal demokrati
och marknader, gick det inte att urskilja något mer som
evolutionen kunde förväntas leda till; därav historiens
slut. Visst fanns det efterblivna områden som stod emot
framåtskridandet, men det var svårt att finna några livsdugliga alternativa sorters civilisation som människor
faktiskt önskade leva i, sedan socialism, monarki,
fascism och andra typer av auktoritära regimer hade
prövats och förkastats.
Denna uppfattning har ifrågasatts av många, men
kanske mest välformulerat av Samuel Huntington. Han
hävdade att snarare än att utvecklingen gick mot ett enda
globalt system var världen insnärjd i en ”civilisationernas kamp” med sex eller sju större kulturer som skulle
komma att samexistera utan att sammansmälta och
mellan vilka nya världsomspännande konflikter skulle
utspelas. Eftersom den framgångsrika attacken mot
centrum för världskapitalismen uppenbarligen genomfördes
av islamska extremister, som var emot själva existensen
av den västerländska civilisationen, har en del iakttagare
gett Hurrtingtons civilisationskampssyn ett betydande
försteg över min egen historiens slut-hypotes.
IIISvensk Tidskrift 12001, nr si
Jag tror att jag ytterst ändå har rätt. Hur smärtsamma och exempellösa de senaste händelserna än är, kommer de inte att få modernitetens kraftfulla expresståg att
spåra ur. Demokrati och fria marknader kommer med
tiden att fortsätta att sprida sig som de viktigaste organisationsprinciperna i stora delar av världen. Men det
är värdefullt att tänka igenom omfattningen av den
utmaning vi nu står inför.
Jag har alltid trott att modernitet har en kulturell
grund. Liberal demokrati och fria marknader fungerar
inte alltid och överallt. De fungerar bäst i samhällen med
en viss speciell sorts värderingar, som inte alltid har sitt
ursprung i rationella tankegångar. Det är ingen slump
att den moderna, liberala demokratin såg dagens ljus i
den kristna västvärlden, eftersom föreställningen om
universella demokratiska rättigheter kan ses som en sekulär form av kristendomens universella anspråk.
S
AMUEL HUNTINGTONS centrala fråga är om sådana
modernitetens institutioner som liberal demokrati och
fria marknader fungerar bara i västvärlden, eller om de har
en mycket vidare lockelse, så att de kan tränga igenom också
i icke-västliga samhällen. Det tror jag att de har. Bevisen
ligger ide framsteg som liberal demokrati och fria marknader
har gjort i regioner som Ostasien, Latinamerika, det ortodoxa Europa, Sydostasien och till och med iAfrika. Bevisen
är också de miljoner immigranter från den tredje världen
som varje år röstar med fötterna för att ta sig till ett liv i
västliga samhällen och så småningom assimileras till västliga värden. Flödet av människor i den andra riktningen, liksom antalet personer som vill spränga så mycket de kan av
västvärlden i bitar, är i jämförelse försumbart.
Men det förefaller finnas något i islam, eller åtminstone i de fundamentalistiska tolkningar av islam som
under senare år har dominerat, som gör att muslimska
samhällen är särskilt motståndskraftiga mot moderniteten. Av alla vår tids kulturer har den islamska minst
antal demokratier- endast Turkiet kan räknas dit- och
omfattar inte ett enda land som har lämnat den tredje
världen och tagit sig till den första, så som Sydkorea och
Singapore gjort.
1nde slut
DET FINNs MÄNGDER av icke-västerlänningar som
gillar de ekonomiska och tekniska sidorna av
moderniteten, och som hoppas kunna tillägna sig dem
utan att behöva acceptera demokrati eller västliga kulturella värderingar (till exempel Kina och Singapore).
Åter andra vill ha både ekonomisk och politisk modernitet men kan inte räkna ut hur det skall gå till (Ryssland är ett exempel). För alla dessa kanske övergången till
västerländsk modernitet blir lång och plågsam, men det
finns inga oöverkomliga kulturella gränser som förhindrar dem att någonsin komma dit. Och de utgör fyra
femtedelar av jordens befolkning.
Islam, däremot, är det enda kulturella system som
regelbundet framföder sådana som Usarna bin Ladin,
eller talibanerna, vilka totalt och kompromisslöst avvisar moderniteten. Det ställer frågan hur representativa
sådana människor är för det större muslimska samhället
och om denna avvisande hållning är inbyggd i islam.
Om de avvisande är mer än en galen grupp på marginalen har Huntington rätt i att vi står inför en utdragen
konflikt som är farlig därför att de nu har förbättrat sitt
tekniska kunnande.
Svaret som politiker i både öst och väst givit sedan
den 11 september är att de som sympatiserar med terroristerna är en ”liten minoritet” av världens muslimer
och att den överväldigande majoriteten är skakad över
det som inträffat. Det är viktigt för dem att säga det, för
att förhindra att muslimer som grupp blir utsatta för
hat. Problemet är att amerikahat och ogillande av allt
USA står för uppenbarligen är mycket mer spritt än så.
S
JÄLVKLART ÄR FÅ PERSONER BEREDDA att ge sig Ut på
självmordsuppdrag och aktivt delta i sammansvärjningar mot USA. Men sympatier kan också ta sig uttryck
i omedelbar skadeglädje vid åsynen av tornen som föll
samman, eller en första känsla av tillfredsställelse över
att USA fått vad det förtjänat, senare följt av rent formella avståndstaganden. Om man mäter med en sådan
mättstock så är känslor av sympati för terroristerna inte
begränsade till ”en liten minoritet” av muslimerna, utan
sträcker sig alltifrån medelklassen i länder som Egypten
till immigranter i väst.
Detta bredare ogillande och hat förefaller representera något mycket djupare än motstånd mot vissa inslag
i den amerikanska politiken, som stödet för Israel eller
embargot mot Irak – det innefattar också en avsky för
själva det amerikanska samhället. Trots allt är det ju
Capita/ Hill.
många människor runt om i världen, inklusive många
amerikaner, som ogillar USA:s politik, men det leder
dem inte till paroxysmer av vrede och våld. Det handlar
sannolikt inte heller om okunskap om livskvaliteten i
väst. Självmordskaparen Mohammed Atta var en välutbildad man från en välbärgad egyptisk familj som levde
och studerade i Tyskland och USA i flera år. Kanske föds
hatet, liksom en del har spekulerat om, ur förbittring
över västerländska framgångar och muslimska misslyckanden.
Men att psykologisera över den muslimska världen
är mindre meningsfullt än att fråga sig om islamsk radikalism utgör ett verkligt alternativ till västlig liberal
demokrati för muslimerna själva. (Det känns överflö-
digt att påpeka att i motsats till kommunism utövar islamisk radikalism ingen som helst lockelse i vår samtid
utom bland dem som redan är bärare av islamsk kultur.)
FÖR MUSLIMERNA SJÄLVA har politisk islam visat sig
betydligt mer attraktivt som abstraktion än som
realitet. Efter 23 års styre av fundamentalistiska präster
vill de flesta iranier, och särskilt de under 30, leva i ett
väsentligt mer liberalt samhälle. Samma känslor hyser de
afghaner som upplevt den talibanska regimen. Hur mycket
Amerikahat som än har trummats fram, kan det inte
omsättas i ett bärkraftigt politiskt program som muslimska samhällen skulle kunna följa under de närmaste åren.
B lSvensk Tidskrift 12001, nr sJ
Vi befinner oss vid historiens slut eftersom ett enda
system kommer att fortsätta att dominera världspolitiken, det liberala och demokratiska västerlandets. Det
betyder inte att världen kommer att vara befriad från
konflikter eller att de kulturella karakteristika som gör att
samhällen är olika utplånas. (I min ursprungliga artikel
påpekade jag att vi i den posthistoriska världen fortfarande skulle få uppleva terrorism och nationella
befrielsekrig.)
Kampen vi står inför är dock inte en strid mellan
flera skilda och likvärdiga kulturer som bekämpar varandra, så som stormakterna i 1800-talets Europa gjorde.
Striden består av en serie uppehållande försvarsaktioner från samhällen vars traditionella existens hotas av
moderniseringen. Kraften i bakslagen återspeglar hotets
allvar. Men tiden och resurserna står på modernitetens
sida och jag ser inga tecken på bristande segervilja i USA
idag.
© Reprinted with permission of The Wall Street Journal, 2001,
Dow Jones & Company, Inc.
Francis Fukuyama (Fukuyama@jhu.edu) är professor i
internationell politisk ekonomi vid Johns Hopkins School of Advanced
International Studies i Washington och publicerade 1989 den mycket uppmärksammade artikeln ”The End of History?”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner