Print Friendly

Förstatligandet av polisväsendet

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

277
FÖRSTATLIGANDET AV POLISVÄSENDET
Av borgarrådssekreterare SVEN-GUSTAV ASTRAND
I skuggan av den stora politiska
uppgörelsen om Wennerströmaffären fattade riksdagen under de
sista dagarna av maj månad en rad
viktiga beslut. Ett av dessa avsåg
förstatligandet av landets polis-,
åklagar- och exekutionsväsenden.
Trots att ärendet var mycket genomgripande och dessutom kvantitativt omfattande – i runt tal
18 000 befattningshavare berörs
därav – blev riksdagsbehandlingen i utskott och kammare stillsam.
I kammardebatten berördes huvudsakligen detaljfrågor. Det kan anmärkas att detta är den största
huvudmannareform, som någonsin
genomförts i vårt land.
Bara för tio år sedan skulle troligen ett förslag om förstatligande
av landets polis ha väckt mycket
kraftiga gensagor. Efterkrigstidens
väldiga omvandling inom många
samhällsområden har emellertid
berett marken för den nu beslutade
reformen. Befolkningsomflyttningen, motorismens genombrott, brottslighetens ändrade karaktär, kraven
på en alltmer komplicerad utrustning för polisen samt allmänhetens
i viss mån ändrade syn på polisens
arbete torde vara några av de
främsta orsakerna till att överfö-
randet av huvudmannaskapet från
kommunerna till staten kunde ske
under allmän enighet.
Polisväsendet har av hävd varit
kommunalt anknutet. Värdet av
polisens nära kontakt med kommunmedlemmarna och de lokala
myndigheterna har ofta starkt understrukits. Faran av ett förstatligande och en centralisering av en
rad viktiga polisfunktioner har
framhävts. Man har därvid hänvisat till hur i vissa stater en central polismakt kommit att spela en
politisk roll.
Polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten förstatligas den l
januari 1965. Det nuvarande organisatoriska sambandet mellan verksamhetsgrenarna upplöses samtidigt.
Den nya polisorganisationen har
i korthet följande uppbyggnad.
Den lokala polisverksamheten kommer att uppdelas på 119 polisdistrikt. För närvarande är antalet
554. Indelningen anknyter till de
kommunblock, vilka kungl. maj :t
fastställer. Antalet orter där polis
finns stationerad minskas med
hälften, till ca 520. I polisdistriktets centralort stationeras en huvudstyrka, varjämte mindre arbets- 278
grupper placeras i andra större tätorter i distriktet.
Den regionala ledningen av polisväsendet skall ankomma på länsstyrelsen. I länsstyrelsen utövas
den operativa ledningen av länspolischefen, som skall självständigt äga disponera såväl de regionala som de lokala polisstyrkorna
i länet. Landshövdingen skall i vissa fall kunna överta ledningen av
polisverksamheten. Polischeferna i
rikets tre största städer skall dock
inta en relativt självständig ställning ifråga om den egentliga polisverksamheten. Länspolischefen inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen vid sidan av landskansliet
och landskontoret, men får föredragningsskyldighet i landskansliet
beträffande polisärenden.
Rikspolisstyrelsen får i första
hand uppgifter av rådgivande och
samordnande karaktär. Ifråga om
trafikövervakning och bekämpning
av vissa brottstyper (exempelvis
illegal narkotikahandel, valutabrott och olovlig underrättelseverksamhet) får dock styrelsen
större befogenheter. Rikspolisstyrelsen kommer att erhålla omfattande administrativa uppgifter. Utbildningsfrågorna för polispersonal
skall handläggas inom styrelsen.
statens polisskola kommer att inordnas i styrelsen, som även övertar de arbetsuppgifter, som nu faller på statens kriminaltekniska anstalt och polisväsendets organisationsnämnd. Slutligen kommer
statspolisintendentens funktioner
och kansli att inordnas i den nya
styrelsen. Av kungl. maj :t utsedda
lekmannarepresentanter skall även
ingå i rikspolisstyrelsen. Härigenom garanteras en insyn i det
centrala polisarbeteL
Både direktrekrytering och inomverksrekrytering skall tillämpas
till polischefstjänsterna. Som
grundutbildning för direktrekryterade sökande föreslås jur. kand.-
examen eller samhällsvetenskapligjuridisk examen. Inomverksrekryteringen är en nyhet. Polisman med
goda betyg från konstapelsutbildning och studentexamenskompetens skall kunna antas till polischefsutbildning. Förespråkarna för
att polismän den långa vägen skall
kunna avancera till polischefer har
bland annat hänvisat till att chefen
för Scotland Yard började som
patrullerande poliskonstapel.
Huvudmannareformen innebär
för det närmaste budgetåret ökade
statsutgifter med drygt 300 milj.
kronor. Kommunerna skall dock
under en övergångstid av fem år
med successivt sjunkande belopp
bidraga till finansieringen. Kommunerna blir vidare skyldiga att
vid årsskiftet 1964/1965 utan vederlag överlämna inventarier och material, som inköpts för polisens räkning. staten skall svara för lokalkostnaderna.
Kommunerna har under senare
år långt ifrån haft en fullständig
beslutanderätt vad gäller polisen.
Det tillkommer kommunerna att
svara för lönekostnaderna samt att
ställa lokaler, inventarier och utrustning till polisens förfogande.
Ett visst inflytande kan i samband
med anslagsbevillningen utövas på
polisens organisation. Den lokala
polisledningen har i första hand
all myndighet ifråga om polispersonals tjänsteutövning. Under senare år har det statliga inflytandet
vuxit. År 1954 genomfördes en enhetlig reglering av polispersonalens
avlöningsvillkor. Beslut om polismännens löner fattas numera av
riksdagen efter förhandlingar mellan civildepartementet och personalorganisationerna. Genom inrättandet av polisväsendets organisationsnämnd har ett avgörande inflytande ifråga om löneregleringsoch organisationsärenden överförts
från kommunerna. I en rad tjänsteoch förvaltningsfrågor har av statliga myndigheter utfärdats detaljerade bestämmelser, vilka binder
kommunernas handlande.
I den allmänna debatten har polisförhållandena i landets storstä-
der, i första hand Stockholm, kritiserats. Det har förvisso i vissa fall
funnits anledning till anmärkningar. Man måste dock besinna att
storstäderna i alla länder har allvarliga brottslighetsproblem. Till
anonymiteten i de stora städerna
dras en mängd personer med en
kriminell belastning, samtidigt som
befolkningsanhopningen i sig skapar skilda ordningsproblem. Några
sifferuppgifter från Stockholm kan
dock belysa att de kommunala
myndigheterna inom ramen för sin
279
kompetens aktivt medverkat till en
förstärkning av polisens resurser.
Nettokostnaderna för stadens polis
(exklusive statspolisen) har ökat
från 20 milj. kronor år 1950 till 72
milj. kronor innevarande år. Medel
har ställts till förfogande för en
ökning av antalet polistjänster från
l 500 till 2 100 under samma tidsperiod. Antalet polisbilar har mer
än fördubblats. staden har kontinuerligt ställt lönemedel till förfogande så att alla sökande till
poliskarriären, vilka godkänts av
antagningsmyndigheten kunnat
omedelbart anställas. Även på annat sätt har kommunen genom
rationaliseringsåtgärder medverkat
till att den polisutbildade personalen kunnat utnyttjas för rent polisiära uppgifter. Tillskapandet av en
stor kår med kvinnliga trafikvakter
har avlastat polisen arbete, liksom
inrättandet av en kår med parkvakter. Tjänster för kvinnlig kontorspersonal har inrättats. Liknande
insatser har gjorts i många andra
kommuner.
I stort torde den nya polisorganisationen bli effektiv och kunna
fylla sin viktiga uppgift. Den fortsatta utvecklingen kan naturligtvis medföra att justeringar måste
göras i distriktsindelning och i fördelning av medel och personal mellan olika verksamhetsområden.
Personalrekryteringen måste noga följas — både den kvantitativa
och den kvalitativa sidan. Det finns
anledning räkna med att polisyrket genom de förbättringar refor- 280
men medför bättre än hittills skall
lyckas hävda sig i den härda konkurrensen om den dugliga unga
arbetskraften. Eventuellt kan det
ändå bli behov av stödåtgärder,
exempelvis förtur i bostadskön.
I ett viktigt avseende finns anledning till tvekan inför riksdagsbeslutet. Kontakten med kommunerna
synes komma att brytas väl härdhänt. Rädgivande polisnämnder
kommer visserligen att inrättas i
polisdistrikten. Nämnderna skall
samråda med den lokale polischefen
rörande frågor av större betydelse
för distriktens polisväsende. Utformningen av lagen om polisnämnderna samt kommentarerna härtill
visar dock att man frän statligt häll
inte fäster tillräckligt avseende vid
denna kommunala anknytning. Inom en rad viktiga områden är dock
även en förstatligad polis beroende
av samarbete med och direkta informationer frän skilda kommunala myndigheter. Detta gäller exempelvis de trafikplanerande organen, barnavärdsnämnderna, nykterhetsnämnderna, socialnämnderna och skolstyrelserna.
Ett förtroendefullt samarbete har
i mänga delar av landet vuxit fram
mellan den lokala polisorganisationen och vederbörande kommunala
nämnder och styrelser. Detta samarbete måste fä bestå. De nära kontakterna har verksamt kunnat bidraga till att undanröja anledningar till missförständ och misshälligheter. Kontakterna har även medverkat till att öka förståelsen för
polisens arbete och stärka dess
good-will. Polisen har ett svårt och
mänga gånger otacksamt arbete.
Även om förståelsen för polisens
verksamhet vuxit finns det ännu
mänga medborgare, som inte tycks
inse det självklara sambandet mellan polisarbetet och den egna sä-
kerheten för liv och egendom. Vid
polisingripanden tar fortfarande
ofta allmänheten oreflekterat parti
för den person, som skall gripas. På
olika vägar måste en fortsatt opinionsbildning ske. Rikspolisstyrelsen och hela det förstatligade polisväsendet har anledning att härvid
även satsa på de kommunala erfarenheterna och det intresse för
polisfrägorna, som föreligger hos
stora grupper kommunalmän.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner