Print Friendly

Färgstarkt i det kommunalgrå

Av Johan Westrin | 12 mars 2010

Ann-Cathrine Haglund och Ann-Marie Petersson (red.)
Moderata kvinnor i stad och kommun efter 1909. Om färgstarka kvinnor i det kommunalgrå
Sällskapet för moderata kvinnor 2009

Alla kvinnor är inte vänster. Det framgår av sällskapet för moderata kvinnors historia som har kommit ut med sin andra bok: Moderata kvinnor i stad och kommun efter 1909. Om färgstarka kvinnor i det kommunalgrå. Sällskapet bildades 2001 för att belysa kvinnornas roll inom högern. När partiet närmade sig sitt 100-årsjubileum 2004 ville man att kvinnornas insatser skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

Till 100-årsjubileet kom boken Moderata pionjärer. Kvinnor i politiskt arbete 1900-2000. Det var en ganska tjock volym på 390 sidor, där man kunde läsa många intressanta biografiska presentationer.

Särskilt under det tidiga 1900-talet fanns det kvinnor som verkade både hängivet och osjälviskt, men som inte fått den roll de förtjänat i historieskrivningen. Det har naturligtvis till stor del berott på att det har varit vänstern (och i synnerhet socialdemokraterna) som dominerat i 1900-talets politiska historieskrivning. Vänstern har aldrig haft något intresse av att framhålla att det även hos motståndarna fanns framstående och idealistiska kvinnor. Men partiet går inte fritt från skuld, eftersom det inte har lagt ned någon större energi på att framhäva sina kvinnors insatser.

Banbrytaren på området är Stina Nicklasson i Uppsala, som med sin doktorsavhandling Högerns kvinnor. Problem och resurs för allmänna valmansförbundet (Acta Universitatis Upsaliensis 1992), kastade ett helt nytt ljus över högern och dess kvinnor under 1900-talets början. Det fanns många högt bildade kvinnor som värnade om ett starkt försvar och konservativa värden, och som insåg att kvinnornas politiska rätt inte alls var synonym med politisk radikalism.

Men under sitt första decennium tycks högerpartiets föregångare ha varit ganska ointresserat av kvinnorna och deras krav på likställt medborgarskap. Under de första nio åren kunde bara män bli medlemmar. Det var först 1913, efter det att Arvid Lindman hade blivit ordförande, som stadgarna ändrades så att också kvinnor kunde bli partimedlemmar.

Moderata kvinnor i stad och kommun är i praktiken en fortsättning på Moderata pionjärer. Efter beskrivande inledningar av Ann-Marie Petersson och Birgitta Wistrand, som redogör för den ibland ganska oförstående omgivning som de tidiga högerkvinnorna många gånger hade att verka i, får vi i resten av boken läsa om moderata kvinnor från Umeå i norr till Trelleborg i söder.

Även om kvinnor inte fick rösta och inte kunde väljas till riksdagen förrän i valet 1921, kunde de rösta till och väljas till kommunfullmäktige redan tio år tidigare. Samtidigt som regeringen Lindman genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare, fick kvinnor alltså kommunal rösträtt.

När man läser om de tidiga moderata kvinnorna konstaterar man att de levde relativt likartade liv. De var bildade, engagerade och präglades av något som närmast kan beskrivas med ordet ”samhällsidealism”.

Många av dem var lärarinnor. Det var ett yrke som kvinnor blev accepterade i. De engagerade sig särskilt i de sociala frågorna i kommunen, antagligen just för att de kom i kontakt med dem via elever.

Mest fascinerande är Axelia Kallin. Hon är presenterad på ett mycket medryckande sätt av f d riksdagsledamoten Gunnel Liljegren. Kallin levde ett både omflyttande och omväxlande liv. Sannolikt skulle en så begåvad och livfull människa ha fått en betydelsefull livsuppgift var hon än hade hamnat, men det var många olika samverkande faktorer som gjorde att hon kom att bli politiskt verksam inom högern.

Föräldrarna var inte högutbildade; pappan var snickare och målare, mamman bonddotter. Axelia föddes 1899 nära Örnsköldsvik som andra barn i familjen. Pappan emigrerade till Canada redan 1905. 1913 följde resten av familjen efter till Amerika. Båda barnen var studiebegåvade och studerade och tog examen vid amerikanska universitet. Brodern Thorsten Sellin blev så småningom professor i kriminologi vid University of Pennsylvania.

Axelia blev lärare i en skola strax utanför Philadelphia. 1926 återvände hon till Sverige för gott, gifte sig med Hjalmar Kallin och bosatte sig i Södertälje där hon blev politiskt aktiv. Hon var med om att bilda moderata kvinnoklubben, Ungsvenska föreningen och studieförbundet Medborgarskolan. Därutöver hann hon med att också vara aktiv i Lottakåren, Röda Korset och Rädda Barnen.

1938 valdes hon in i Södertäljes stadsfullmäktige, där hon fortsatte till valet 1966, engagerad mest i socialpolitiska frågor. 1938 valdes hon in i partistyrelsen, först som suppleant och senare ordinarie, fram till 1962.

Det var alltså en mångårig och gedigen insats hon gjorde. 1986 fick hon partiets näst finaste utmärkelse, Gösta Bohmanmedaljen, utdelad av Bohman själv.

Axelia Kallin är bara en av dem vars öden man kan läsa om i Moderata kvinnor i stad och kommun. Den som till äventyrs trodde att det bara var vänsterkvinnor som var aktiva och gjorde insatser under det tidiga 1900-talet, blir genom att läsa om högerkvinnor effektivt botad från denna okunnighet.

Johan Westrin är författare till partihistoriken Den moderata bilden (Ekerlids 2008).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner