Print Friendly

Finanskris – förtroendekris

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINANSKRIS – FÖRTROENDEKRis
ÅRETs statsverksproposition har
kommit som en kalldusch för vårt
folk. statsfinanserna är ur balans,
och finansministern kräver nya
skatter till de redan förut tunga på-
lagorna. Bakom det inträffade ligger inte några plötsligt inträffade,
fullkomligt oberäkneliga händelser.
Finansplanen är snarare ett bevis
för den brist på planmässighet och
förutseende som präglat efterkrigstidens finanspolitik. Vi har haft
högkonjunktur med flödande statsinkomster, och detta har betraktats
som någonting självfallet och för
all framtid beständigt. En regim
som i vissa fall gärna söker argument från 1930-talets ekonomiska
krisläge har i praktiken handlat
som om inkomstsidan icke vore nå-
got problem. Likt en svällande ballong har utgiftsstaten undan för undan blåsts upp och fägnat med sitt
glimrande färgspel i inflationens
solstrålar. Nu håller det hela på att
spricka.
Att spilla många ord på den s. k.
totalbalanseringen, detta finansministerns speciella bidrag till utvecklingen av den statsfinansiella metodiken, är onödig. Metoden har
prövats och befunnits misslyckad.
Redan första gången, budgetåret
1956/57, blev det en brist på driftoch kapitalbudgeten sammantagna
å ca 800 milj. kronor. Under lö-
pande år beräknas den komma att
fördubblas. Och redan från början
kalkylerar nu finansministern för
1958/59 med ett underskott å totalbudgeten å l 600 milj. kronor, trots
att långtifrån alla utgifter är medtagna. Totalbalanseringens ide var
att staten skulle täcka såväl driftssom kapitalutgifter med skatter och
andra löpande inkomster och således icke behöva anlita lånemarknaden. I själva verket har, trots de
höga skatterna, avsevärda belopp
fått anskaffas genom lån, och statsskulden har i motsvarande mån stigit.
Det allvarliga i läget är att numera inte ens statens löpande utgifter kan täckas med löpande inkomster. Detta framgår av årets finansplan, men tendensen har varit uppenbar redan förut. Driftbudgeten
slutade 1956/57 med ett underskott
å 570 milj. kronor. I år beräknas
detta stiga till över 600 milj. kronor. Och för 1958/59 nödgas finansministern kräva ökade skatter för
att täcka en avsevärt mycket större
brist. Visserligen har underskottet
i föreliggande preliminära budget
uppskattats till 200 milj. kronor, inklusive beräknade anslagsöverskri- 2
danden och reservationsmedelsförändringar, men då har försvarsbudgeten lämnats praktiskt taget orörd
samt flera andra ofrånkomliga utgiftsökningar icke tagits med. Regeringen har helt enkelt förlorat
kontrollen över den statsfinansiella
utvecklingen.
Vilka skatteökningar som behövs
är icke angivet, och på vad sätt de
skall genomföras – via redan nu
befintliga skatteformer eller genom
införande av allmän omsättningsskatt – får vi icke veta. Det enda
som sägs är att det ökade intäktsbehovet skulle bero på försvarskostnaderna.
Formellt sett förefaller kanske
denna motivering oklanderlig, men
i realiteten är den icke riktig. Det
är precis lika befogat att säga, att
det ökade skattebehovet beror på
exempelvis den utgiftsstegring å 113
milj. kronor som finansministern
skyndsamt noterat för den planerade men icke ännu beslutade folkpensionsreformen och på skatteersättningen med 285 milj. kronor till
kommunerna. De civila utgifterna
beräknas dock komma att ökas med
inte mindre än 800 milj. kronor
eller med 10 % i jämförelse med nu
löpande budgetår.
Försvarsfrågan har i åratal förhalats och försummats, men ingen –
inte ens i kanslihuset – bör ha varit omedveten om att den förr eller
senare måste föranleda avsevärt
ökade medelanspråk. Under tiden
har man emellertid för allehanda
andra ändamål till bristningsgränsen intecknat statens resurser, så
att vi nu, när försvarsfrågan står inför eller bör befinna sig inför sin
lösning, inte har några medel till
övers. Anledningen till att herr
Sträng nu ropar på skattehöjningar
är inte försvaret utan den fantastiska brist på förutseende och planmässighet som karakteriserat regeringens finanspolitik.
Vi får en riktigare bild av orsakerna till den nuvarande situationen, om vi inte begränsar oss till
årets finansplan utan kastar en
blick tillbaka på den statsfinansiella
utvecklingen under efterkrigstiden.
Inkomsterna på driftbudgeten steg
mellan budgetåren 1946/47 och
1956/57 med 196 %, huvudsakligen
på grund av den stegring med
350 % som skett i fråga om intäkterna från de direkta skatterna och
med 400 % från automobilskattemedlen. stegringen av intäkterna
från indirekta skatter stannade vid
87 % och från övriga inkomster vid
93 %. statsutgifterna gick upp med
248 %. De starkast pådrivande krafterna var härvidlag utgifterna för
socialdepartementet med en stegring av 473 % och för vägväsendet
med en ökning av 456 %. ökningen
av försvarsdepartementets utgifter
stannade vid 213 % och av övriga
utgifter med 172 %. Detta är bakgrunden till vad som nu håller på
att ske. Att lasta just försvaret för
de vacklande statsfinanserna är att
göra våld på verkligheten.
Att finansministern vidtagit en
rad manipulationer i budgeten för
1
….
att få slutresultatet att icke te sig
ännu värre än det nu föreligger är
uppenbart. Här skall pekas endast
på en på sitt sätt uppseendeväckande detalj.
För några år sedan gjordes en
kraftig skärpning av bolagsskatten.
Den motiverades med att det endast
gällde att i ett inflationsläge begränsa bolagens likviditet och investeringslusta och därför skulle
medlen »steriliseras» genom att avsättas till budgetutjämningsfonden
och ej disponeras för löpande statsutgifter. Sådan avsättning skedde
första gången, dvs. 1955/56. Men
sedan har man ändrat sig. Budgetåret 1956/57 sattes medlen åt sidan
för framtida pensionsändamål –
som en grundplåt för den planerade
men icke ännu beslutade pensionsreformen. Och i den nu framlagda
budgeten anses den extra och så-
som tillfällig betraktade bolagsskatten inte alls böra steriliseras eller reserveras utan skall i stället omedelbart disponeras i den allmänna budgeten. Förfarandet är typiskt för
den nuvarande regeringen. Motsvarande manövrar har vi upplevt
förut. Man pålägger extra skatter
3
för att bekämpa inflationen och understryker deras tillfälliga natur,
men när medlen flyter in bakar man
in den nya pålagan bland de ordinarie inkomsterna för att finansiera en hastigt svällande och starkt
inflationsdrivande utgiftsstat.
Inte mindre uppseendeväckande
är emellertid den budgivning i det
politiska spelet som finansministern
passat på att göra just i anslutning
till den extra bolagsskatten. En avveckling av denna skall kunna ske
endast »i samband med införandet
av en på arbetsgivarebidrag baserad
lagfäst tjänstepensionering». Alltså,
denna extraordinära, konjunkturpolitiskt betingade pålaga lyftes
bort endast om regeringens linje l
i pensionsfrågan accepteras! Med
mera ohöljd cynism har sällan opå-
litligheten i regeringens utfästelser
och deklarationer blivit manifesterad.
statsverkspropositionen är ett allvarligt vittnesbörd om ihåligheten i
vår statsfinansiella situation. Den
har totalt rubbat förtroendet för regeringen och den ekonomiska politik som förts.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner