Print Friendly

Försvararen och rättssäkerheten

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GöRAN LUTERKORT:
Försvararen och rättssäkerheten
Det är ovärdigt en rättsstat som Sverige
att en åtalad skall behöva betala sin
egen bevisföring. Försvararna bör därför
ges tillgång till samma tekniska resurser
som åklagarna. Först då skapas också
den jämvikt åklagare-försvarare som
rättegångsordningen bygger på, framhåller advokat Göran Luterkort i denna
artikel. Han påpekar också att det ur
rättssäkerhetssynpunkt vore önskvärt
att åklagare och polis gjorde till vana
att kalla försvararen till viktiga förhör
under förundersökningen samt att
försvararna tog till vana att inställa sig.
Han ser ingen fara för rättssäkerheten
iatt domstolarna utser försvarare och
ger över huvud uttryck för de svenska
juristernas förtroende för domstolarna.
Bl a framhåller han att försvararens
uppgift i en svensk brottmålsprocess är
tämligen begränsad, inte minst med
tanke på nutida domares faktiska
objektivitet och starkt humanitära
inställning. Hans viktigaste uppgift är
att hindra domstolen att förblanda
sken och verklighet.
Den rättegångsordning vi hade här i landet fram till 1948 hänvisade advokaterna
till en relativt undanskymd plats i processen, i varje fall till den del den utspelades i rättssalen. I tvistemål var processen
alltigenom skriftlig. Advokaterna författade sina inlagor på kontoret och målet avgjordes på grundval av dessa inlagor. På
samma sätt formulerades och uppsattes
vittnes- och sakkunnigintyg på advokatkontoren.
På brottmålssidan rådde liknande för~
hållande. Brottsmålsprocessen präglades
av den inkvisitoriska metoden. Domaren
var den i alla avseenden dominerande personen i rättegången. Åklagarna, som för
övrigt hade en ofullständig juridisk utbildning, var i stor utsträckning pappersdragare av samma typ som advokaterna i
tvistemålen. Eftersom alla förhör leddes av
domaren hade inte ens en ambitiös och
energisk advokat tillfälle att göra några
större insatser för sin klient under själva
rättegången, bortsett möjligen från plä-
deringen som avslutade rättegången.
Om våra advokater än i dag visar bristande färdigheter i konsten att processa
muntligt så får detta i stor utsträckning
tillskrivas den gamla rättegångsordningen. Den bär skulden till att vi saknar de
traditioner på området som gjort de anglosachsiska advokaterna till mästare inför
skranket.
Rättegångsreformens förtjänster
1948 års rättegångsreform medförde genomgripande förbättringar på alla dessa
områden. Reformen vilar på de tre hörn- 462
stenarna muntlighet-omedelbarhet-koncentration. Inom denna triangel ryms en
rättegång som radikalt skiljer sig från den
gamla. I stället för domar grundade på
läsning av dokument har vi fått domar som
grundar sig på det omedelbara intrycket
av parternas presentation av sin sak inför
domstolen (givetvis kompletterad med
skriftliga bevis) . I stället för den gamla
långsamt fortskridande processen, där inlaga lades till inlaga med långa intervaller, har vi en rättegång, där sakframställning, bevisning och plädering följer slag
i slag. Processen avverkas som regel på
några dagar. Någon gång tar den ett par
veckor och i undantagsfall några månader,
varefter domen meddelas.
I brottmålsprocessen har den gamla inkvisitoriska förhörsmetoden försvunnit,
även om det inte skett så snabbt som man
hade hoppats. På sina håll krävdes det en
generationsväxling vid domarbordet innan
rättegångsbalkens tankar kunde föras ut
i verkligheten. Nu efter 22 år får man
väl säga att brottmålsprocessen på de flesta
håll fungerar så som lagstiftaren har avsett. De sista inkvisitoriska domarna har
avträtt från scenen. De gamla pappersdragande landsfiskalerna är pensionerade och
de stumma advokaterna har ersatts av mera talföra och aktiva kolleger.
Rättegångsformen hade så många förtjänster att det är svårt att draga fram
någon av dess många nyheter som särskilt
välsignelsebringande. När det gäller civilprocessen anser jag personligen att infö-
randet av den s k förberedelsen var den
största vinsten. Brottmålsprocessen förbättrades så mycket att jämförelser med den
gamla ordningen ter sig helt meningslösa.
I stort sett har vi idag en brottmålsprocess som motsvarar högt ställda anspråk
både ur rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkt. Därmed är inte sagt att allt är
som det borde. Det finns alltjämt skönhetsfläckar som påtalats, inte minst av advokatkåren, och som borde kunna rättas
till utan större kostnader eller besvär.
En viktig anledning till att den moderna brottmålsprocessen är så överlägsen den
vi hade före 1948 är att advokaterna nu
har en mycket aktivare roll i processen än
tidigare.
Alla har försvarare
Enligt rättegångsbalken har var och en
som är misstänkt för brott rätt att anlita
försvarare. Om den misstänkte »på grund
av sakens beskaffenhet eller eljest» inte
själv kan tillvarataga sin rätt skall en offentlig försvarare ställas till hans förfogande. Om vederbörande är anhållen eller
häktad har han alltid rätt till offentlig försvarare oavsett sakens beskaffenhet.
I praktiken tillämpas reglerna om offentliga försvarare mycket liberalt. Jag har
nästan aldrig varit med om att en person
förvägrats offentlig försvarare annat än
om det har rört sig om rena bagatellmåL
Man hör ibland röster för större återhållsamhet i detta stycke.
Förslagen kommer mest från domare
och åklagare som anser att det är onödigt
att förordna försvarare exempelvis i sådana mål där den misstänkte har erkänt brottet och domstolen bara har att ta ställning
till påföljdsfrågan. I diskussionen brukar
det ibland också pekas på det förhållandet
att svenska åklagare har en i lag inskriven
plikt till objektivitet gentemot den åtalade, dvs åklagarna skall beakta även sådant
som talar till den åtalades förmån.
Givetvis förekommer det en och annan
gång att offentlig försvarare förordnas i
mål där den åtalade skulle klara sig lika
bra utan och där statsverket och i sista
hand den åtalade själv skulle kunna slippa
en kostnad. A andra sidan bör man nog på
detta område arbeta med stora säkerhetsmarginaler. Den moderna brottmålsprocessen är ackusatorisk i motsats till den
gamla inkvisitoriska och bygger bl a på
förutsättningen att domarna från sin objektiva utgångspunkt skall bedöma en tvekamp mellan två likvärdiga parter. Detta
balanssystem skulle rubbas om den svagare parten berövades det sakkunniga stöd
som i tekniskt-juridiskt avseende gör honom till åklagarens jämlike. Gränsfrågorna kunde bli ganska svåra att avgöra, olika domare skulle tillämpa olika praxis
etc. Ur rättssäkerhetssynpunkt råder det
nog ingen tvekan om att en generös tilllämpning av reglerna om offentlig försvarare är det riktiga, det må sedan kosta
något litet extra.
Vad kan försvararen uträtta
Förundersökningen i brottmålledes av polismyndigheten, som regel under ledning
av åklagaren. Både vid förhören med den
misstänkte och vid förhör med andra per- 463
soner har försvararen rätt att vara med.
Tyvärr utnyttjas denna rättighet ganska
sparsamt av försvararna. I och för sig är
det förståeligt att advokaterna inte vill belasta statsverket och sina klienter med
kostnader för försvararens närvaro under
långa ibland helt rutinmässiga förhör. Frå-
gan är emellertid om inte advokaterna drivit denna hänsyn till kostnadssynpunkter
en smula för långt.
Rättegångsbalkens bestämmelser om att
även omständigheter som är gynnsamma
för den misstänkte skall beaktas och bevis
som är till hans förmån tillvaratagas kan
inte vara lätta att omsätta i praktiken. I
själva verket förutsätter tillämpningen av
bestämmelsen en personlighetsklyvning hos
poliser och åklagare. Under förundersökningen blir det därför ofta fråga om ett
inkvisitoriskt förfarande, där målet är att
få fram ett erkännande eller omständigheter och bevis som kan användas för fällande dom.
Det är naturligtvis ·också detta som lagstiftaren har förutsatt då han givit försvararen rätt att deltaga i förundersökningen.
Det borde vara regel att försvararna i
inte alltför obetydliga mål biträder sin klient redan under förundersökningen. På
det sättet skulle man antagligen också kunna bli kvitt den misstro som nu råder särskilt från försvararhåll mot innehållet i förundersökningsprotokollet De divergenser
mellan den åtalades uppgifter i förundersökningsprotokollet och hans uppgifter vid
huvudförhandlingen, som nu brukar irritera domare och åklagare skulle antagligen försvinna, om försvararen i större ut- 464
sträckning än som nu är fallet ville deltaga i förundersökningen. Vidare – och detta är kanske viktigare än något annat –
skulle man slippa många av de nu förekommande påståendena om otillbörlig behandling av den misstänkte från polisens
sida, provocerande eller ledande frågor,
uttröttning och dylikt.
Ur rättssäkerhetssynpunkt vore det enligt min mening en renlighetsåtgärd att
åklagare och poliser gjorde till vana att
kalla försvararna till viktiga förhör och
försvararna likaledes tog för vana att inställa sig till dessa.
Försvararen i rätten
Brottmålsadvokatens uppgift är inte så paradoxal som allmänheten ofta föreställer
sig. Den klassiska frågan till brottmålsadvokater »hur kan man försvara ett brott?»
eller »hur bär försvarare sig åt när han vet
(t ex genom att vederbörande erkänt inför försvarare) att en person har begått
ett brott fast han nekar inför domstol?»
är inte så svår att besvara som man skulle kunna tro. Ett svar är det som Hugo
Lindberg brukade ge: »Jag försvarar inte
brottet utan brottslingen». Försvararen
skall visserligen »framföra alla de argument till domstolen som den åtalade själv
skulle ha framfört om han hade kunnat
det» som en framstående brottmålsadvokat uttryckt det; men detta innebär inte
att försvararen skall identifiera sig med sin
klient.
Uppgiften är främst att ur juridisk synpunkt kritiskt granska åklagarens påståenden och bevis. Skulle brottet vara erkänt
blir försvararuppgiften istället att kritiskt
bemöta de krav om påföljder mot brottet
som åklagaren framställer. Om åklagaren
inte har några preciserade yrkanden i på-
följdsfrågan så återstår helt naturligt inte
särskilt mycket för försvararen att tillägga.
I påföljdsfrågan måste han dock alltid vara beredd att så att säga i preventivt syfte
undanröja alla funderingar hos domstolen
på en strängare påföljd än den som klienten själv vill underkasta sig eller försvararen finner lämplig.
Av detta drar någon kanske slutsatsen
att försvararens uppgift i svensk brottmålsprocess är tämligen begränsad. slutsatsen
är på sätt och vis riktig. Åklagarens objektivitetsplikt och den faktiska objektivitet
som nutida domare ålägger sig gör- jämte den som regel starkt humanitärt präglade inställningen hos våra domare – att det
ofta inte återstår så mycket material för
försvararen att införa i processen. Naturligtvis växlar dock förhållandena från fall
till fall.
När det gäller ett mycket grovt brott
som förnekas av den misstänkte kan försvararens insatser även med vårt system
ofta vara avgörande för utgången. Bevis
eller indicier som i förstone kan te sig
övertygande kan genom kritik och motbevisning komma i en helt annan dager genom en energisk försvarares insatser. Skenet döljer ofta verkligheten och skall man
hålla fram någon särskild uppgift som försvararens viktigaste så är det just uppgiften att hindra domare och nämndemän
att förblanda sken och verklighet.
Försvararens oberoende
För rättssäkerheten är det av avgörande
betydelse att försvararen kan arbeta under
sådana former att han är i allo oberoende
av såväl åklagarmakten som domstolen.
Tyvärr torde det knappast vara möjligt
att åstadkomma ett 100-procentigt oberoende. Eftersom de flesta åtalade inte
själva har möjligheter att betala sina försvarare måste arvodet i en eller annan
form utgå av allmänna medel. Uppdraget
att vara offentlig försvarare kommer så-
lunda från samma stat som utövar den
dömande verksamheten. Riktigt tillfredsställande är detta förhållande inte men å
andra sidan tror jag inte att någon med
rätta kan göra gällande att de svenska
brottmålsadvokaterna av detta skäl skulle vara eller känna sig begränsade i sin
handlingsfrihet. Metoden att avlöna de offentliga försvararna brukar sällan ifrågasättas.
Däremot har man flera gånger diskuterat vem som bör förordna försvararna.
Nuvarande ordning föreskriver att domstolarna skall förordna offentlig försvarare. Kritiker av detta system har föreslagit att befogenheten i stället skall läggas
på ett fristående organ (före nya rättegångsbalken skötte länsstyrelserna denna
detalj ). I justitieminister Geijers nyligen
framlagda förslag till Lag om samhällets
rättshjälp föreslås att försvararna skall förordnas av de rättshjälpsmyndigheter som
Geijer vill inrätta i varje län. Av hittills
avgivna remissutlåtanden över förslaget
framgår dock att de flesta jurister anser
att det nuvarande systemet bör bibehållas.
465
Häri får man väl också intolka ett bevis
för att det inte är någon utbredd åsikt att
det skulle vara en fara för rättssäkerheten
att domstolarna utser försvarare. Här liksom på många andra områden åtnjuter
tydligen de svenska domstolarna ett orubbat förtroende i varje fall från juristernas
sida.
En annan förutsättning för att försvararen skall kunna agera obundet och utan
sidoblickar är att han kan mottaga förtroenden från sin klient utan skyldighet att
avslöja dem för någon. Garantier för en
sådan ordning finns i föreskrifterna om
vittnesbevisning där det klart uttalas att
en försvarare inte får höras som vittne om
vad som »förtrotts» honom för uppdragets
fullgörande.
I nära samband med tystnadsplikten och
förbudet att vittna står en bestämmelse
om att försvarare för den som är anhållen
eller häktad ej må förvägras att sammanträffa med honom. Gäller det en offentlig
försvarare har han dessutom alltid rätt att
samtala med den anhållne eller häktade
i enrum. Att denna rättighet är begränsad
till offentlig försvarare har i praktiken
ingen betydelse. Privata försvarare för anhållna eller häktade är i verkligheten ganska sällsynta. För övrigt kan även sådana
försvarare få tillstånd av åklagare eller undersökningsledare att träffa sin klient i enrum.
Balansen åklagare – försvarare
Nuvarande rättegångsordning bygger som
nämnts på ett balanssystem där åklagaren
och försvarsadvokaten skall vara jämbör- 466
diga ifråga om kunskaper och utbildning,
tekniska resurser och processuella rättigheter. Fungerar nu systemet som det skall eller finns det anledning att kräva förbättringar av rättegångsbalken i rättssäkerhetens intresse?
När det gäller parternas jämlikhet i frå-
ga om utbildning, kunskaper och processuella rättigheter tycker jag inte att man med
fog kan rikta några väsentliga anmärkningar mot vårt system. Det säger sig självt
att åklagarna som uteslutande sysslar med
brottmål får en större rutin i straffrättsliga
och straffprocessuella ämnen än advokaterna som oftast är allmänpraktiserande. I de
större städerna uppvägs denna olägenhet
emellertid av att där finns en kår av specialiserade brottmålsadvokater. I landsorten torde problemet knappast vara märkbart annat än i ett eller annat särskilt
avancerat mål.
Jämvikten mellan åklagare och försvarare blir emellertid inte fullständig förrän försvararna får tillgång till samma tekniska resurser som åklagarna. Man får
osökt ett annat likartat missförhållande i
tankarna nämligen regeringens arbetsvillkor contra oppositionens. Åklagarna har
liksom regeringen statsmaktens hela utredningsapparat och personalkader till sitt
förfogande. Utan hänsyn till arbetsinsatser
och kostnader kan åklagarna samla material mot den misstänkte. Försvararen däremot är hänvisad till att begära kompletterande utredning genom åklagarens försorg – en begäran som åklagaren kan men
inte behöver tillmötesgå.
Om försvararen anser sig behöva göra
teknisk utredning, höra vittnen eller anskaffa annan bevisning måste han göra det
på klientens bekostnad och risk. Om klienten saknar medel exempelvis att fö.r.skottera resor eller andra kostnader kan det bli
nödvändigt för försvararen att avstå från
försök att skaffa fram bevisning. Om klienten har medel att betala utredningen, är
hans situation givetvis bättre, men han
måste paradoxalt nog stå för kostnaderna
för denna utredning och bevisning även
om han senare skulle bli frikänd.
I advokatkretsar har det länge ansetts
vara ovärdigt en rättsstat som Sverige att
en åtalad skall behöva betala sin egen bevisning. Hittills har emellertid någon lagändring på denna punkt inte kunnat
åstadkommas. Denna brist i försvararnas
möjligheter att agera för sin klient kan
annars lätt avhjälpas. En något frikostigare tilldelning av resurser till försvararna
för teknisk utredning och expenser i samband med anskaffning av bevisning skulle
säkerligen inte belasta statskassan i någon
större utsträckning, eftersom frågan som
regel är aktuell endast i grövre brottmål.
En reform på detta område skulle emellertid i hög grad öka förtroendet för rättsvä-
sendet och dessutom minska riskerna för
att vi skall behöva uppleva sådana tragedier som Höglund-fallet senast gav exempel på.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner