Print Friendly

Försvarets målsättning

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDEPALM:
Försvarets målsättning
Svenskt försvar hålls under god uppsikt
i utlandet och diskuteras i många sammanhang. Det är naturligt, eftersom
Sverige ej ingår i någon av de existerande
militärallianserna. En norrman, professor
Nils Orvik, är en flitig deltagare i den
nordiska försvarsdebatten. V ad han
skriver uppmärksammas långt utanför
hans hemland. Han har nyligen publicerat några artiklar om svenskt försvar,
av vilka en här granskas av forskningschefen T kede Palm, som påpekar att
liknande frågor också behandlas i en just
utkommen svensk debattbok. Eftersom vi
vanligen vet så litet om hur man ser på
oss utifrån är Orviks artikel värd att
lägga märke till. Mot en punkt hos honom
måste man lägga in en bestämd gensaga.
Orvik hävdar att svenskt försvar borde
ha som målsättning att hindra varje
form av hjälp till Sverige västerifrån.
En sådan attityd skulle skapa en trovärdig och därför starkare ställning
gentemot Sovjetunionen, menar han.
Det vore, skriver Palm, att föra oss rakt
fram mot en militärallians, sedan vi under
många år sagt ifrån att vi vill hålla oss
utanför NATO.
När det gäller ett försvar, vare sig en rent
militär organisation eller ett av både militära och civila element sammansatt totalförsvar, är det inte tillräckligt bara att det
är starkt. Det måste också inför yttervärlden framstå som starkt. Det svenska försvar, som vi har i dag, är oprövat; ingen
vet vad det är värt. Eftersom en av dess
väsentliga uppgifter är att vara krigsavhållande, är det viktigt att andra liksom
vi själva tror på dess seghet och styrka.
Att bara själva framhålla hur bra vi har
gjort det är inte nog.
Vi kan vara övertygade om att i utlandet finns sakkunniga institutioner som bedömer svensk försvarspotential, vår vilja
att försvara oss, hur vi utnyttjar våra möjligheter, hur länge vi kan väntas hålla ut.
Fjärde huvudtiteln blir läst och penetrerad. Försvarsdebatten, i den mån den existerar, blir uppföljd. Uttalanden av den
ende regeringsmedlem, som fortfarande
träder upp för försvaret, registreras, likaväl som meddelanden om utlagda försvarsbeställningar. Allt sammanställs och avvägs mot vad som händer på annat håll.
Det intressanta är nämligen inte om
svenskt försvar tillförs eller berövas ett antal miljoner kronor. Vad som betyder nå-
got är att klargöra varför Sverige t ex urholkar sitt försvar medan andra rustar
upp.
Allt för sällan får svenska folket reda
på vad man verkligen tänker om oss utomlands. Detta gäller inte bara försvaret.
Vad har man sagt i kretsarna kring EEC
om de, förefaller det, halvhjärtade försök
som gjorts från svenskt håll att komma
84
med i det nya Europa, där våra partner i
EFTA så energiskt söker inträde? Vi vet
alltför litet om den hårda interna kritik
som där förekommit. På ett annat område,
utanför Europa, kan man hänvisa till vad
en utländsk kritiker nyligen skrev. Han
sade att det är känt att den svenska regeringen »haft vissa vanskligheter t o m med
att uppehålla ett rimligt gott förhållande
till USA. Motsättningarna bör ej överdrivas, men det råder knappast tvivel om
att episoden 1969 i förbindelse med Nordvietnam har skadat förtroendet och minskar ett eventuellt svenskt inflytande i
USA.» Mildare kan man knappast uttrycka sig. Politiska bedömare vet att detta
är sant, men i Sverige har man inte fäst
sig vid konsekvenserna.
Försvarsfrågan sedd från Norge
Den som gjort uttalandet är den inte bara i Sverige utan internationellt välkände
norske forskaren professor Nils Örvik. Under många år har han varit en av de flitigaste deltagarna i kvalificerad nordisk
försvarsdebatt. I sista numret för 1970 av
Norsk roilitaert tidsskrift har han skrivit
en artikel kallad Forsvar mot hjelp?, som
innehåller en analys av den svenska försvarsfrågan. Delvis är den identisk med en
artikel i Strategisk bulletin 1970:3-4, som
professor Nils Andren granskat. Man kan
vara kritisk mot den, men man får dock
veta hur man kan se på det svenska försvaret i utlandet. Vad Örvik skriver blir
dessutom uppmärksammat långt utanför
Norges gränser.
Han konstaterar fullständigt riktigt, att
1968 års försvarsbeslut på sikt innebär en
reduktion av den försvarsnivå på vilken
vi tidigare låg. Menade alltså riksdagen,
som fattade beslutet, att Sverige inte läng·
re hade behov av ett starkt försvar? Örvik besvarar frågan med ja, och han förutsätter att innan ett sådant beslut fattats
måste en lång rad värderingar och analyser ha företagits både av försvarets målsättning. och av det hot, som vi kan ställas
inför. Men denna punkt har författaren
missförstått. Beslutet fattades inte av riksdagen utan av finansdepartementet, som
låste försvarets kostnadsram vid ett visst
belopp medan en försvarsutredning, vars
uppgift det var att göra överväganden,
fortfarande var i arbete. Inte ens försvarsministern hade något att säga till i saken.
Det är naturligt, att det är svårt för utlänningar att tro att det kunde gå till så i
en för Sveriges säkerhet avgörande frå-
ga.
För sm del drar Örvik den slutsatsen.
att den faktiska minskning av medelstilldelningen till försvaret, som 1968 års
beslut innebar, ur vissa synpunkter skulle
kunna anses vara rimlig. Han resonerar
på följande sätt. Långtidsperspektiven i
svenskt försvar skulle vara märkvärdigt
oklara om man i Sverige inte räknade
med politiskt och militärt stöd västerifrån i händelse av ett ryskt hot eller angrepp. Ett långvarigt försvar i ett isolerat krig med Sovjetunionen kan Sverige
trots sin höga tekniska nivå inte uppehålla: därtill är styrkeförhållandena för ojämna, och Sovjet kan dessutom hota med
kärnvapen. Den svenska försvarsmakten
är huvudsakligen uppbyggd för att verka
avhållande för varje angripare, om ett
krig i Europa skulle utbryta och då Sverige vill hålla sig utanför. Förklaringen
till att Sverige minskade och allt fortfarande minskar sin militära styrka skulle
kunna vara, att Sovjetunionen också
minskat sina eller att västsidan, NATO,
ökat sina styrk~r. .Balansen mellan de två
sidorna skulle ha blivit jämnare och risken för en tredje part mindre. Men nu vet
alla, att så inte är fallet. Warszawapakten
rustar medan NATO försvagas.
Under sådana omständigheter, menar
Örvik, måste man i Sverige ha iakttagit
hur konflikten mellan de båda blocken
alltmer koncentrerats mot norr, mot Nordkalotten. Sovjet reagerar ytterst skarpt
mot varje övning i eller utanför Nordnorge. Om Sovjet skulle fullfölja sitt hot,
vore Sverige tänkbart som ett genomgångsland, men bara om det svenska försvaret ej fanns. Sverige kommer att inta
sin attityd av igelkott – Örvik finner piggsvin vara den riktiga liknelsen – men eftersom hotet är geografiskt begränsat, borde 1968 års försvarsmodell vara tillräcklig.
Transiteringarnas lärdomar
Under IL världskriget försökte som bekant Sverige att hävda samma position
med taggarna ut åt alla håll, men vi lyckades inte helt. Transiteringarna genom
landet av tyska soldater påminde dagligen under tre långa år om att regeringen
tvingats att sänka vår nationella målsättning. Vår självständighet var inte längre
fullständig.
85
»Man måste förmoda», skriver Örvik,
»att de svenska staberna och försvarsanalytikerna noggrannt satt igång att draga
fram faktorer och material från 1940- 43
års erfarenheter» för att undersöka när
lilmande problem åter kan bli aktuella. .I
varje fall kan man hoppas att de har
gjort så, fastän det skett i sådan stillhet
att ) nte någonting sluppit ut om deras
överväganden.
I detta sammanhang pekar den norske
författaren på tre aktuella och viktiga
pl1nkter. Den förs.ta är att man i Sverige,
liksom också i Norge, inte räknar med
ett isolerat ryskt angrepp mot Skandinavien. Men han menar att de 10 senaste åren borde ha lärt oss att isolerade
krig faktiskt förekommer. Stormakterna
har visat en allt mindre benägenhet, allianser till trots, att engagera sig när det ej
varit alldeles nödvändigt.
Gentemot Örvik kan man naturligtvis
säga, att det strider mot iden med NATO,
att ett NATO-land skulle kunna anfallas utan att hela organisationen omedelbart skulle · vara indragen. Invändningen
är riktig, men trots allt kan frågan inte
helt skjutas ·åt sidan. Det medges, att ett
anfall mot Norge skulle medföra att
NATO var i krig. Men om motståndaren från början ·gjorde klart, att vad han
krävde inte var hela Norge, utan bara
den nordligaste delen och att han var villig att ge kompensation, och att just denna
del var en som var absolut nödvändig för
Nordkalottens säkerhet: med andra ord,
om alla argument vore lika begränsade
som hotande, vilken skulle reaktionen bli?
86
Det förefaller osannolikt att den skulle bli
ett kärnvapenkrig. Man måste samtidigt
kornrna ihåg, att problemet är ensamt i
sitt slag. Det går inte att sammanställa
Kalottområdet med t ex Östersjöinloppen:
ett hot mot de senare skulle beröra Danmark och Västtyskland och hela NATO
inom ett centralt område.
Den andra punkt, som Örvik tar upp,
är det läge som skulle uppstå för Sverige,
om hela Norge skulle hamna under rysk
kontroll, direkt eller indirekt. Men den
direkta kontrollen kan vi bortse ifrån: då
är redan, som nyss sagts, NATO involverat. Örvik lägger däremot en bestämd
tyngd vid den indirekta. Han menar att
det redan nu övas en press mot Norge
att lossa banden med NATO och att denna press kornmer från sovjetiskt och framför allt från finskt håll. Skulle den leda
till resultat, blir inte bara Norge försvagat, utan Sverige kornmer i det läge som
skulle ha uppstått om Norge militärt betvingats. Också denna punkt kan ju diskuteras, och Örvik bör veta bäst i vilket
politiskt läge Norge befinner sig. För Sverige är det naturligtvis av vikt att sätta sig
in i vad denna utveckling skulle betyda
för oss.
Den tredje punkten är det faktum, att
Sverige har ett konventionellt försvar, i
vilket kärnvapen inte ingår. Därigenom
kan ett kärnvapenhot inte mötas med ett
annat. Iakttagelsen är riktig. Men om en
stormakt i dag vill sätta in kärnvapen mot
ett mindre land i Europa, torde sannolikheten av vad man kallar ett isolerat krig
minskas så mycket att angriparen måste
räkna med det storkrig, som han fönnodIigen minst av allt önskar.
En ny debattbok
I en nyligen utkommen debattbok, som i
hög grad förtjänar att läsas och uppmärksammas – »Sex debattinlägg om säkerhet
och försvar», redigerad av Börje Lindkvist (Raben & Sjögren, Ternl;l.serien) –
har tre civila, Gösta Bringrnark, Jan Prawitz och Kurt Samuelsson, och tre militärer, Per-Hjalmar Bauer, Erik G Bengtsson och Nils Österlund behandlat vitt skilda ting av betydelse för vår försvarspolitik,
från det militärpolitiska läget vid årsskiftet (Bringrnark) till fredsforskning (Prawitz). Bauer har i sitt inlägg, som han
kallat Internationalism och nationellt försvar, liksom Örvik kornmit in på frågan
om Nordkalotten. Han drar också slutsatsen, att om svenskt territorium betraktas som värdefullt ur förbindelsesynpunkt
men inte kan disponeras utan föregående
omfattande strider, då minskas intresset
för att besätta det: krigsrisken blir mindre. Det till synes paradoxala är, att ett militärt försvar, som på grund av sin styrka,
bedömd relativt till en även överlägsen angripares disponibla resurser, inte kommer
till användning, är mer fredsbevarande än
om det tvingades till användning.
Kvar står emellertid den politiska frå-
gan olöst. Om Sovjet skulle få kontroll
över Nordkalotten, och om NATO inte
ansett sig böra gå i krig för ett område
som för många måste te sig geografiskt
perifert, vilken blir Sveriges ställning?
Att påtryckningarna skulle bli avsevärda
för att förmå oss att släppa till transport- ,·ägar kan man förmoda. Vi har en försvarsgren som kallas psykologiskt försvar.
Man kan bara hoppas att den i ett sådant
fall skall visa sig duglig att fungera.
»Försvar mot hjälp»
Här har som exempel anförts eventuella
sovjetiska angreppsplaner, men som en annan av författarna i debattboken, Erik G
Bengtsson, uttrycker det: Är det bara ryssen vi är rädda för? Hans svar är, att vi
inte inriktar vår försvarsplanering bara
på någon speciell fiende utan tar hänsyn
till varje tänkbar angripare. »Detta ger
oss möjlighet att anpassa våra försvarsåtgärder efter vad som verkligen kommer
att inträffa.» Detta låter ju utmärkt, och
nästan för bra för att vara sant. Stalin,
som var realist, ställde en gång en fråga
till en general, som just avslutat ledningen av ett krigsspel: Vem vann? Frågan
var verkligen olämplig, men just sådan
som man kunde vänta av ett råskinn till
diktator. Alla vet ju, att hemmastyrkorna
vinner ett krigsspel.
Nils Örvik går mera rakt på sak. Han
säger att svenskarna av gammalt alltid
planerat försvar mot Ryssland. Men om
ett försvars bedömda styrka avhänger av
dess trovärdighet, är det svenska försvaret
i ett isolerat krig mot Sovjet för svagt.
Sverige, menar han, kunde då i stället
»basera sig på ett försvar mot andra stater än Sovjetunionen». Liksom Finlands
numera så svaga försvarsmakt dock kan
tänkas tjänstgöra som »den röda armens
förlängda arm» och dess existens kan bli
meningsfylld genom att den onödiggör för
87
ryssarna att säkra finskt territorium, skulle också Sverige kunna rusta sig för ett
»försvar mot hjälp», d v s mot NATOtrupper. Om Sverige kunde garantera att
sådana aldrig skulle kunna komma oss till
hjälp, skulle vår försvarspolitik vinna i
trovärdighet och därmed styrka. Örvik
skriver inte, om han menar att också den
svenska försvarsmakten skulle bli den
röda armens förlängda arm. Han säger
bara att han utgår från att sådana alternativ diskuterats och utvärderats av svenska utredningar.
När man kommit så långt hos Örvik,
är det tid att lägga in en bestämd gensaga. Fredrik den store påstås ha sagt att
han inte kände något folk som så ständigt arbetat på sin egen ofärd som det
svenska, dock utan att lyckas. Om vi på
allvar gick in för detta av örvik skisserade alternativ till försvarspolitisk målsättning, är det fara värt att vi äntligen skulle
lyckas nå ett slutgiltigt resultat av vår
möda.
Ty vad skulle utredningarna ha kommit till för resultat annat än detta, att ett
så konstruerat alternativ med »försvar
mot hjälp» skulle strida mot vår fastlagda
politik att ej ingå militärallianser. Alternativet skulle vara trovärdigt först om
en överenskommelse träffades med Sovjetunionen om att vi anpassat vårt försvar
till denna målsättning. I sin tur skulle
detta kunna som i Finland leda till ett
traktatmässigt fastläggande av det svenska försvarets uppgift. Om vi sedan även
finge underkasta oss viss kontroll av att vi
iakttog vad vi utfäst oss att göra, skulle
88
det svenska försvarets styrka vara avhängig av att vi avstått en del av vår handlingsfrihet.
Vi vägrade att gå med i NATO bl a
därför att vi inte ville ge upp vår handlingsfrihct. Man måste hoppas att inte ens
Örvik med sin auktoritet skall kunna göra
troligt inför utlandet, att vi nu är villiga
att ge upp den för att kunna närma oss
Warszawapakten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner