Print Friendly

Folkskoleseminarierna och lärarutbildningen

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FOLKSKOLESEMINARIERNA
OCH LÄRARUTBILDNINGEN
Av fil. d:r NILS G. OHLSON, Kalmar
DE SVENSKA folkskoleseminarierna äro inte stort mer än hundra år gamla. De tillkommo samtidigt med folkskolan och fingo
i likhet med den sina första föreskrifter i 1842 års stadga.
Bägge läroanstalterna stodo till en början under kyrkans ledning, vilken utövades av de pedagogiska provinscentraler, som
domkapitlen då utgjorde. Dessa utsågo seminariernas föreståndare, till vars uppgift det hörde att taga in och examinera ut elever samt att undervisa och handleda dem. Föreståndaren var chef
och lärare i en person; förekommo ytterligare lärarekrafter, voro
de att betrakta som föreståndarens medhjälpare, hans »adjunkten.
Hela utbildningen, den teoretiska i seminariet och den praktiska
i form av ett fåtal veckotimmars hospitering i stadens folkskola,
var överstökad på ett läsår. Ånnu enligt 1865 års stadga voro pretentionerna på utbildningen inte större än »en utvidgad och fördjupad folkskolekurs».
Behovet av bättre utbildning och fastare organisation gjorde sig
emellertid starkt gällande. Under Fredrik Ferdinand Carlsons på
pedagogiska reformer rika statsrådstid blevo också seminarierna
föremål för nydaning. Genom lärarkrafternas förstärkning fingo
eleverna större teoretiska insikter, och deras praktiska utbildning
tillgodosågs genom särskilt upprättade övningsskolor. Enligt 1862
års reglemente blevo lärokurserna fördelade på tre ett-åriga klasser och efter beslut av 1877 års riksdag på fyra. Först år 1892
blev den kompetens, som krävdes av läroverksadjunkterna, på-
bjuden för seminariernas ämneslärare; år 1919 tillkommo seminarielektoraten.
Så har organisationen i stort sett förblivit. Vad som under sju
årtionden egentligen förändrats, har varit lärokurserna och den
praktiska utbildningen. De förra ha svällt ut och den senare förbättrats. En god insats gjordes av den år 1906 tillsatta och först
åtta år senare upplösta folkundervisningskommitten, vars arbete
518
Folkskoleseminarierna och lärarutbildningen
länge leddes av Fridtjuv Berg. Utbyggandet av undervisningen i
allmänbildande riktning var enligt kommittens uppfattning nödvändig för att till seminarierna locka begåvade ungdomar, som
blott genomgått vanlig folkskola och inte på annat sätt kunde
förvärva sig det för folkskolläraren nödvändiga kunskapsmåttet.
Egentligen var, ansåg kommitten vidare, seminariernas kunskapsmeddelande verksamhet blott så länge nödvändig, som det saknades tillgång på inträdessökande med tillräckliga förkunskaper; så
snart detta hade blivit fallet, borde seminarierna mer och mer
ägna sig åt praktisk lärarutbildning. Det var »med tillfredsställelse» kommitten emotsåg en sådan utveckling. Riksdagen sanktionerade 1913 i stort sett de riktlinjer för seminarieorganisationen
kommitten uppdragit. I full överensstämmelse härmed gjordes
några år senare utbildningen av studenter ettårig och förlades
till fjärde, d. v. s. högsta klassen.
För närvarande sker utbildning till folkskollärare på dels
4-årig linje, byggande på det genom realexamen vitsordade kunskapsmåttet, dels 2-årig linje, vilken alltsedan sin tillkomst år
1937, då folkskoleseminarierna fingo sin alltjämt gällande stadga
och undervisningsplan, står öppen för studenter. Proportionerna
mellan de båda linjerna framgå av följande för innevarande budgetår av riksdagen fastställda plan:
4-årig linje 2-årig linje summa
manliga ………… 294 = 28% 322 = 30% 616 = 58%
kvinnliga ………. 182 = 17% 266 = 25% 448 = 42%
Summa 476 = 45% 588 =55% 1,064 =100%
Den kortare typen utnyttjas således mest. De stora barnkullar,
som inom kort skola kräva ytterligare förstärkning av lärarkrafterna, ha tvingat fram en extra utbildningslinje, som pågår från
januari i år t. o. m. nästa sommar och som i stort sett ansluter
sig till den nyssnämnda 2-åriga, men då den är avsedd att vara
en engångsföreteelse, tarvar den knappast en närmare presentation.
Det kan icke förnekas, att seminariernas organisation och arbetssätt lida av svagheter och brister. Skälen därtill äro emellertid att söka mindre i någon stel byråkratisk likriktning än i svå-
righeterna att anpassa dem till vår tids behov. I sistnämnda avseende inta de icke någon särställning inom det svenska undervisningsväsendet.
Utan att gå in på någon detaljgranskning skulle jag vilja peka
519
Nils G. Ohlson
på en sådan pedagogisk oformlighet som mångläseriet, vilket härjar framför allt på den 4-åriga linjens kursplan. Där förekomma
inte mindre än 18 ämnen, av vilka flertalet studeras samtidigt.
Elva äro kunskapsämnen, de övriga övningsämnen. Dessutom
upptar planen praktisk lärarutbildning i form av s. k. gruppövningar och undervisning i metodik. Anhopningen av ämnen förskriver sig från den tid, då man ansåg, att seminariernas förmåga att bjuda en allroundutbildning åt eleverna var en betydande förtjänst. Att »kunna» allt mellan himmel och jord framstod länge som en oeftergivlig fordran på var och en, som ville
tillhöra de bildades krets. »Klockarfar» borde inte vara sämre,
men för honom skulle inte bildningsidealet vara förankrat i antikens värld utan utformat på ett på en gång småborgerligt och
bygderornautiskt sätt.
För vår tid passar ett dylikt bildningsideal inte. Den syftar i
stället till en sund realism. Bildningens innebörd för folkskolans
vidkommande torde inte vara alltför svår att bestämma. Kunskapsstoffet i encyklopedisk uppradning har länge mött våra barn
redan i folkskolan för att sedan följa dem genom realskolan och
gymnasiet fram till studentexamen. Den innersta av tre koncentriska cirklar är folkskollärarens domän, den mellersta tillhör realskolans lärare, och den yttersta är gymnasieläraren förbehållen.
Över dem alla står det encyklopediska tecknet, tron alltså, att
bildningsbegreppet nödvändigt är förbundet med krav på fullständighet, för att inte säga fullkomlighet.
Denna tankegång måste verka förryckande på skolans arbete.
Det blir ett jagande efter vind, år efter år, och så stå där våra
ungdomar efter slutad skolgång med ett ibland ganska hårt arbete bakom sig men också tyvärr ett ganska onyttigt vetande.
En värdering av kunskapsstoffet med hänsyn till vanliga mänskliga behov måste företagas och det onyttiga obönhörligt utmönstras. Efter en dylik sållning återstår, vad som skulle kunna
kallas representativt och centralt. Det blir för folkskolans vidkommande att läsa, skriva och räkna. Det är det centrala i folkskolans gärning, som måste mer än hittills uppmärksammas. I
dess påbyggnader måste arbetas vidare efter dessa riktlinjer.
11-,öräldrar följa med intresse barnets framsteg i dessa grundläggande ämnen men stå däremot frågande inför det långt drivna
periferiska kunskapssökandet De veta mycket väl, att därest ett
barn intresserar sig för något visst ämne, det tack vare en smula
företagsamhet når rätt långt på egen hand. Detta faktum har
520
Folkskoleseminarierna och lärarutbildningen
som bekant en mycket känd psykologisk förklaringsgrund. Barnet lever i sin värld och mår bra av att få rumstera om i den.
Det är visst inte sagt, att en pedagogisk pekpinne alltid kan svarvas till så, att den passar just där. Tvärtom måste man med
Ronssean och många nutida psykologer anse, att den objudne
främlingens besök där kan vara av ondo.
Tillämpat på seminariernas arbetsprogram skulle detta resonemang betyda för det första en rationalisering av kursplanerna.
En grundlig översyn av dem skulle medföra en utmönstring i
både läro- och övningsämnen. Bildningen äventyrad~ Ja, om
denna består i detaljernas mångfald; nej, om bildningen betyder
själslig aktivitet, omdöme, mognad. Omläggningen skulle för
det andra medföra en effektivisering av utbildningen i modersmålet och räkning. I dem är det betydligt svårare att komma till
goda resultat än exempelvis i historia och geografi.
Vad som nu sagts, innebär egentligen en uppgörelse med ett
traditionellt bildningsideal och utformningen av ett nytt, som ansluter sig till den tid, i vilken vi leva. Det är emellertid en fråga,
som inte enbart angår seminarierna. Den avgör också, såvitt jag
kan se, både folkskolans och läroverkets mål och arbetssätt. Ett
annat problem, som likaledes berör de tre nu nämnda läroanstalterna, är frågan om folkskoleseminariernas verksamhet med hänsyn till den förändrade ställning realskolan kan väntas intaga i
den nya skolorganisationen. Det gäller framför allt att ta ställning till i vad mån det starka krav på kontinuitet mellan folkoch realskola, som på sista tiden förts fram, är av betydelse för
lärarutbildningen. Kan något göras för att få slut på eller åtminstone mildra den hittillsvarande dualismen i utbildningen av realoch folkskollärare~
Kontinuiteten gäller, det må först framhållas, inte bara skolformerna. Den är inte i första hand ett organisationsproblem utan
en fråga, som först och främst gäller barnen, deras kroppsliga
och andliga hälsa, deras tillväxt och utveckling, hela deras liv
och därigenom också deras framtid. Det tiotal år, som förflyter
mellan inträdet av deras skolmognad och avläggandet av realexamen, bör förflyta så störningsfritt som möjligt. Det är tillräckligt med de många andra påfrestningar på ungdomen, som samhället inte förmår avskärma den emot.
I själva verket finnes ett bestämt krav på kontinuitet redan
stipulerat i realskolans undervisningsplaner för de olika ämnena.
I dem poängteras gång på gång, att undervisningen i den högre
521
,~ .
Nils G. Ohlson
skolan »har till uppgift att, på grundval av vad som inhämtas i
folkskolan», bibringa lärjungarna ett visst kunskapsmått. Den
obrutna linjen inom undervisningen är alltså påtaglig.
Det är då alldeles i sin ordning att inte heller äventyra kontinuiteten genom att tillföra någondera skolan sådana lärare, som
redan genom sin utbildning stå främmande för den andras medel
och mål. Realskolans lärare böra således vara förtrogna med folkskolans verksamhet, den pedagogiska såväl som den sociala, och
folkskolläraren bör likaledes vara väl insatt i det arbetssätt, som
följes inom realskolan.
Att de nuvarande lärarutbildningsanstalterna, provårsläroverken och seminarierna, icke förmå fylla det krav, som folkskolan
och realskolan måste, på samhällets bud, ställa på sina lärare,
ligger i öppen dag. Men hur åstadkomma en ändring~ Det torde
stå klart, att de läroverk, där provårsutbildning är anordnad, icke
utan vidare äro vuxna denna nya uppgift. I deras nuvarande
verksamhet är provåret mera en detalj än en huvuduppgift, tyvärr oftare uppfattat som ett onus än som den period i lärarkandidatens liv, då de rätta handgreppen skola läras ut. Seminarierna äro däremot uteslutande avsedda för utbildning av lärare
och ha till mål »att utbilda eleverna till kunniga, vidsynta och
kärleksfulla fostrare av folkskolans barn». Skulle inte dessa anstalter, försiktigt nydanade, kunna utnyttjas för en insats på utbildningen även av läroverkens lärare~
Kurserna på den 4-åriga folkskoleseminarielinjen hygga, som
ovan nämnts, i stort sett på det i realskolan inhämtade och äro
således jämförbara med gymnasiernas. På den 2-åriga linjen åter,
som uteslutande tar emot studenter, läses endast kristendom, modersmålet, samhällslära, biologi och pedagogik men meddelas
också undervisning i ganska stor utsträckning i s. k. övningsämnen, t. ex. teckning och slöjd. Hur förhålla sig då resultaten
på de bägge linjerna till varandra~
Det är inte lätt att väga företeelser, där så många indeponderabilia ingå. Ty vem kan säga, vad utbildningen egentligen betyder
för läraren, hos vilken den egna personlighetens växt och vård är
av sådan vikU De kalla siffror, i vilka vitsorden på ett provårsbetyg och ännu mera på folkskollärarbetyget kunna omräknas,
upplysa om en del men långt ifrån om allt, som är konstitutivt
för personligheten. Men i ett avseende synes mig det senare kunna
erbjuda en viss ledning, och det är i fråga om vitsordet för undervisningsskickligheten, alltså bedömningen av den mera tekniska
522
Folkskoleseminarierna och lärarutbildningen
sidan av hans arbete i skolsalen. Detta vitsord avgives aldrig av
en enda person utan utgör en sammanfattning av flera handledares omdömen. De grövsta felkällorna äro alltså här påtagligt
försvagade.
Att döma av de vårterminen 1945 vid folkskoleseminarierna i
undervisningsskicklighet givna vitsorden i avgångsexamen ligger
denna på den kortare linjen något högre än på den längre. Om
man med 2,o betecknar vitsordet AB, som i detta fall kan anses
vara normalbetyget, med 2,5 vitsordet a och slutligen med 3,o vitsordet A, så visar det sig, att medelbetyget vid nämnda tidpunkt
blev
efter 4-årig kurs efter 2-årig kurs
för manliga . . . . . . . . . . . . . 2,13
>> kvinnliga. . . . . . . . . . . . 2,15
2,22
2,28
Inskränker man jämförelsen till att sålunda omfatta endast
undervisningsskickligheten, så kommer man till det resultatet, att
den 2-åriga linjen inte blott hävdar sig mot den 4-åriga utan även
i någon mån är den överlägsen. Till stöd för den senare utbildningslinjen brukar den omständigheten andragas, att den förmår
draga till sig studieintresserad ungdom, som eljest inte skulle ha
ägnat sig åt lärarverksamhet. Men detta skäl saknar bärkraft i
våra dagar. Med de rika bildningsmöjligheter, som nu bjudas,
möter det inte några större svårigheter att förvärva kunskaper
jämförliga med dem, som vitsordas i studentexamen. Samrealskolor, kommunala mellanskolor och korrespondensinstitut stå numera den bildningstörstande till buds; det är inte så svårt att förvärva ett gott kunskapsunderlag nu för tiden.
Skulle man alltså tänka sig en nedskärning helt eller delvis av
den 4-åriga seminarielinjen och den ersatt av en nyorganiserad
3-årig linje med på visst sätt kvalificerad studentexamen som inträdesvillkor, skulle utbildningen på den sistnämnda kunna göras
pedagogiskt värdefullare än på någon av de nu befintliga linjerna. Det första läsåret på denna skulle förbehållas en preliminär kurs, obligatorisk för samtliga dem, som tänkte utbilda sig
till läroverks- och folkskollärare. Där skulle förekomma undervisning i för den blivande läraren så viktiga ämnen som psykologipedagogik och samhällslära. Teoretisk undervisning skulle omväxla med praktiska övningar, diskussioner, s. k. proseminarier
o. s. v. Vidare skulle stor vikt läggas vid det teoretiska och praktiska studiet av barn- och ungdomsproblem.
523
Nils G. Ohlson
Efter en dylik preliminär kurs skulle följa antingen fortsatta
studier under två år vid seminariet eller akademiska studier. De
senare skulle syfta till avläggande av en filosofisk ämbetsexamen
av ny typ, berättigande till anställning som gymnasie- och realskollärare, och vara kombinerade med ytterligare pedagogisk utbildning.
Vad så de bägge högsta seminarieklassernas studier beträffar,
skulle de samlas omkring modersmålet och matematik samt fördjupas i psykologi-pedagogik och samhällskunskap. Övningsämnena skulle förekomma i tillbörlig utsträckning. Praktiska övningar skulle fortsätta och försiggå i såväl övningsskolan som
folkskolor och läroverk samt förbindas med en vederhäftig och
genomarbetad framställning i de skilda ämnenas metodik.
Hittills har studiegången varit en annan. Vid seminarierna har
på den 4-åriga linjen psykologin-pedagogiken blivit läst först mot
studietidens slut och de praktiska övningarna förekommit särskilt
rikligt i högsta klassen. Vid akademier och högskolor har den
blivande läraren kunnat genomgå den för ämbetsexamen obligatoriska kursen i nämnda ämnen, när helst det passat honom, medan tillträde till provårskurs inte kunnat erhållas utan avlagd
examen.
Givetvis äro tillräckliga kunskaper en viktig förutsättning för
en framgångsrik lärargärning, men det kan ifrågasättas och har
också med allt skäl blivit gjort, om de studier, som bedrivas med
ämbetsexamen som mål och i regel utan annan än en diffus inriktning på den blivande lärargärningen, kunna bli tillräckligt
fruktbärande för denna. Har lärarkandidaten åter under den tid
han ägnar sig åt studiet av sina ämnen vid universitet och högskola i friskt minne från sin preliminära kurs pedagogiska och
psykologiska frågeställningar och får han dessutom dem belysta
från nya sidor av sina akademiska lärare och ytterligare handledning i undervisningens teknik, måste han stå betydligt bättre
rustad i klassrum och laboratoriesalar än sina äldre kolleger, när
dessa började som av staten anställda lärare.
Fördelarna av den här i korthet förordade omläggningen av
studiesättet äro påtagliga. Några av dem må nämnas. Först och
främst skulle samtliga blivande lärare redan från början av sin
lärarutbildning inriktas på sin kommande verksamhet. Det är
visst inte någon självklar sak, som det var förr i världen, att
undervisa och fostra. Därtill behövs en grundlig utbildning. Det
tarvas också en ingående kännedom om det samhälles intentioner
524
Folkskoleseminarierna och lärarutbildningen
med skolan, vars representant läraren är avsedd att bliva. Såväl
det ena som det andra tar tid att lära och att smälta. En tidig inriktning på väsentligheter i lärargärningen måste med nödvändighet föra till bättre resultat än nu.
Vidare skulle som en icke obetydlig fördel kunna framdragas
utsikten till att på ett relativt tidigt stadium få icke önskvärda
individer avvisade från lärarbanan. Man tycker kanske, att det
inte betyder så mycket, om en eller annan mindre lämplig lärare
slinker med genom examen och ut på fältet. Visst kan det i en
större skola med ämneslärare inträffa, att vådan av dennes verksamhet blir neutraliserad, men i regel är det så, att det är en
mycket betänklig sak att låta en undermålig lärare hållas. Hans
destruktiva och defaitistiska verksamhet är samhällsvådlig och
äventyrar fostringsuppgiften.
Slutligen förtjänar framhållas, att folkskoleseminarierna mera
än hittills finge ägna sig åt sin egentliga uppgift, sedan de befriats från en del av sina mera rent kunskapsmeddelande åligganden. De bleve då i full utsträckning fackhögskolor och att jämföra med de läroanstalter, som ha studenter till elever. Den mellanställning de hittills intagit inom vårt skolväsen, är som så
mycket annat i pedagogikens Sverige en kvarleva, om inte i detta
fall från medeltiden så från en epok i vår bildningshistoria, som
för länge sedan måste anses vara avslutad. Den tid, om vilken
folkundervisningskommittfm, såsom ovan framhölls, talade, synes
ha kommit.
525

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner