Print Friendly

FDR och myten om New Deal

Av Torbjörn Kvist | 9 augusti 2013

Den stora myten om New Deal är att den drog USA ut ur krisen, att den räddade amerikanerna från den stora depressionen. Den härskar fortfarande inom amerikanska lärosäten, populärhistoria och media, men det är likväl en myt, skriver Torbjörn Kvist i del tre av sin serie om amerikanska presidenter och deras ekonomiska politik.

År 1920 blev Franklin D Roosevelt, endast 38 år gammal, nominerad till demokraternas vicepresidentkandidat under guvernören från Ohio, James M Cox:s presidentkampanj. Det var ett meteoriskt avancemang för en person som året innan förlorat sin post som ställföreträdande marinminister, efter en sexskandal i den amerikanska flottan. Valet gick inget vidare, det var dåliga tider i USA efter första världskriget och den republikanska valduon Warren G Harding och Calvin Coolidge vann med stor majoritet. Harding blev därmed den ende som besegrat FDR i allmänt val. Antagligen var det en tung besvikelse för den jovialiske politikern från det exklusiva Hyde Park, New York, eller kanske en förvarning om vad som komma skulle. Året efter, 1921, under en semesterresa i Kanada, ådrog sig Roosevelt polio och blev lam från midjan och nedåt.

Det sägs att om FDR ställt upp idag hade han inte blivit vald till USA:s 32: a president, inte i dagens påpassliga mediesamhälle. Man gjorde allt för att dölja hans handikapp, men folk var givetvis medvetna om de tragiska förhållandena. Rullstolen har utan tvekan påverkat den historiska synen på FDR, som en man med förståelse för hårda livsöden. Samtidigt var Franklin Delano Roosevelt en kallhamrad maktpolitiker som bröt George Washingtons arv och ställde upp för en tredje presidentperiod. Han utmanövrerade motståndet i det demokratiska partiet genom att hålla 1940 års konvent i Chicago, där han var uppbackad av stadens politiska maskin och den fackliga kontrollen över konventets ljudanläggning. Motståndet, samtliga tidigare missnöjda undersåtar till FDR, var chanslösa när främmande röster lade ord i deras munnar under framträdandena.

Han kom därefter till den absoluta makten genom en jordskredsseger och fullkomligt utklassade den hopplöse presidenten Herbert Hoover i valet 1932. Hans hurtiga kampanjmelodi, Happy Days are Here Again, speglade hans löften om en bättre tid efter börskraschens ekonomiska depression. Visst, amerikanerna hade fått nog, deras lyckliga 1920-tal hade bestulits dem, men FDR var också uppbackad av starka krafter, som mediemonopolisten William Randolph Hearst, samt med kapital från till exempel förbudstidens vinnare No: 1, Joseph P Kennedy, Sr, som nu önskade byta svartwhiskey mot politiskt inflytande för sig och sina godartade söner.

Det höll dock på att sluta illa redan från början. Anton Cermak, den legendariske borgmästaren från Chicago, sköts till döds när han den 15 februari 1933 satt på en scen tillsammans med president-elect, i Bayfront Park, Miami. Mördaren var en viss Guiseppe Zangara, en man med kopplingar till Chicagos maffia. Det debatteras ännu i våra dagar om vem som var Zangaras tilltänkta offer, Cermak eller Roosevelt?

Valkampanjen till trots, FDR hade inte för avsikt att ändra riktning på den väg hans föregångare, Herbert Hoover, redan slagit in på. Istället intensifierades den federala statens styrning av ekonomin med än fler reformer, nya lagar och statliga företag. Grundidén var att under svåra tider måste staten ta ledningen och genom olika projekt och regleringar skapa förutsättningarna för att ta sig ur krisen. Om marknaden inte kunde anställa folk, måste staten göra det. Det handlade om att injicera kreativitet och framåtanda i samhället, så löd i vart fall argumenten. Det kallades New Deal och FDR måste ha funderat på det ett tag för han satte igång direkt efter maktövertagandet den 4 mars 1933. Hans inauguration inträffade samtidigt med en ny paniksituation i bankvärlden.

Med början den 9 mars, fem dagar efter tillträdet, initierade Roosevelt Emergency Bank Act, som i första steget stängde samtliga banker i landet under en ny bank holiday, och i det andra begränsade antalet banker i USA till endast dem godkända av Federal Reserve, alltså centralbanken. Detta följdes direkt av Glass-Steagal Act, som skapade Federal Deposit Insurance Corporation, FDIC, vars syfte var att med federala pengar garantera kapitalförsäkringarna inom ramen för Emergency Bank Act. Åtgärdernas största innebörd var att lyfta av dollarn från guldstandarden, vilket de facto devalverade valutan. Dollarn hölls därefter flytande under resten av 1930-talet. Genom att således ta till sedelpressarna kunde FDR förbättra nationens siffror, åtminstone artificiellt.

FDR: s första hundra dagar i Vita huset innebar en rivstart med över 15 nya federala lagar, samtliga inriktade på att reglera och styra marknaden, t.ex. Federal Securities Act, Agricultural Adjustment Act, AAA, och National Industrial Recovery Act, NIRA. De flesta av dessa lagar, samt de institutioner de skapade, är ännu idag i drift på ett eller annat vis. FDIC spelade en stor roll i krisen 2008 eftersom den federala staten garanterade samtliga besparingar upp till 2 500 dollar. NIRA tvingades tillbaka, märkt som icke-konstitutionell 1935, av Högsta domstolen. Det föranledde FDR att försöka stuva om och utöka domstolens sammansättning till sin fördel, vilket ledde till regeringskris 1937 och vicepresident John Nance Garners avgång – the vice-precidency is not worth a saucer of warm spit.

Detta var den första av två New Deals, som sträckte sig över åren 1933 och 1934. Det kom även en andra våg, åren 1935 och 1936. Där den första dealen var bred och tog sig an vad man skulle kunna betrakta som de direkta oroshärdarna, så koncentrerade sig den andra på att attackera näringslivet som enhet. Nu etablerades Work Progress Administration, WPA, den största statliga institution som någonsin skapats i USA. WPA konkurrerade direkt med den försvagade marknaden och anställde som mest tre miljoner människor, mestadels outbildade, inom bygg och konstruktion. WPA:s första budget uppgick till 4,9 miljarder dollar 1935, eller 6,7 procent av BNP det året. Totalt skulle man spendera 13,4 miljarder dollar innan 1941. Social Security Act belade näringslivet med arbetsgivaravgifter och National Labor Relations Act (Wagner Act) stärkte de amerikanska fackförbunden.

Det är fortfarande populärt i USA att förneka förekomsten av två separata New Deal:s. Det finns de som menar att det inte existerade någon strategi eller ideologi i turordningen, utan att allt kom till slumpartat. FDR själv hävdade att allt var trial and error. Samtidigt är det ingen som förnekar uttrycket New Deal Coalition. Som en direkt följd av New Deal etablerade det demokratiska partiet sin starkaste maktperiod under modern tid, med kontroll av både Vita huset och kongressen. Det var en period som sträckte sig från FDR:s makttillträde 1933, till presidentkampanjen 1968, då demokraterna sprack i två separata presidentkandidaturer. Om man så vill: inbördeskriget hundra år tidigare visade åter sitt fula grin då nordstaternas Hubert Humphrey ställdes mot söderns George Wallace.

New Deal Coalition var en brokig, ofta ohelig, men i högsta grad fungerande allians bestående av det demokratiska partiet, de så kallade politiska maktmaskinerna, fackföreningarna, de etniska och religiösa minoriteterna, bönderna, de reaktionära vita i södern, samt bidragstagare och intellektuella. New Deal innebar att korruptionen stärktes ytterligare i USA, även efter det att Volstead Act, spritförbudet, avskaffades 1933. Starka maktmänniskor, med basen i det demokratiska partiet, växte fram under FDR, som i sin tur ställde sig helt kallsinnig inför deras agerande. Det var män stinna av federalt kapital ämnat för sociala reformer och byggnationer, män som Huey Long, guvernör i Louisiana, Boss Tom Pendergast i Missouri och så, givetvis, The Chicago Machine. Den politiska kartan ritades om under 1930-talet. Det var under detta decennium som de svarta i USA svängde från att vara huvudsakligen republikaner till att nästan mangrant rösta demokratiskt.

Den stora myten om New Deal i dess helhet är att den drog USA ut ur krisen, att den räddade amerikanerna från den stora depressionen. Den härskar fortfarande inom amerikanska lärosäten, populärhistoria och media, men det är likväl en myt. Ser man på genomsnittsliga arbetslöshetssiffror åren 1934 till 1940 – 1933 ärvde FDR en arbetslöshet på nästan 30 procent – så vandrar de mellan den högsta noteringen 21,7 procent 1935, till den lägsta 1937 med 14,3 procent, med en ny topp 1938 med 19 procent. Inte förrän krigsåret 1941 föll arbetslösheten under 10 procentstrecket. Den federala statens spendering ökade från dryga sex procent av BNP 1933, till 10,2 procent 1936, vilket markerade ungefär den fortsatta nivån fram till kriget. Statens försvagade inkomster innebar att man ständigt låg med underskott på drygt 40 procent under större delen av 1930-talet. Underskotten betalades med lån och med sedelpressarnas dunk. Samtidigt ökade BNP totalt med nästan 60 procent fram till 1940, vilket bör ställas i relation till den federala statens ökade utgifter/andel av ekonomin under samma period, samt dollarns devalvering.

Detta var John Maynard Keynes teorier, utförda i praktiken. Keynes idéer går, enkelt uttryckt, ut på att öka den offentliga konsumtionen i ekonomisk tillbakagång, där staten spenderar sig till en större kostym i syfte att stimulera ekonomin för att skapa fler jobb och därmed ökad tillväxten. Keynesianismen tar de inte hänsyn till kapitalismens konjunktursvängningar, därför att målet, enligt Keynes, är att radera ut den naturliga vågrörelsen i en marknadsekonomi.

New Deal misslyckades därför att de åtgärder som skapades för att räta ut konjunkturerna, samtidigt lade hinder i vägen för marknaden att återhämta sig, med ständigt nya åtgärder som följd. De miljoner arbetstillfällen som de olika statliga projekten startade gav aldrig säkra anställningar. Folk gick ut och in i arbetslöshet, samtidigt som lagar och restriktioner, som skapats för att underlätta situationen, fungerade som effektiva hinder för arbetsgivare när de väl såg ett ljus i tunneln. Kostnaderna för arbetsgivarna ökade. När man trodde att det värsta var över kastades USA 1938 in i en andra depression när siffrorna föll ytterligare. Vid det här laget hade röster höjts i landet om att FDR genom sin politiska arrogans ville införa europeisk diktatur i landet. Man kallade Vita husets näringslivspolitik för vad den var; korporatism. Likheterna med fascismens Italien eller nazismens Tyskland var uppenbara. Kritiken mot New Deal målades samtidigt upp som de besuttnas klagan, eller rent av som rasism, eftersom man ville ta brödet från de svarta.

New Deal Coalition fungerade redan inför presidentvalet 1936 och FDR fullkomligt slaktade republikanernas kandidat Alf Landon, guvernör från Kansas, med otroliga 523 elektorsröster mot enbart 8. I det udda tredje valet 1940, syns republikanernas totala resignation inför FDR. Den helt otippade och politiskt oerfarne advokaten Wendell Willkie hade inte en tillstymmelse till chans, men han klarade sig något bättre än föregångaren Langdon.

Andra världskriget framställs ofta som räddaren i den amerikanska nöden. Inget kan vara mer fel, krig är aldrig annat än destruktivt. För USA innebar krigsstarten i december 1941 endast bättre arbetslöshetssiffror. Vid 1944 var dessa nere på strax över en procent. I övrigt utvecklades krigsekonomin till en fördjupning av New Deal, där den federala staten nu i praktiken tog över industrin och i detalj styrde vad och hur mycket man skulle producera. Skatterna höjdes tills de nådde 91 procent i de högsta tarifferna. Till detta kom krigsobligationerna som de generösa amerikanerna gärna köpte. USA bar till sist inte enbart sina egna kostnader, utan även Storbritanniens och Frankrikes. Det är ett vedertaget faktum att USA 1945 var på gränsen till ekonomisk kollaps och att FDR: s arvtagare, Harry S Truman, inte hade en aning om hur man skulle avsluta kriget. Hade man inte fått atombomben att fungera, vet man inte hur det hade slutat.
Den trogne Harry S Truman, som bitit i det suraste äpplet och antagit vicepresidentposten endast ett par månader innan FDR avled den 12 april 1945, anade inte hur långt plikten sträckte sig efter den store presidenten. Hans första period i Vita huset kantades av otaliga skandaler innefattande anställda inom statsförvaltningen som under FDR ägnat sig åt mörkeraffärer och regelrätt korruption. Truman sparkade mer folk från Vita huset än någon annan president, hela 280 stycken. Långt ifrån alla ställdes inför rätta. Inför sin andra period städade Truman ut sitt hus.

Hade då en annan politik funnit bättre lösningar på depressionen? Ponera att Calvin Coolidge inte släppt fram Herbert Hoover 1929, utan istället axlat sin andra presidentperiod fram till valet 1932, vad hade hänt då? Man kan gå till vårt eget Sverige för att finna svaren på detta. Sverige drabbades givetvis också av börskraschen och även vi drogs ner i en ekonomisk depression som följd av detta. Men de svenska borgerliga regeringarna perioden 1929-1932, under den konservative Arvid Lindman och liberalen Carl Gustav Ekman, agerade i motsats till Hoovers politik. Man satt still i båten, inga särskilda åtgärder från Rosenbad för att ställa marknaden till rätta. Sverige var då fortfarande något av ett ekonomiskt under och ett av de länder som snabbast återhämtade sig från depressionen. Vid 1932 var vi, till skillnad från USA, stadigt på väg ut ur jämmerdalen, industrin återtog sitt gamla tempo och folk återgick i arbete. Men så sprack det borgerliga samarbetet 1932 och Gustav V sökte en ny regering.

Den svenska socialdemokratin betraktade fortfarande ekonomin som ett problem, de goda förutsättningarna till trots. När de bildade minoritetsregering 1932 gick de igång i Herbert Hoovers anda med hjälp av Bondeförbundet i riksdagen. Rödtejpen togs fram, reformerna och restriktionerna stakades ut, och Sverige återföll i en medioker tillväxt under resten av 1930-talet. Andra världskriget har inneburit att vi glömt allt detta, både i Sverige och i USA. Franklin Roosevelts New Deal gjorde socialdemokraterna till passionerade USA-vänner, en rörande symbios som skulle sträcka sig till – just det – ungefär 1968.

När USA idag drar parallellerna mellan sviterna av 2008 års kris och den efter 1929, när starka krafter i det stora landet, under ledning av en överambitiös president, åter försökt upprätta The New Deal Coalition, anar man att det blivit allt för sent. Historien har hunnit ifatt FDR och New Deal. Den gamla politiken flagnar i takt med att dagens Change och Yes We Can faller samman som ett korthus. Den europeiska krisen, med överbelånade stater, kollapsade centralbanker och federal överstatlighet, utgör ytterligare bevis för den gamla politikens förfall. Därför, sviterna av vår tids nya deal kan mycket väl bli så mycket värre för amerikanerna och i slutändan även för oss.

Torbjörn Kvist driver den militärhistoriska bloggen Krigshistoria.kvist_100x139

Lästips:
Amity Shlaes, The Forgotten Man – A New History of the Great Depression
Lawrence Reed, Great Myths of the Great Depression
John T. Flynn, The Roosevelt Myth

Läs de två tidigare delarna i Torbjörn Kvists serie om amerikanska presidenter:
Den bortglömde Coolidge (7/6)
Herbert Hoover – ett epokgörande preludium (28/6)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner