Familjen och samhällsgemenskapen

Hur familjer väljer att fördela ansvaret för hem och barn påverkar andra delar av livssituationen. Många använder detta som ett skäl att likrikta utformningen av föräldraförsäkringen och föräldraledigheten, skriver Kalle Bäck och Aron Modig, som menar att ett omyndigförklarande av Sveriges föräldrar är fel väg att gå.

Det har blivit allt vanligare att nya skalor och modeller för att förstå det politiska landskapet konstrueras. Resultaten är varierande och mycket berättigad kritik har exempelvis riktats mot den så kallade GAL-TAN-skalan. Men att förstå politiska förlopp, eller samhällsutvecklingen i stort, är ingen exakt vetenskap. Nya perspektiv måste hela tiden läggas som ett raster på dagspolitiken om den ska bli begriplig ur ett längre perspektiv.

Ibland förs tesen fram om att vi i grunden har åtta social-liberal-demokratiska partier i Sveriges riksdag. Sannerligen har också det långa socialdemokratiska maktinnehavet resulterat i att mycket av de grundläggande strukturerna i både välfärdsstaten och det svenska samhället i stort präglas av partiets tänkande. De radikala strömningarna kring 1968-vänstern gjorde också att den politiska mitten, då i form av socialdemokratin, blev alltmer radikal under de efterföljande åren. Detta syntes inte minst inom familjepolitiken där individen skulle ”lösgöras från de bojor” som närstående och anhöriga ansågs utgöra. Ingen skulle längre behöva vara beroende av sina närstående – bara av skattefinansierade anonyma transfereringssystem. Det var en offensiv politik för mindre gemenskap men mer stat som drev utvecklingen.

När det röda 1970-talet gick över i ett mer frihetligt 1980-tal fick sig det stora grandiosa folkhemsbygget en rejäl törn. Flera valfrihetsreformer öppnade upp de stora kollektivistiska strukturerna. En alltmer individualistisk kultur i kombination med avregleringar på många områden, men med ett alltjämt högt skattetryck, gör att Sverige numera kanske mer liknar ett liberalt (folkpartistiskt) idealsamhälle än ett socialdemokratiskt.

Resultatet av det senaste halvseklets politik har blivit att små sociala gemenskaper nedmonterats och vi väntar oss inte längre att behöva hjälpa vår omgivning annat än via skattsedeln – för att spetsa till det hela.

Människans natur förändras dock inte bara för att politiskt konstruerade system gör det. Vi är i grunden behov av gemenskap och fungerande relationer för att kunna utvecklas och må bra. Den mest grundläggande formen av gemenskap är familjen, där människor möts över generations¬gränserna i kärlek och tillit. Detta är ett faktum som inte ändras bara för att den politiska elitens åsikter om hur människor bör leva sina liv gör det.

Kanske skulle en ny politisk mätskala – eller fyrfältare – kunna utgå ifrån dels människosyn, där individualism står i motsats till kollektivism och gemenskap/civilsamhälle står i motsats till staten. Det råder knappast någon tvekan om att Kristdemokraterna skulle sticka ut i placeringen på en sådan skala, eftersom vi utifrån den personalistiska grundsynen utgår ifrån att människan varken är skapad för isolationistisk individualism eller en instängande kollektivism. Vi behöver helt enkelt både ett stort mått av personlig frihet och av andra människor i vår närhet för att må bra.

Är inte detta bara ett sätt för gamla moralistiska ”KDS:are” att styra över hur människor ska leva sina liv, helst i kärnfamiljer? Det brukar liberaler, socialister, gröna, feminister och andra politiska krafter som gärna vill se sig själva som moderna och progressiva påstå. Men så är knappast fallet.

Snarare är det den förda politiken som syftat till att styra människors liv i strävan efter att bryta upp de små gemenskaperna. Här har något också gått förlorat. Verkligheten talar nämligen sitt tydliga språk. Den empiri som finns visar tydligt att fungerande familjer de facto är viktigt för människors välbefinnande och för att samhället ska hålla samman. Familjen är naturligtvis inte den enda gemenskapen – civilsamhället i stort fyller till stor del en liknande funktion – men familjen är den mest grundläggande enheten där allt börjar och är därför både ett medel och ett mål i sig. Här följer några exempel.

1) I de allra flesta fall mår barn och unga bäst av att växa upp med båda sina föräldrar i en kärleksfull miljö. Trenden är dessvärre att den psykiska ohälsan ökar bland unga i Sverige mer än i andra jämförbara länder, enligt Folkhälsomyndigheten. Frånvarande föräldrar skapar ofta en känsla av otrygghet och vilsenhet. En statlig utredning visar till exempel att barn som har goda relationer med båda sina föräldrar mår bättre och inte drabbas inte av psykisk ohälsa i samma utsträckning som de med en mer konfliktfylld familjebakgrund.

2) Familjers ekonomi har en stark inverkan på hur barn och unga klarar sig i livet. Ekonomisk utsatthet i unga år har exempelvis en negativ effekt på utvecklingen senare i livet. Något som påverkar familjers ekonomiska situation är i sin tur huruvida familjer håller samman eller inte. Enligt Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige tenderar ensamstående föräldrar att ha sämre privatekonomi, vilket också är ett mönster som blivit tydligare under 2000-talet. Det finns därför väldigt goda skäl att genom en stödjande familjepolitik ge så goda förutsättningar som möjligt för familjer att hålla ihop. Det är mot bakgrund av detta som jobbskatteavdraget riktat mot barnfamiljer ska förstås.

Under 2014 gifte sig cirka 47 000 par samtidigt som drygt 24 000 äktenskap upplöstes genom skilsmässa, enligt SCB. När familjer upplöses drabbar det både barn och föräldrar, men generellt sett medför det också höga kostnader – såväl ekonomiska som icke kvantifierbara sådana – för samhället. Det finns naturligtvis familjer som av olika skäl inte kan eller bör hålla samman. Medvetenheten om dessa undantag kan dock inte vara utgångspunkten för den generella politiken. Utgångspunkten måste vara att föräldrar både kan och vill ta ansvar för sina barns bästa och det offentligas uppgift ska vara att stödja dem i detta.

3) Att skapa goda uppväxtvillkor för barn och unga får positiva effekter för människor senare i livet och därigenom även för samhället i stort. Detta syns exempelvis i skolresultaten och på när inträdet på arbetsmarknaden sker. Det finns också ett starkt samband mellan psykisk ohälsa och svaga prestationer i skolan och ekonomisk utsatthet senare i livet – även här är familjesituationen ofta en förklaring.

Föräldrarna har ett ansvar att vara delaktiga i sina barns utbildning och uppmuntra dem på rätt sätt. Länder som når goda resultat i de så kallade Pisa-mätningarna gör detta delvis tack vare den generella attityden från föräldrarna, som innebär att man engagerar sig i barnens skolgång och ger dem uppmuntran att prestera efter bästa förmåga. Skolan har ett ansvar att bygga goda relationer till familjerna och påverka elevernas attityd i rätt riktning. Politiker och andra beslutsfattare måste också sända en signal om att föräldraansvaret är viktigt. Alla inblandade parter måste helt enkelt ta sitt ansvar för att bidra utifrån sina förutsättningar.

4) En förutsättning för ett samhälle byggt på gemenskap och tillit är att människor känner sig trygga i vardagen. Brottslighet måste därför både bekämpas och förebyggas. När det kommer till det senare utgör familjen en ovärderlig resurs. Familjens roll i att fostra och leda de unga kan inte nog betonas. Barn som växer upp med dåliga relationer till sina föräldrar löper större risk att hamna i kriminalitet. En stark anknytning till föräldrarna har däremot en förebyggande effekt och minskar risken för att barn och unga ska dras till brottsliga miljöer.

Varje människa har ytterst ansvar för sina handlingar och kriminella handlingar kan inte reduceras till att handla om varken uppväxt eller social miljö. Men en stödjande familjepolitik är en av de allra viktigaste insatserna för att minimera risken för att brottslighet uppstår från början.

Goda normer och värderingar kan överföras mellan generationer och därför behöver föräldraansvaret stärkas. Föräldrarna har det yttersta ansvaret för att fostra barn och unga till ansvarstagande medborgare som efter egen förmåga bidrar till det gemensamma bästa. Ingen människa är perfekt och alla kan göra fel. Samtidigt föds ingen till att bli kriminell och alla har ett ansvar välja det etiskt rätta. För detta krävs en moralisk kompass och den skapas genom fostran, främst inom familjen.

Hur familjer väljer att fördela ansvaret för hem och barn påverkar andra delar av livssituationen som ställningen på arbetsmarknaden, möjligheter till karriär och framtida pension. Traditionellt sett har kvinnor tagit ett större ansvar för hem och barn. Effekten har blivit att kvinnorna halkat efter i löneutveckling och därmed också fått lägre pensioner. Många partier använder detta faktum som ett skäl att likrikta utformningen av föräldraförsäkringen och föräldraledigheten. Det är dock fel väg att gå eftersom det inskränker familjers valfrihet och omyndigförklarar föräldrar.

Lösningen borde istället sökas i att undanröja hinder och skapa bättre förutsättningar för olika val, för såväl mammor som pappor. Valfrihet står inte i motsatsförhållande till ökad jämställdhet. Den som förespråkar kvotering stänger däremot dörren till valfriheten.

Det är uppenbart att många av de problem och möjligheter som samhällsdebatten handlar om är direkt eller indirekt relaterade till familjepolitiken. Det är dags att politiken på allvar granskas och analyseras utifrån ett familjeperspektiv, inte minst eftersom detta säger väldigt mycket om partiernas grundläggande människosyn. Så kan skillnaderna bli tydliga och väljarna få en bild av vilka förändringar som måste komma till stånd för att tilliten och gemenskapen i samhället ska stärkas.

Att bara börja prata om familjen som något positivt – ja rent nödvändigt – är ett viktigt steg. I och med det har vi kommit långt i arbetet med att bygga upp det som revs ner under 1900-talets radikala decennier.

Kalle Bäck är kommunpolitiker i Göteborg och Aron Modig är familjepolitisk talesperson, båda för Kristdemokraterna