Print Friendly

Författningsdomstol eller allmän domstol

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FÖRFATTNINGSDOMSTOL ELLER
ALLMÄN DOMSTOL?
ENLIGT MEDDELANDEN i dagspressen
har den pågående författningsutredningen under sin samvaro i
Voksenåsen uppnått enighet i frå-
gan om den garanti för grundlagens upprätthållande, som en
av lagstiftaren oberoende lagprövningsinstans utgör. Med avvisande
av tanken på en särskild författningsdomstol ha utredningens ledamöter kommit till resultat, att det
»liksom för närvarande bör tillkomma de vanliga domstolarna»
att pröva, huruvida lag eller annan
allmän författning strider mot
grundlag, och att, där så finnes
vara fallet, underlåta att tillämpa
den.
Det vill synas som om detta resultat i en länge debatterad fråga
vore något som alla anhängare av
rättsstatliga grundsatser borde
hälsa med tillfredsställelse. Det är
därför icke utan förvåning, som
man i Svenska Dagbladet funnit
en ledare, där detta resultat av
författningsutredningens överläggningar betecknas såsom en ur borgerlig synpunkt värdelös kompromiss. Enligt tidningens uttalanden
skulle sålunda någon lagprövningsAv professor HAL VAR SUNDBERG
rätt för närvarande icke tillkomma
domstolarna. Till stöd för detta på-
stående åberopas såsom auktoritet
utrikesministern östen Unden i
kraft av hans tidigare egenskap av
juris professor; herr Unden har
»fastslagit», att vårt konstitutionella system icke har plats för de
allmänna domstolarna såsom garantier för att författningen efterleves av riksdag och regering. För
införandet »räcker deb enligt tidningen »inte med en korumunike
från Voksenåsen». »Då måste, som
herr Unden påpekat», skriver tidningen, »domstolskontrollen få
stöd i en ny grundlagsstiftning».
Herr Undens auktoritet inom den
offentliga rättens område är nu
måhända icke obestridd. Det må
blott exemplifikativt erinras om
utlämnandet av de internerade
tyska och baltiska trupperna i strid
med elementära neutralitetsregler
och åtgärden att beröva tyska privatpersoner deras egendom, en åtgärd vars konsekvenser vårt land
i olika sammanhang torde hava fått
vidkännas. I detta sammanhang
må dock allenast något undersökas
hållfastheten av herr Undens stats- 78
rättsliga :.fastslåenden> och >på-
pekanden:., för att befogenheten
av den mot Voksenåsenkommitten
anförda kritiken skall kunna bedömas.
Det är riktigt, att man i svensk
statsrättslig doktrin länge ställde
sig avvisande till tanken, att domstolarna skulle äga ingå i prövning
av legaliteten av Kungl. Maj:t och
riksdagens avgöranden. Detta var
icke onaturligt med hänsyn till att
den motsättning mellan styrande
makt och domaremakt, som 1809
års regeringsform enligt det grundlagsstiftande utskottets memorial
avsåg att skapa, icke konsekvent
genomfördes i författningstexten.
Kungl. Maj: t i statsrådet och Kungl.
Maj: t i Högsta domstolen bestodo
sålunda delvis av samma personer.
Såsom ett minne från frihetstidens
statsskick ägde konungen två röster i Högsta domstolen, vilka röster
alltid skulle inhämtas och beräknas
vid domstolens lagförklaringar; justitiestatsministern skulle tillika
vara ledamot av Högsta domstolen;
och två av samma domstols ledamö-
ter skulle närvara i statsrådet vid
föredragning av justitieärenden.
Med den persongemenskap, som så-
lunda förelåg mellan statsrådet och
Högsta domstolen, kunde det onekligen te sig främmande, att Kungl.
Maj :t i den ena instansen skulle underkänna lagligheten av de beslut,
som Kungl. Maj :t i den andra instansen fattat. Som bekant har
denna gemenskap numera upplösts,
slutgiltigt genom 1909 års reform,
då konungens röster i Högsta domstolen avskaffades, och domaremakten har erhållit den självständighet, som grundlagsfäderna sade sig
hava velat giva den. Därmed ha
ock förutsättningar skapats för att
domaremakten skall kunna utöva
den kontrollfunktion – den :.bevakning:. och :.återhåll> – som
grundlagsmemorialet förklarade
vara varje statsmakts uppgift i förhållande till de övriga.
l
Den statsrättsliga doktrinen vidhöll också länge den äldre åskådning om orimligheten av att Kungl.
Maj: t i Högsta domstolen skulle
underkänna Kungl. Maj :t i statsrådets beslut, som vars sentida representant den åldrige utrikesministern har framträtt. Kritiken mot
denna åskådning inleddes emellertid för mer än ett sekel sedan av
Theorell, en av JO-ämbetets stridbaraste innehavare. Statsrättsläraren, sedermera justitierådet Naumann hävdade på 1880-talet, att
domstolarna ägde åsidosätta förordningar, som strede mot lag, en
mening, som fullföljdes av Upsalaprofessorn och konstitutionsutskottsordföranden Blomberg. Den
verkliga omsvängningen inleddes
emellertid på 1920-talet och ett på
professor Herlitz’ initiativ anordnat
nordiskt möte för statsrätt och
statskunskap i Stockholm 1930 behandlade frågan om domstolarna
och grundlagsstridiga lagar, varvid
man från svensk sida uttalade
sig för prövningsrättens existens.
Reuterskiöld hade redan i sin
grundlagskommentar 1924 framhållit, att den dömande maktens
genomförda självständighet i förhållande till statsrådet öppnat möjlighet för domstolarna att pröva
lagstiftningens grundlagsenlighet,
och Malmgren, som i de båda första
upplagorna av sin grundlagskommentar bestritt förefintiigheten av
en dylik prövningsrätt, övergick
från och med 1937 års upplaga till
uppfattningen, att dylik rätt »tillkommer utan uttryckligt grundlagsstadgande domstolar och är i § 47
snarare förutsatt än positivt erkänd». Herlitz, som också ursprungIigen avvisat domstolskontrollen,
anförde i en riksdagsdebatt gentemot Unden, att han ville sätta ett
frågetecken för dennes påstående,
att någon kontroll över grundlagsenligbeten av riksdagens beslut icke
existerade: »Det finns en del avgö-
randen av Högsta domstolen, som
bryter mot den gamla föreställningen, som vi lärde oss i vår ungdom, att domstolarna inte ger sig in
på att pröva grundlagsenligbeten
av riksdagens beslut. Domstolarna
är på väg i den riktningen.» Senast
har vår lovande yngre statsrättslärare, hovrättsrådet och docenten Gustaf Petren hävdat prövningsrättens existens. Herr Undens
avfärdande »av några juridiska
författares angrepp» ter sig i belysning av dessa fakta knappast
fylla kravet på vetenskaplig akribi.
Visserligen uttalar sig regeringsformen i allmänhet icke direkt om
lagprövningsrätten, utan, såsom
79
Reuterskiöld och Malmgren i sina
grundlagskommentarer framhållit,
den öppnar allenast möjlighet för
en lagprövningsrätt från domstolarnas sida. Domstolskontrollens
princip är emellertid otvetydigt uttalad i det grundlagsstiftande utskottets förut nämnda memorial.
Utskottet förklarade sig där hava
eftersträvat att rikta den styrande,
den lagstiftande och domaremakten »till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att lämna den
återhållande något av av den återhållnas verkningsförmåga. På dessa
grunder av statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga
motvikt skall den statsförfattning
vila, som utskottet föreslagit». Det
finnes dessutom stadganden i
grundlagen, som över huvud icke
kunde fungera, om en prövningsrätt icke funnes. Huru skulle exempelvis regeringsformen § 73 kunna
iakttagas utan en dylik kontrollmöjlighet: »Inga nya pålagor, utskrivningar av manskap, eller av
penningar och varor, må hädanefter, utan riksdagens fria vilja
och samtycke, i den ordning, förut
nämnt är, påbjudas, uppbäras eller
fordras». Vägrar man domstol prövningsrätt, skulle en domstol alltså
vara pliktig att, i klar strid mot
grundlagens lydelse, utdöma skatter och avgifter, som regeringen på
egen hand påbjudit.
Såsom Herlitz i sitt ovan återgivna yttrande erinrade, visar rättspraxis samma utveckling som den
statsrättsliga teorien. Det finns så-
80
lunda flera rättsfall från 1907 till
1948, vari domstolarna hava prövat
och i några fall också underkänt
administrativa författningar, vilka
ingripit på områden, som tillhört
civillagstiftningen. Även regeringsrätten har i ett fall, där den ägt
domsrätt, förklarat i administrativ
väg företagen författningsändring
icke kunna rubba bestående rättsläge. Frågan om verkan av en av
Kungl. Maj :t och riksdagen antagen avlöningsförfattning prövades
av Högsta domstolen i ett par mål
1949 och 1954, varvid domstolen i
det senare målet i plenaravgörande
kom till resultatet, att författningens innehåll icke lät sig förena
med den rätt, som genom avlöningsreglementet tillförsäkrats
tjänstemännen. Förhållandet mellan administrativ författning och
grundlagen har aktualiserats i mål
1920, 1928 och 1934, varvid i sistnämnda mål uttryckligen fastslogs,
att »domstol prövar väckt fråga,
huruvida bestämmelser i viss administrativ författning strida mot
grundlag». Slutligen har Högsta
domstolen haft att åren 1928, 1948
och 1951 taga ställning till spörsmål om kollision mellan en av
Kungl. Maj :t och riksdagen antagen skatteförfattning och grundlag.
Ett av dessa gällde »fråga om
grundlagsenligheten av förordningen om kvarlåtenskapsskatt»,
vilken fråga alltså prövats. Domstolarnas ställning i detta rättsfall
visar väl deras obenägenhet att underkänna statsmakternas beslut.
Särskilt synes Svea hovrätts omsvängning – då den först i remissyttrande förklarat kvarlåtenskapsskatten innebära en grundlagsstridig konfiskation för att därefter,
ställd mot väggen i ett aktuellt fall,
undskylla sig med att den icke
kunde »finna uppenbart», att riksdagen överskridit sin beskattningsrätt» – kunna berättiga herr Undens ironiska kommentar. Men
rättsfallet jävar icke Herlitz’ återgivna konstaterande, att domstolarna äro på väg i riktning mot en
prövning av grundlagsenligheten
av riksdagens beslut.
Något fall, där domstol haft att
pröva frågan om en allmän lags
förenlighet med grundlag, är icke
känt. Men att härav draga några
negativa slutsatser med avseende å
domstolskontrollens existens torde
vara förhastat. Vid stiftandet av
allmän lag deltager nämligen domaremakten i den form, att lagrådets
tankar skola inhämtas över lagförslaget. Endast därest Kungl. Maj :t
och riksdagen skulle genomdriva
en lag, som lagrådet förklarat
grundlagsstridig, synes inom detta
lagstiftningsområde frågan om
domstolarnas lagprövningsrätt kunna aktualiseras. Varför i ett dylikt
fall den sedan mer än tre decennier
pågående utvecklingen skulle behöva avbrytas, är svårt att inse.
Det må nu frågas, om det verkligen kan påstås vara alldeles betydelselöst, att författningsutredningen – »en handfull herrar på
Voksenåsen» för att använda den
citerade tidningens nedlåtande beteckning – »enhälligt slutit upp
bakom ett uttryckligt fastslående
av de vanliga domstolarnas oinskränkta kompetens att pröva lagars och författningars grundlagstrohet». Ställt i belysning av den
utveckling, vilken ägt rum i doktrin
och rättspraxis och med beaktande
av det avseende, som vid domstolarnas bedömande brukar tilläggas
kommitteuttalanden, synes den av
kommitten enhälligt deklarerade
uppfattningen icke gärna kunna
undgå att verka till förmån för lagprövningsrättens vidgade erkännande, vidare utveckling och flitigare användning. Men även den,
som vill vifta bort uttalandet såsom
betydelselöst i jämförelse med den
Unrlenska auktoriteten, bör ägna
en tanke åt den sannolika verkan
av att författningsutredningen häv- 81
dat en motsatt uppfattning: att en
lagprövningsrätt icke tillkomme
domstolarna, varför en författningsdomstol vore enda vägen att
åstadkomma en sådan prövning.
Hade ett av författningsutredningen framlagt förslag om inrättandet av en dylik specialinstans
sedan fallit, eller hade förslaget
endast framkommit i en vid kommittens betänkande fogad reservation, kan det med fog befaras, att
utredningen därmed skulle hava
stött de krafter, vilka liksom herr
Unden ogilla domstolskontrollen
såsom politiskt hinderlig för de
maktägande, och sålunda äventyrat
den lovande utveckling, som nu
länge pågått. Hade författningsutredningen – eller dess reservanter- därmed främjat grundlagens
auktoritet och medborgarnas rättssäkerhet?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner