Print Friendly

Finansministern blickar framåt

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINANSMINISTERN
BLICI(AR FRAMÅT
HöGERLEDAREN hade frågat finansministern, om han hade för
avsikt att förbereda den omarbetning av skatteskalorna, som förutsattes i statsverkspropositionen, med en offentlig utredning. På den
frågan svarade herr Sköld nej. Utredningen ansågs av finansministern helt vara av teknisk natur. Den skall därför verkställas inom
1950 års skattelagsakkunniga av två för ändamålet särskilt tillkallade skatteexperter.
Interpellationsdebatten kom givetvis att i stor utsträckning gälla,
huruvida utredningen rimligen borde kunna betraktas som »teknisk» eller ej. Herr Hjalmarson bestred energiskt, att det här endast vore fråga om ett tekniskt förfarande. Finansministerns argumentation för den tekniska linjen sammanfattade högerledaren i
tre satser. För det första har en ram för skattesänkningarna angivits i direktiven för utredningen. För det andra ha trenne alternativ för densamma preciserats. För det tredje skall tyngdpunkten i
skattesänkningen läggas på de mindre inkomsttagarna. Alltså skulle
endast återstå att räkna fram de skalor, som passa direktiven, detta
särskilt som det angivits att någon anledning att diskutera sambeskattningsfrågan inte föreligger. Detta är ändå, menade herr Hjalmarson med rätta, att driva finansdepartementets beskattningsrätt
till dess fullkomning. Det är att rationalisera hela skattefrågan till
ett enkelt avgörande för några få och att – naturligtvis inte formellt men reellt- reducera riksdagens befogenheter, när det gäller
beskattningen, till en rätt att säga ja eller nej.
Vilken kan månne anledningen vara till att herr Sköld på detta
sätt så envetet gick emot gammal svensk praxis och vägrade en
ny parlamentarisk skattekommitte av samma typ som exempelvis
1949 års skatteutredning? Kan förklaringen möjligen vara den, att
nämnda utredning kom fram till en rad ganska förnuftiga förslag,
vilka visserligen voro enhälliga men hade det felet – vilket senare
visade sig- att de inte alls passade ihop med finansministerns egna
intentioner? Ville inte finansministern än en gång utsätta sig för
121
~.- -. ——
:..-•_ ..
Finansministern blickar fmmåt
den fataliteten, att hans eget folk i en parlamentarisk utrednings
kommitte i allmänt samförstånd gick och gjorde upp med opposi
tionens talesmän om betydelsefulla åtgärder – vilka finansminis
tern sedan hade all möjlig möda att förklara bort?
Fältet är som synes fritt för spekulationer.
Även om alltså herr Sköld buttert avvisade herr Hjalmarson!
propåer om en parlamentarisk utredning, så visade han i andn
sammanhang under debatten en ljusare uppsyn, en scenförändrinf
så uppenbar, att den överraskade herr Ohlin fann sig föranlåten atl
tala om herr Skölds »vänliga dag». Nåja, så sällan som det hurnörel
kommer på, var omdöniet kanske berättigat.
Orsaken till herr Ohlins uppskattning var finansministerns löft€
att se till, att experterna bli färdiga med sina utredningar i så god
tid, att representanter för de politiska partierna skola få titta på
resultatet. Det är tydligen ett förfaringssätt liknande det, som kom
till användning vid häradshövding Nitelius’ bilskatteutredning
härom året, som närmast lekte finansministern i hågen. Erfarenheterna av det experimentet – partiernas representanter tillkallades i efterhand för »samråd», som det hette, med utredningsmannen – äro dock knappast av uppmuntrande art. Det är inte precis
något dylikt, man på högerhåll strävat efter utan litet mera, nämligen en gemensam prövning och beredning av ställningstagandet
till skatteskalorna.
Några större förväntningar har man då möjligen anledning att
knyta till ett annat löfte av finansministern i samma debatt. Herr
Hjalmarson hade fört fram frågan, om finansministern i år skulle
vilja ställa sig positiv till tanken på en förutsättningslös genomgång av de statliga utgifterna under samverkan mellan de olika
meningsriktningarna i riksdagen. »Det är klart, att jag, som till
min natur är rätt skeptisk», sade herr Sköld, »har frågat mig och
frågar mig, om man kan komma till något resultat på den vägen.»
Icke desto mindre förklarade han sig vara välvilligt inställd till tanken på en dylik besparingsberedning och han tillade, att han komme
att framföra den till regeringen och »fråga om man vill sätta
igång». Han menade det kunna vara värt att låta herr Hjalmarson
och hans meningsfränder »få ett litet bredare tillfälle att försöka
komma fram till några resultat, som lättare kunna bedömas än de
mera sporadiska som tidigare ha framkommit».
Utöver den skattelättnad, som skulle följa av en justering av de
nuvarande skatteskalorna, ställde finansministern ytterligare reduktioner i utsikt, »Om möjligheter finns». »Bedömes så vara tro- 122
Finansministern blickar framål
ligb> — observera dc tätt packade reservationerna! – skulle höjningar av ortsavdragen kunna ifrågakomma, så att dessa i större
mån än nu komma att motsvara vad som kan anses utgöra existensminimum. övervägandena böra därvid, framhöll herr Sköld, inriktas både på dc statliga och kommunala ortsavdragen. I samband
med en eventuell höjning av dessa ortsavdrag skola också enligt
finansministern förvärvsavdragen omprövas såväl med hänsyn till
storleken som till möjligheten att göra dem likartade vid statlig och
kommunal beskattning.
Däremot ville han inte vara med om att ånyo pröva sambeskattningsfrågan. Han förklarade, att någon egentlig omläggning av beskattningsprinciperna icke vore åsyftad genom den nu tillsatta expertutredningen, och därför kommer sambeskattningen inte med.
Alltså: En förnyad avvägning av skatten mellan olika inkomstskikt
är en »teknisk» uppgift. Den berör icke beskattningsprinciperna.
Men en förnyad avvägning av skatten mellan gifta och ogifta däremot är en uppgift, som berör dessa principer. Detta är en differens
på åtskillnad, som nog gör mer än en åtskilligt förbryllad. Verkliga
förhållandet är naturligtvis att den s. k. tudelningsprincipen i praktiken godtogs av 1952 års riksdag och av finansministern själv för
familjeinkomster upp till ungefär 15 000 a 16 000 kronor. Vad som
därefter väl kan komma i fråga är, att den gränsen skall förskjutas
uppåt.
Under interpellationsdebatten syntes såväl finansministern som
herr Ohlin – låt vara i vaga ordalag – påskina, att högerpartiet
nu vore på glid i skattefrågan hän emot en ståndpunkt, som närmade sig de båda herrarnas, dvs. en justering av skatteskalorna
med tyngdpunkten på dc lägre inkomsttagarna i stället för en omedelbar reduktion av uttagningsprocenten från 110 till 100. Hur en
dylik uppfattning kunnat komma till stånd, förefaller helt obegripligt. Intet i högerförkunnelsen varken inom eller utom riksdagen
ger fog för densamma. Högerns linje är alltfort densamma som tidigare, nämligen skattesänkning för alla!
Herr Hjalmarson sade också klart ifrån på den punkten. Högern
har hela tiden konsekvent företrätt meningen, att man först borde
sänka uttagningsprocenten med 10 enheter och därefter sträva efter
ytterligare sänkningar. Partiet står öppet för en diskussion både
om ortsavdrag, förvärvsavdrag, åtgärder för att lösa sambeskattningsproblemet och självfallet också för reformer av skatteskalorna
för de små och medelstora inkomsttagarna. Den omedelbara praktiska arbetsuppgiften är emellertid, som högern ser saken, att göra
123
Finansministern blickar framåt
en sänkning av uttagningsprocenten med tio enheter möjlig frå1
den l januari 1956. Med partiets utgångspunkter betyder detta inte
att man binder handlingsfriheten under 1956 och därefter. Högern:
arbete vid årets riksdag är ju också inriktat på en utgiftspolitik
som, om den godtages av kamrarna, skulle göra det möjligt att sänk!
statsskatten med ungefär tio procent.
När 1949 års skatteutredning på sin tid presenterade sitt i alli
väsentligt enhälliga betänkande, möttes detsamma av ett ovanlig!
samstämmigt gillande inom de mest skilda läger. Den tjocka luntm;
blev hastigt något av en bestseller hos bokhandlarna, ett förhållande utan motstycke bland kungliga kommitteutlåtanden, vilk2
knappast bruka räknas till de mera attraktiva bokalstren. I debatten vid 1952 års riksdag betygsattes kommitlearbetet av finansminister Sköld sålunda: »Det har både i reservationerna och i diskussionen i dag sagts vackra ord om 1949 års skatteutrednings arbete. Jag är i hög grad böjd för att instämma, ty jag får ju säga,
att jag som departementschef sällan har haft att behandla ett förslag, som man har kunnat godta så fullt ut som vad fallet varit
denna gång.»
Det är en ganska avgörande del av detta så högt värderade arbetsresultat, som nu tre år senare utan vidare avföres från skådebanan. »Förliten Eder icke uppå finansministrar!», sade melankoliskt en kammarledamot efter interpellationsdebatten den 25 februari 1955. Säkert hade han rätt i sin travestering av ett ryktbart
historiskt uttryck.
124

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner