Print Friendly

Försvarsfrågan: Krig i Europa

Av Gunnar Hökmark | 6 juli 2018



I Europa pågår nu ett konventionellt krig. Krim är invaderat, ockuperat och annekterat. I sydöstra Ukraina pågår kriget dagligen med moderna stridsvagnar och avancerade vapensystem. Sverige behöver en försvarspolitik nu, inte om några år, skriver Gunnar Hökmark.

Det luftvärnsförband som sköt ner MH17 var en del av ett ryskt förband som befann sig i Ukraina. De är inte rebeller, som Moskva och påverkade svenska journalister hävdar, utan ryskledda förband med soldater hyrda som legoknektar.

Ukraina är inte ett undantag. I Georgien ockuperar ryska förband Sydossetien och Abchazien, med gränser från vapenstilleståndet som ständigt flyttas in på georgiskt territorium. I Moldavien söker rysklutande personer inom ramen för korruption och den gamla tidens strukturer underminera demokratin och underkänna valresultat, samtidigt som man bibehåller stora arméförband i landet. I Armenien finns stora ryska förband. På västra Balkan bedriver Ryssland en omfattande påverkanspolitik, inte minst i Montenegro där Ryssland genom mord och försök till en statskupp försökte förhindra Nato-medlemskap.

Genom sin strategiska energipolitik bygger Putin upp ett beroende till rysk gas och en ekonomisk bas för korruption, påtryckningar och svarta pengar. Det påverkar på olika sätt länderna i Centraleuropa och i Baltikum. I Italien och i Grekland uttrycker regeringar gillande av Putins maktambitioner samtidigt som desinformationsaktiviteter och cyberkrigföring syftar till att splittra länder som Spanien, Storbritannien och Frankrike. Och självfallet Sverige.

I vår del av världen syns konsekvenserna av en misskött och försummad försvarspolitik sedan 2002, där svenskt försvar nedrustats och nedmonterats samtidigt som Ryssland sedan Putins makttillträde medvetet rustat och utvecklat offensiva strategier gentemot sin omvärld.

Konsekvenserna är en rysk militär övermakt i vårt närområde både till havs, i luften och i form av trupper på land. Nya missiler kan nå inte bara Gotland utan även södra Sverige. Militär närvaro flyttas längre ut i Östersjön. Ryssland genomför övningar med storanfall och med utpekade mål i grannländer och i Sverige. Ryska företrädare talar om hur Sverige bör och inte bör göra, samtidigt som man nämner att det vore en fördel om Gotland var neutralt.

I svensk media och bland så kallade fredsorganisationer drivs kampanjer mot svenskt försvar och svenska övningar. När Sverige övar kallas det krigsövningar och när Gotland får militär trupp kallas det att ön invaderas och militariseras, precis som företrädare för den faktakollande televisionen hävdar att det är rebeller som opererar i sydöstra Ukraina – som om det inte har något att göra med Ryssland.

Till hotbilderna hör destabiliseringen av Mellanöstern, flyktingvågorna och ett USA som abdikerar från att vara den fria världens ledare. Trots det är tröskeleffekterna för den som vill anfalla andra länder stora. Nato innebär att ett angrepp mot ett land är ett angrepp mot en hel allians. Det är så Estland, Lettland, Litauen, Danmark och Norge definierar sin trygghet, där Sverige är undantaget i tron att allianslöshet är säkrare än allians i en värld där fria samhällen och rättsstater har många fiender just för att de är fria och rättsstater.

Det är välgörande att Moderaterna nu presenterar en försvarspolitik som är trovärdig och som tar denna utveckling på allvar. Höjda anslag upp emot tvåprocentsnivån. Militär närvaro i hela landet. Ett bibehållande av dagens moderna Gripen C och D samtidigt som den ännu modernare Gripen E börjar byggas. Nytt luftvärn. Fler ubåtar för att kontrollera Östersjön. Fler arméförband utrustade med det artilleri vi redan har köpt. Ett amfibieförband i Göteborg.

Samtidigt är det bedrövligt att den sittande regeringen vill skjuta besluten om framtidens försvar på framtiden, som om hotbilden mot Sverige skulle följa Försvarsdepartementets interna beredningsrutiner.

Svensk försvarspolitik har tre problem. Försvaret är underdimensionerat i förhållande till den hotbild som vuxit fram, försvaret är underfinansierat i förhållande till de beslut som har tagits och vi underskattar fortfarande allvaret i hoten i nutid.

Låt mig börja med det senaste. Med järnridåns fall och Sovjetunionens avveckling förändrades världen. Globaliseringen tog ny fart. Den tredje världen upplöstes i den andra, den sino-sovjetiska, som avvecklades och den första som hade segrat. Sedan dess har världen gått från drygt en miljard människor i relativt välstånd till nära fem miljarder och andelen absolut fattiga är färre än någonsin.

Från två väl definierade maktblock, som i sin tur inordnade varje regional konflikt, har vi numera en multipolär värld. Det innebär att det inte finns en given och balanserande motkraft till den som vill öka sitt inflytande. Det vill Kina som en växande ekonomi och Ryssland som en krympande ekonomi med förhoppningen att militärt bevara sin storhet. Det vill Iran och det vill Saudiarabien liksom många andra som vill öka sitt regionala inflytande på sina.

För Ryssland är dagens hot inte en motsatt militärallians utan förekomsten av fria länder med demokrati och rättsstat som kan bli till ett hot mot regimens existens. I Kina finns en vilja att få genomslag för kommunistpartiets värderingar och intressen världen över, vilket gör öppna ekonomier både lättillgängliga och till potentiella motståndare.

USA inleder nu handelskrig istället för att stärka allianser. President Trump utmålar demokratiska vänner som motståndare och despotiska regimer som likasinnade. Uppbrytandet av handelsrelationer underminerar politiska relationer och internationell rättsordning och USA är i dag mindre pålitligt som partner i den fria världens försvar.

Allt detta kan sammanfattas med att det finns en högre tröskel för stora konventionella krig och en lägre för regionala militära och politiska insatser upp till det konventionella krigets förlopp. Det finns inga motbalanserande krafter till ett enskilt lands aggressiva säkerhetspolitik, förrän man når en större konflikt, men fler regionala konflikter som kan utvecklas på sina egna motsättningars grund. Öppenheten lämnar utrymme för både dold och öppen aggression, utan att det kan kopplas till medvetna beslut eller staters inblandning, och gör det lättare att i skuggan av en egentlig konflikt utveckla militär närvaro. Lägre hotnivåer kan lättare leda till en upptrappning av hot och insatser.

Det är i detta perspektiv som svensk försvarspolitik måste utformas och den måste utformas för nuet. Det är nämligen nu vi möter hot som syftar till att förändra vår säkerhetspolitiska situation. Det handlar om hot om vad som händer om vi väljer samma säkerhetspolitik som våra nordisk-baltiska grannländer liksom ubåtskränkningar, avskräckande flygövningar, strategiskt viktiga områden som kan utsättas för isolerade väpnade aktiviteter och en gasledning i Östersjön som kräver byggande och underhåll och som ger Ryssland anledning att hävda behovet av ständig bevakning. Det handlar om en utökad närvaro, där vårt försvar är för litet och för svagt.

Därutöver står vi inför en pågående cyberkrigföring och datahackning liksom en utökad desinformationsverksamhet i syfte att destabilisera och underminera förtroende för offentliga strukturer. Vi måste kunna möta dessa hot som nation och tillsammans med andra.

Försvarspolitiken måste utformas efter den växande hotbild som bygger på fortsatta ryska upprustningar, där variationer i de höjda försvarsanslagens höjd inte påverkar det faktum att vi ser en fortsatt styrketillväxt. Ukraina och Georgien är inte isolerade företeelser utan ett uttryck för en rysk politisk vilja att med militära medel dominera omvärlden. Länder som värnar sin suveränitet, demokrati och rättsstat framställs som hot. Det gäller de baltiska staterna men det gäller också ett land som Sverige.

Sverige bidrar genom sin allianslöshet till en instabilitet i Östersjöregionen. Det är inte de baltiska staterna eller de nordiska Nato-medlemmarna som genom sitt medlemskap skapar instabilitet eller spänningar, som en del anti-Natoaktörer i praktiken hävdar när de säger att ett svenskt Natomedlemskap skulle öka spänningarna. Tvärtom skulle utrymmet för militära aggressioner minska.

Tillsammans med andra europeiska länder kan vi bidra till en stärkning av nationella försvar, med gemensamt krav på 2% försvarsanslag i förhållande till BNP, men också till ett stabilt europeiskt ben i Nato. Därför bör vi bejaka det försvarspolitiska samarbetet inom EU som också stärker den transatlantiska alliansen.

Under de kommande åren riskerar den politiska viljan att använda militära maktmedel att öka, samtidigt som fördröjda politiska beslut om starkare försvarsmakt i Europa ger ett fönster för aggressioner. Detta fönster måste slutas så snabbt som möjligt.

Det kan enklast göras genom att finansiera försvarets underskott i förhållande till fattade försvarsbeslut, dels genom att snabbt återhämta försummad anskaffning av försvarsmateriel och utveckling av avancerade vapensystem. Det kan göras genom en engångsfinansiering som möjliggör att samtliga Gripenplan kan bibehållas, att vi i stor och tillräcklig omfattning kan anskaffa missilen Meteor, att vi anskaffar långräckviddigt luftvärn, att fartyg som i dag saknar fungerande luftvärn tillförs det, att beslut om fler ubåtar omgående kan förverkligas. En engångssumma ger möjlighet att tillföra planerad materiel utan att det påverkar en utökad övningsverksamhet.

I det korta perspektivet bör vi utvärdera huruvida luftvärnssystemet Patriot ger bäst resultat för Sverige. Med tanke på höga kostnader och begränsad förmåga finns det anledning att på nytt, innan anskaffningen börjar, se på det fransk-italienska system som finns tillgängligt med lägre kostnader och större prestanda. Amfibieförband till Göteborg, ökad förmåga till elektronisk krigföring, fler arméförband samt fullt utnyttjande av existerande vapensystem kräver mer pengar. Det kräver beslut om högre anslag och uppväxling, Europa och Nato nu.

Vi behöver helt enkelt en försvarspolitik nu. Inte om några år.

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner