Print Friendly

Folkungarna

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FOLI(UNGARNA
Av professor SVEN TUNBERG
DET namn, som här ovan läses, är känt av varje svenskt folkskolebarn- eller borde åtminstone vara det. »Folkungarna» var
Sveriges ryktbara hövdingasläkt frän medeltidens dagar; Birger
Jarl och Magnus Laduläs stä genast för oss som dess förnämsta
representanter. Till denna släkts gärning knyter sig en läng rad
av skiftande och betydelsefulla tilldragelser i värt lands äldre
historia under flera århundraden.
Folkungarnas saga har i senaste tid fått en säregen epilog. Frän
den senare historieforskningens sida ha röster blivit hörda, att
Folkungarna i själva verket ej varit Folkungar, d. v. s. att namnet
har haft en helt annan innebörd än den, som vi sedan flera sekler
förknippat med detsamma. Tankegången, om den är riktig och kan
bevisas, är måhända reellt sett ej så synnerligen omstörtande, men
vi kunna ju dock ej undgå att gripas av en känsla av osäkerhet
och liksom förnimma grundvalen skakas under värt historiska
vetande. Det är sålunda otvivelaktigt påkallat att här sätta in
en självständig granskning av de framförda nya historiska resultaten och pröva deras hållbarhet. Jag vill i det följande söka
ge åtminstone ett utkast till en sådan prövning.
Först ett par ord om de viktigaste olika inläggen i frågan. Tidigast bör nämnas ett bidrag av K. H. Karlsson i hans bekanta studie
över Folkungaätten (Svenska Autografförbundets tidskrift, 1888).
Närmast kommer diskussionen av spörsmålet hos C. M. Kjellberg,
Erik den heliges ättlingar och kronpretendenter bland dem (Hist.
Tidskr., 1923). Den filologiska utredningen har givits av R. Pipping
i hans innehällsrika kommentar till Erikskrönikan (Sv. Litteratursällskapet i Finland, 187, 1926). Upplysande för problemet i det
hela är S. Bolins skarpsinniga och uttömmande undersökning
Folkungarna, En terminologisk och historiografisk undersökning
(Scandia, 8, 1935). Härtill ansluter sig en uppsats av E. Lönnroth
över De äkta Folkungarnas program (Hum. Vetenskaps-samfundet
i .Uppsala, 1944).
I min följande dryftning av spörsmålet följer jag närmast Bo- 203
Sven Tunberg
lins framställning såsom bäst ägnad att lämna upplysning om
källor och anlagda synpunkter.
Den första händelse, med vilken Folkungarnas namn är förknippat, är slaget vid Gestilren år 1210. En annal omtalar, att i
detta slag stupade konung Sverker Karlsson, Folke jarl och många
Folkungar. Västgötalagens konungalängd har i detta sammanhang
en så lydande notis: »Men Folkungarna togo livet av honom. Hans
egen ‘maghaer’ gjorde honom det i Gestilren.» I isländska annaler
möter under år 1229 meddelandet, att konung Erik Eriksson kämpade med Folkungarna vid Olustra och följande år måste fly till
Danmark. Den norska Håkonsagan använder ordet Folkungar i
samband med avrättningen 1248 av Holmger Knutsson, som »var
frände till Ulf jarl och andra Folkungar». I danska annaler sägas
Folkungar ha dödats under 1251-års upprorsrörelse. Och så kommer Erikskrönikan med talrika referenser till de tydligen vida
beryktade Folkungarna. I stort sett hänföra sig dessa uppgifter
till samma tilldragelser, som ovan nämnts, jämte oroligheterna
under Magnus Ladulås’ regering. Men det finns också allmänna
uttalanden, såsom »thet war tha folkunga rothe, the waro konungenom mest a mothe». Av särskilt intresse är, att Rimkrönikan
speciellt observerar en Folke jarl, som var »en erliken man, rikesins forman tha war han, han war swa höwelik, dugande oc wiis,
swa at alle men gaffuo honom priis, thet han var en erligh herra».
Han »doo affbrat oc thy var verra». Han »haffde ena starka vällugha slekt, the lifdo sidhan medh digher ospekt oc striddo opta
medh digher makt». Bolin identifierar denne Folke med den förut
omnämnde Folke jarl, som stupade vid Gestilren 1210. Av övriga
medeltida källor finner Bolin endast tvenne värda uppmärksamhet. Av Vita S. Brynolphi episcopi Scarensis från början av 1400-
talet framgår, att biskop BrynoUs familj, Algotssönerna, hörde
till Folkungasläkten. Den bekanta folkvisan om klosterrovet, vilken just avser Folke jarls släkt, använder för medlemmar av denna
släkt benämningen Folkungar.
I anslutning till Pipping betonar Bolin härefter, att själva ordet
»Folkungar» sprl).kligt sett måste betyda Folkes ättlingar eller
Folkes anhängare eller måhända både det och det andra. Det kan
sålunda finnas »genealogiska Folkungar» men också »oäkta Folkungar». Men för Bolin är det huvudsakliga, som han vill klart
fastslå: »Ingenstädes kallas Birger jarl, hans förfäder och ättlingar Folkungar, ingenstädes antydes, att de tillhört dessa; m~
på åtskilliga håll ställas de såsom två grupper i direkt motsats- 204
d
Folkungarna
förhållande till varandra.» Huru är detta att förklara t Det befinnes snart, att vår nuvarande, av oss alla så väl kända historiska
terminologi, vilken sätter Folkungarnas regerande dynasti i högsätet bland Folkungaättlingarna, leder sitt ursprung från historieskrivaren Olaus Petri. I dennes svenska krönika träffa vi för första
gången hela raden av gamla bekanta: Folke Filbyter med sönerna
Ingemund, Halsten och Ingevald, Folke den tjocke, Ingevalds son,
Folkes två söner Bengt Snivils och Knut, Bengts tre söner Birger
(Brosa), Karl och Magnus (Minniskiold) o. s. v. Och så slutar Olaus
Petri med följande minnesvärda ord: »Aff en aff tesse två Folkar,
Folke Fijlbijter eller Folke then tiocke, synes then Folkungaslechten wara kommen, som här effter mykit om taalat wardher.»
Se där hela grunden för vår tro och vårt vetande om Folkungarna
i deras stora ättsamband!
Vi fråga oss genast, på vilken grund Olaus Petri i sin ordning
bygger. Folke den digre och hans närmaste efterkomUngar äro
säkert traderade hos den danske krönikören Saxo. Men i övrigt
kunna Olaus Petris uppgifter föras tillbaka till en franciskanermunk i Stockholm vid namn Johannes Petri år 1489, vars berättelse
åberopar äldre skrifter av tydligen götisk härstamning.1 Bolin sätter in en analys av det presterade traditionsmaterialet, en analys
vars alla detaljer naturligtvis ej kunna följas här. Resultatet blir
emellertid från vår aktuella synpunkt sett ungefär följande. De
två första leden i Folke Filbyter-genealogien underkännas. Såsom
sannolikt men ej säkert betraktas, att Karl jarl var bror till Birger
Brosa och att Birger jarls närmaste föregångare som jarl, Ulf
jarl, följaktligen varit Birger Brosas brorson. Betydelsefullast är
emellertid, att Folke jarl, stupad vid Gestilren 1210 och synbarligen den, som i Erikskrönikan tänkes som Folkungarnas upphovsman, icke omtalas i dessa genealogiska traditioner.
För Bolin koncentrerar sig under dessa förhållanden uppmärksamheten på Folke jarl, död vid Gestilren 1210. Ur säkra källor
känna vi hans närmaste avkomlingar, vilka tydligen hörde till
rikets förnämsta kretsar. Man antager i regel efter en uppgift i
Heimskringla, att han varit identisk med en Birger Brosas son
Folke. Men häremot, säger Bolin, kunna grava anmärkningar riktas. I Heimskringla omnämnas såsom Birger Brosas söner Filip
jarl, Knut jarl, Folke och Magnus. Man observerar jarltiteln för
de båda förstnämnda – den är i dessa fall även betygad från
annat håll- och saknar den för Folke. En annan god källa, Arn- 1 Jfr här även Ahnlund, »Vreta klosters äldsta donatorer», i Historisk tidskrift,
1945.
205
Sven Tunberg
mödlingatal, känner såsom Birger Brosas söner endast Filip och
Knut. Vad innebörden av ordet »magher», måg, i Västgötalagens
konungalängd beträffar, om det skall hänsyfta på Folke i hans relation till konung Sverker d. y., gift med en dotter till Birger Brosa,
är denna innebörd alltför osäker och skiftande för att kunna åberopas. Lika litet står att hämta ur en urkund av år 1284 rörande
giftermål mellan avkomlingar till Folke jarl. Sintsatsen blir för
Bolin, att det icke kan »framdragas något skäl, som bevisar eller
ens gör sannolikt, att Folke jarl var son till Birger Brosa», och
att »det finns ingenting, som talar för att han skulle tillhöra dennes och Birger jarls ätt». »Intet genealogiskt band», yttrar Bolin
till sist, »kan konstateras mellan den man, som Erikskrönikan
tänker sig som Folkungarnas upphovsman, och de personer, som
i enlighet med vår terminologi bruka kallas Folkungar».
Men Bolin vill naturligt nog ej stanna vid detta negativa resultat, utan söker också utfinna, vilka »Folkungarna» genealogiskt
sett i verkligheten voro. Knut Långes släkt var knuten till Uppland och en medlem av densamma säges vara frände till Ulf jarl
och »andra Folkungar». Upprorsledarna från 1250- och 1280-talen
visa sig vara av rätt skiftande härstamning och låta sig endast i
något enstaka fall sammanföras med Folke den tjockes släkt. En
viss krets kan dock avskiljas såsom »genealogiska Folkungar». Dit
hör naturligtvis Folke jarl och hans avkomlingar, måhända också
Karl jarl och Ulf jarl. Ett studium av gemensamma namn, såsom
Folke, Ulf och Holmger, ger härvid ledning.
Bolin slutar med en klok och måttfull erinran, att han med sin
studie ingalunda åsyftat någon terminologisk restauration. Vi må
gärna för framtiden röra oss med den gängse beteckningen
Folkungar – vi må endast känna den historiska verkligheten
bakom och sålunda ej i förekommande fall låta oss locka ut på
villospår.
Lönnroth anknyter i allt väsentligt till den av Bolin framförda
uppfattningen. Såsom sin uppgift har han ställt att utforska det
nu aktuellt vordna Folkungapartiets politik, d. v. s. dess egentliga
strävanden och syften. Han gör i detta sammanhang ett intressant
konstaterande: att döma av Snorre Sturlasons upplysningar i
Heimskringla från sin resa till Sverige 1219 har Eskil Lagman i
Västergötland, Birger Jarls broder, hört till de äldsta Folkungarna. Lönnroth drar härav vissa konklusioner rörande partiets
inställning såsom till arvkonungadöme och kyrkans självständighetskrav. En folkungaregim har rått under Johan Sverkersson,
206
,~~—~—-~-..———~~-~-·~=:::=.-::::;:;;;;;;;;=o··oii+…-.w···.;:;•===:.—–=======—-··-·
Folkungarna
likaså en tid under Erik Eriksson. En reaktion vid 1220-talets mitt
framkallade Knut-Långes-episoden. Men efter Birger Jarls och
Magnus Ladulås’ övertagande av regeringspolitiken slogs Folkungarnas program definitivt sönder och samman. Lönnroth ser vid
detta program förankrade intressen, som speciellt uppburos av
Upplands eller Uppsveriges allmoge. Denna allmoge kämpade helt
naturligt mot skatter och bördor av alla slag; de stående skatterna
voro nu på dagordningen i Sverige. Utrikespolitiskt sett ledde Folkungarnas politik till en motsättning mot Danmark, visande sig
icke minst i inskridanden österut. Lönnroth söker utveckla denna
tanke i en mångfald riktningar. »I kampen om Östersjöns handelsvägar för krigsledungens uppehållande och mot konungadömets
skatter ha intressena sammanfallit för Upplands hövdingar och
folk.»
Jag har i det föregående sökt i all korthet lägga akterna tillrätta
i målet. Huru skola vi inrikta vårt eget bedömande av spörsmåleU
Om jag får betrakta mig som en talesman för hittills i allmänhet
gällande uppfattning, skulle jag vilja definiera situationen så-
lunda. Med Folkungaätten har menats den mäktiga ätt, vilken med
utgångspunkt i Folke den tjocke och med namn efter honom –
jag förbigår sålunda Folke Filbyter och hans söner Ingemund,
Halsten och Ingevald, ehuru jag erkänner det beaktansvärda i
Adolf Schiicks påpekande, att en Ingevald omnämnes på en runsten vid Bjällbo – så småningom över Birger Brosa (g: »den
leende»), död 1202, utvecklade sig i en av sina grenar till Sveriges
Folkungadynasti. Under ättens utveckling inträffade i början av
1200-talet den- i dylika fall ingalunda ovanliga- företeelsen, att
en oppositionell del, större eller mindre, avsöndrade sig till en
egen partibildning, drog till sig anhängare från när och fjärran,
och tog för flera decennier upp en kamp för egna intressen, till
sist riktande sig direkt emot den gren av ätten, som snart skulle
taga konungatronen i besittning. Denna särskilda partibildning
fick i tidens källor uttryckligen benämningen Folkungarna.
Det blir nu en fråga om i vad mån denna uppfattning realiter
och vetenskapligt sett bör modifieras med anledning av de nya
undersökningarna.
Först några ord om den språkliga sidan av problemet. Bildningarna på [-ang,] -ing, -ung, äro i germanska språk, ej minst i
Norden, alltför väl kända för att behöva särskilt presenteras.1 Då
1 Det senaste mycket viktiga bidraget till deras studium är Ståhle, Studier över
de svenska ortnamnen på -inge, Stockholm 1946_
207
, ..
Sven Tunberg
de förbindas med ett personnamn, uttryckes därmed något slag
av »tillhörighet» från personnamnets sida (patronymica). »Tillhörigheten» kan vara av olika karaktär, sålunda avse familje- eller
släktband, partiband, trosband, kombinationer av flera sådana
band o. s. v. Bildningarna ha naturligtvis sina skiftande perioder
av användning, och intensiteten av de olika typerna har varierat
högst väsentligt. Ånnu i dag är vår språkkänsla mer eller mindre
levande på denna punkt. En säregenhet med hithörande ordskapelser är, att de gärna innebära något nedsättande, förklenande beträffande de personer, som åsyftas. De lämpa sig därför alldeles
speciellt som partinamn, vilka ofta söka sin uppkomst i motståndarnas läger. Från denna utgångspunkt skola vi nedan diskutera
))Folkungarna».
Men nu till det reella, faktiskt-historiska underlaget för Folkungarna. Det är efter det förut anförda uppenbart, att problemets
kärna är Folke jarls person och ställning. J ag har för egen del
aldrig betvivlat, att Folke jarl varit son av Birger Brosa och så-
lunda identisk med den Folke, som Heimskringla omnämner som
Birger Brosas son. Härför talar icke blott namnet utan också det
förhållandet, att den nya partibildning, som Folke representerar,
i sin fortgång tydligen ter sig såsom bärare av en »family-feud».
Bolins motargument finner jag ej bärkraftiga. Att Folke i den
norska källan ej för titeln av jarl kan ju bero på flera omständigheter, t. ex. på tidpunkten för uppgiftens nedtecknande. Jag har
emellertid också direkt positiva och som jag tror fullt övertygande
skäl för min mening.
I Örnhielms bekanta samlingar i Riksarkivet (XI, s. 251) finnes
i avskrift ett hittills otryckt brev, vilket visserligen är odaterat
men på grund av innehållet sannolikt kan dateras till omkring
1208-1209. Brevet är registrerat av Grandinson i Närkes medeltida
urkunder (1, s. 4). Avskriften härrör från en skrivare, men är rättad av Örnhielms hand. Lydelsen är följande:
»Universis S. Matris ecclesiae filiis tam praelatis quam subditis,
ad quos praesens pagina pervenerit, O., D. G. Sanctae Strengnensis
ecclesiae episcopus, salutern et in Christo benedictionem. Notum
fieri volumus presentibus et futuris, quod cum novissima K. duci
resplenduit aurora, convocatis cognatis suis magnis et minoribus
Deo et Sanctae Mariae de Risaberg in remissionem peccatorum
sui et parentum suorum Frösevi et Akraby obtulit. Cuius oblacionis nos in Domino testes assistimus et non solum sigillo nostro
premunimus, verum hoc donum Deo dicatum irritantem gladio
208
Folkungarna
spirituali feriendum non pretermittemus. In ex-sequiis inde prefati
ducis alii quam plures astiterunt, videlicet rex Ericus et dux Folco
et dominus Eschillus et fratres sui et totius regni optimates, qui
pretaxatae donacionis testes non defisunt (o: deficiunt).»
örnhielm säger sig hava kollationerat avskriften med originalet,
som nu är förkommet. örnhielms antikvariske kollega Peringskiöld uppger i sina samlingar, att sigillet varit bevarat, ehuru
skadat. I sigillet lästes »Sigillum Vfonis Strengnensis episcopi».
Det sista ordet i brevet är tydligen något korrumperat, ehuruväl
tvekan om korrigeringen ej förefinnes.
Jag översätter:
»Till alla den heliga moder kyrkans söner såväl prelater som
menighet, till vilka denna skrift kommer, sänder O., med Guds
nåd biskop över den heliga Strängnäskyrkan, sin hälsning och välsignelse i Kristus. Vi vilja göra veterligt för närvarande och efterkommande, att då den sista morgonrodnaden lyste för jarl K.,
överlämnade denne inför sina sammankallade släktingar, stora och
små, till Gud och Sankta Maria i Riseberga för sina och sina föräldrars synders förlåtelse Frösvi och Akerby. Vid detta överlämnande deltogo vi i Herrarrom som vittnen, och vi icke blott stadfästa det med vårt sigill utan skola icke försumma att med det
andliga svärdet drabba den, som oroar denna till Gud riktade gåva.
Vid begravningen därefter av nämnde jarl närvoro många andra,
nämligen konung Erik och jarl Folke och herr Eskil och hans brö-
der och stormän från hela riket, vilka icke svika såsom vittnen
till den nämnda donationen.»
örnhielm antecknar själv vid detta brev: »är remarkabelt brev».
I sanning riktigt! Ingen kan sväva i tvivelsmål om att vi här helt
plötsligt ha kommit in i själva den innersta kretsen av de »gamla»
Folkungarna och just vid den kritiska tidpunkten. Vi möta K[nut]
jarl och hans yngre broder Folke jarl med deras »cognatis» av
stora och små. Vi möta kusinerna Eskil och hans bröder, Magnus
Minneskiolds söner, bland dem möjligtvis som »minor» Birger, den
senare Birger jarl secundus. Vi möta slutligen den nye konungen
Erik Knutsson själv, även han måhända hörande till släkten såsom
Knut Jarls svåger. Och vi läsa mellan raderna vad som hänt. Efter
konung Eriks seger över sin medtävlare konung Sverker, varvid
han understötts av Folkungarnas främste, har han som sin jarl
konstituerat Birger Brosas son Knut – den äldre sonen Filip var
norsk jarl och avled i Norge. Knut har ej fått länge verka i sitt
15- 513444 Svensk Tidskrift 1951 209
_,; ‘•
Sven Tunberg
nya ämbete utan avlidit inom kort (kanske 1208-1209). Till hans
efterträdare har omedelbart utnämnts brodern Folke, vilken ävenledes beskärdes föga tid att njuta maktens sötma, då han stupade
1210- han dog »affbratt», som Erikskrönikan riktigt uppger.
Brevets utfärdare, biskop Offe eller Uffe av Strängnäs, är för oss
också en välkommen uppenbarelse, då han tidigare ofta har sammanblandats med sin efterföljare, den ryktbare biskopen och sedermera ärkebiskopen Olof Basatömir (~>:»den som tömmer båsen»).
Man har nästan anledning misstänka, att biskopen själv fört pennan vid textens koncipiering och därvid velat hastigt lufta sin
eleganta latinitet. Var påträffar man eljest i tidens aktstycken
en fras sådan som »cum novissima K. duci resplenduit aurora»1
Man vill ovillkorligen tänka på den samtidige Saxo Grammaticus
och nordbornas nu begynnande Parisstudier.
På det spörsmål, som vi uppställt, ha vi härigenom fått ett som
synes auktoritativt svar. Det var verkligen de »gamla» Folkungarna och just kärnan av dem, som under 1200-talets första decenniumbrötosig ut ur den kungliga politiken och slogo in på revolutionära vägar; vad Eskil beträffar, erinrar man sig också Lönnroths ovan nämnda påpekande. Orsaken till vad som sålunda
skedde är väl ej heller svår att gripa. Konung Sverker d. y. hade
under sin tidigare regering byggt på Birger Brosas och hans familjs bistånd och också trätt i nära familjeförbindelse åt detta håll
genom giftermål med Birger Brosas dotter. När han med denna
sin gemål år 1201 erhöll en son, senare konung Johan Sverkersson,
begynte emellertid farliga tankar att vakna. Varför icke säkerställa för den unge sonen tronföljden i Sverige1 Realiserandet
av en dylik tanke tycks också ha följt snarligen. Då den mäktige
Birger Brosa 1202 avled, lär konung Sverker enligt upplysning i
en norsk källa ha utsett den ettårige sonen till jarl och därigenom
skapat en »jarl byxlös» i Sverige, utsedd att i tidens fullbordan
träda till makten efter faderns bortgång. Men här voro Folkungarna icke att räkna med. Säkerligen hade de medverkat vid den
godvilliga överenskommelsen mellan de tävlande konungaätterna
vid Knut Erikssons död (1196), säkerligen hade denna överenskommelse innehållit, att kronan efter Sverker d. y:s död skulle övergå
till en konung Knut Erikssons son. Folkungarna, som samtidigt
sågo det höga jarlämbetet glida sig ur händerna, reste sig till
vredgat motstånd. De störtade sin konung och togo hans liv, men
de förde därmed även för lång tid framåt partisplitet in i Sveriges
mäktigaste hövdingasläkt.
210
Folkungarna
Vi återvända till namnet »Folkungarna». Det är märkligt men
obestridligt – en kontrollundersökning av det nordiska källmaterialet före 1200-talet har bestyrkt detta förhållande – att namnet »Folkungar» uppdyker först i samband med Folkungarnas
stora uppträdande på partiarenan under 1200-talets första år och
då i tydlig anslutning till Folke jarls namn. Folkunganamnet är
ensamstående i Sverige (om rent forntida svenska släktnamn,
kända endast från utländska källor, sådana som Skilfingar och
Ynglingar se Ståhle, studier över de svenska ortnamnen på -inge,
s. 92 f. och där citerad litteratur). Då i det samtida Norge med dess
oöverskådliga, förvirrade partistrider dylika benämningar voro
högst vanliga, ligger det nära till hands att i fråga om »Folkungar»
antaga ett norskt inflytande på svenskt språkbruk. Så mycket mer
är detta rimligt, som Folkungarna under dessa tider hade intim beröring med händelserna i Norge och där även spelade en ej obetydlig roll. Kvar står emellertid då likväl ett visst tvivel: Huru har
denne Folke jarl, vars ledande ställning varit av så kort varaktighet, kunnat bli- såsom åtminstone rimkrönikan villlåta påskina
-utgångspunkten för denna säregna namnbildning1
Tvivlet avlägsnas, då vi gå till ett närmare studium av det källuttalande, som för kännedomen om dessa händelser är det grundläggande, Västgötalagens konungalängds. Vi ha redan förut delvis
anfört detsamma, men meddela det nu i sin fullständiga lydelse:
»Sextondi war Swaerkir konongar, sniaellaer man och godpaer
drengaer. Rondes sinu riki wael. Aen folkongaer toko liff aff honom. Hans sialfs maghaer gordhe hanom paet i Gyaestilren. Oc
i Alwastrum liggror han. Oc aer hans ae giaetit at godpo.» Det är
en annan tradition än Erikskrönikans: det är traditionen från
götiska och väl också svensk-norska kretsar. Andemeningen är
tydlig och klar. Den gode konungen hade grymt dödats av »Folkungarna». Och främst bland de senare var den ansvarig, som var
konungens nära anförvant, d. v. s. anföraren och jarlen Folke,
konung Sverkers egen svåger. Man tycker sig höra den mänskliga
tragikens tunga ödesröst tala. Ett dåd var begånget, som i sin
hemska innebörd gick bortom livets vanliga råmärken: han bragte
sin egen frände och konung om krona och liv. Här finna vi den
tydliga utgångspunkten för 1200-talets Folkungar. Kring Folke
jarls namn samlade sig de mörka minnena av en fruktansvärd,
måttlös gärning, och »Folkungarna» blev den självklara stämpeln
på dem, som med honom vågat det stora brottet över all mänsklig
dom och försoning.
211
—-====…,_ …·—– —· ”‘”
Sven Tunberg
Vi stå vid slutet av vår granskning. Vad veta vi sålunda om
Folkungarna”/
Folkungarna var den mäktiga stormannasläkt, som en gång
givit Sverige en rad av styresmän, främst Birger jarl och Magnus
Ladulås. Namnet har tagits i bruk av den nyare tidens svenska
historieforskning i anknytning till släktens tvenne första mer eller
mindre säkert betygade anfäder, båda bärande namnet Folke, Folkunganamnet var emellertid känt och använt redan under medeltiden. Det avsåg då en närmast från Folkungarna utgående partigrupp, vilken erhållit denna benämning efter sin första i traditionen framträdande ledare, Folke jarl (t 1210).
Åtskilligt skulle vara att tillägga beträffande det av Lönnroth
upptagna spörsmålet rörande Folkungapartiets politiska syften
och samhälleliga inställning. Dylika frågor höra emellertid kanske
bättre hemma i annat sammanhang.
Man känner sig frestad att beträffande den sista tidens Folkungaoro med en liten travestering av ett gammalt scenuttryck
utbrista:·
Exeunt Folkungi – Folkungi redeunt.
212

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner