Print Friendly

Europas samvete

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EUROPAS SAMVETE
BENEDETTO CROCE OM POLITIK OCH MORAL
Av docent NILS SVANBERG, Uppsala
DEN stora vågen av europeisk diktaturtendens har aldrig stött
på någon solidare förargelseklippa än den italienske humanisten
– kulturhistorikern, filosofen, essäisten – Benedetta Croce. Det
årtionde som gått, sedan Croce – som för ett par veckor sedan
fyllde 70 år- presenterades för denna tidskrifts läsare (1925), har
lyft hans verk till den historiska tragediens högsta höjd och den
aktuella stridbarhetens betydelsefullaste utsiktspunkter.
Med vaken reagens har Croce alltid följt vårt sekels kriser och
förstått att tolka deras historiska bakgrund; så i det klassiska verket om 1800-talets historia, vars avslutning är en uppgörelse med
kommunism och diktatur.
När· den italienska nationalismen tog fart, stämplades Croce
som onationell på grund av sin kulturellt tyskvänliga läggning.
Dokumenten från denna Croces kulturkamp, samlade i tysk översättning av den österrikiske konsthistorikern Julius v. Schlosser:
»Randbemerkungen eines Philosophen zum Weltkriege», 1921,
vittna om ovanligt mod. Under de allmänna förberedelserna till
brytning med Tyskland vågade han plädera för saklig debatt även
av den tyska krigsledningens åtgärder. Samtidigt förlorade han
det officiella Tysklands sympati genom att ta avstånd från vissa
diplomatiskt fördomsfria bortförklaringar av infallet i Belgien.
Om kriget överhuvud, utmålat som något i sig moraliskt högt, vå-
gade han yttra, närmast till den italienska krigsentusiasmen:
>Men i synnerhet förundrar mig försöket att med förnuftsgrunder
och uppmaningar övertala ett folk till krig» (Italia nostra, 6 dec.
1914). Han vågade, då kriget var i gång, be patrioterna överväga,
om det inte var ärofullare för soldaterna att tro sig strida mot
jämställda, aktningsvärda motståndare än mot de förbrytare, som
propagandan målade ut (Critica, maj 1916). Och samtidigt, nästan
i samma andedrag, kunde han stämpla som 1800-talsmässigt steril
263
Nils Svanberg
den ideologi, som i de kämpande såg »blodtörstiga djul’» och intet
annat. Vid denna tid ställde man i Italien den »latinska» livsuppfattningen, d. v. s. den katolska, mot den stridbara »germanska».
Croce vågade företräda det »germanska», uttytt i hans egen anda
som ett historiskt och aktivt mänskligt ideal, ej som primitiv krigsdyrkan (Critica, maj-sept 1916). Här bevisade han sin sällsamma
förmåga av idealism och realpolitiskt förstånd: »Min tro på detta
historiska och kämpande livsideal är så stor, att jag är övertygad,
a.tt i detta krig de latinska folken och England ingalunda skola
hefästa Hitt eget demokratiskt paradisiska ideal utan förstöra det
och att de efter krigets slut skola vara mindre demokratiskt-fantastiska, mera ‘krigiska’ än på länge.» I sin profetia om den odemokratiska livssynens expansion har Croce fått historiens bekräftelse i blott alltför hög grad.
Utvecklingen norr och söder om Alperna slog tillsamman; det
hehöver ej sägas att liberalen Croces namn allt mindre gärna
nämndes. Icke desto mindre residerade han alltfort i sitt Neapel,
en andlig stat i staten, i stolt landsflykt inom det lands gränser,
vars kulturella och politiska särart han så eminent förstått att
tolka och själv representerar i dess lojalaste och tillika allmängiltigaste form. Det fanns en tid, då Italiens mots~ittning mot det
nationalsocialistiska Tyskland var ett faktum. Outtröttlig som
sanningssägare, försummade Croce icke att i sin tidskrift med det
sägande namnet Critica beröra de tyska arbeten, som på sitt sätt
talade tankens och frihetens språk. Men han ivrade också med ett
patos, som osökt klädde sig i majestätiska Dante-citat, mot de stora
fraserna, stillösheten och »sådan prostitution av vetenskapen, som
icke den sunda politiken (och inte ens den osunda) har något gagn
av» (Critica, januari 1934).
Croce hör alltså till de få, som i själva sitt tänkande hävda, att
det finns något som kallas för moral.
Man bör minnas, att denne modige politiskt-kulturelle ledare,
denne gode italienare och ansvarskännande europe, också haft
djärvheten att tro på den klara tankens och den varma konstnärliga ingivelsens egenart. Croces litterära och filosofiska verk synas
bestämda att bli en kommande kulturs samlingstecken, liksom
detta verk självt återspeglar och förnyar allt det väsentliga i sin
tids tendenser och i outtröttlig polemik ger riktiga proportioner åt
det oväsentliga. – En svensk Croce-översättning av större omfattning än den enda förefintliga (Estetiskt breviarium) vore kanske
264
..
….—–
Europas samvete
den största tjänst, som kunde göras vår litteratur. Också blott i
förbigående må en flera gånger framförd tanke beröras: de litterära Nobelprisen böra naturligtvis ej utdelas på politiska grunder,
men en politiskt värdefull insats kan ej heller få räknas som ett
uppvägande hinder.
För att förstå, hur konsekvent Croce resonerar om moral och
politik, bör man erinra sig några allmänna drag i hans tänkande.
Ehuru han inleder sitt huvudverk med »estetiken», är det meningslöst att beskylla honom för esteticism. Han har den sällsynta förmågan att tala om en sak i sänder och likväl ej förlora helheten
ur sikte. Så redan när han fastställer estetikens och logikens
ömsesidiga beroende. Utan f?rmågan att uttrycka klart, begripligt, adekvat, skulle ingen tanke arbetas fram till konkret liv. Och
om uttryckets förmåga, den estetiska, alltså har ett slags primat
»för ordningens skull», så kan i realiteten intet konstverk, intet uttryck tänkas, som icke går att se under sanningens synvinkel –
och även under de övriga mänskliga värdenas, nyttans och moralens.
· Croces konst att både särskilja och sammanhålla själsfunktionerna synes ytterst dyrbar just nu. Vår tid har gått och går i
värdenihilismens tecken. Och om ur den allmänna förnekelsen
(som sedd ur Croces positivt ideella synpunkt, naturligtvis dock
är något positivt, i det den innebär teknikens triumf, och dess
överblomstring)- om därur höja sig röster för något ideellt värde,
stirrar man sig blind på det, rycker det ur den mänskliga hel- . hetens sammanhang, »lanserar» det som slagord. Och så uppstår ny
esteticism; ny intellektualism, ny moralism (det sista minst) och,
kanske även, som plaidoyer för den materialistiske tidsguden,
en ny ideologi för det tekniska, för makten och nyttan som
sådana.
Om nyttan och moralen kan Croce nu konsekvent säga detsamma
som om de två föregående stadierna. Innan man kan sägas handla
rätt, måste man kunna sägas handla, rätt och slätt. Men å andra
sidan är nytta, praxis, utan moral väl teoretiskt tänkbar – det
ligger just i dess begrepp, att vara jenseits von gut und böse,
icke omoralisk utan amoralisk (alldeles samma situation som det
estetiska, »första», psykiska stadiets gentemot alla följande). I levande livet är emellertid varje handling underkastad moralens
265
Nils Svanberg
måttstock. I moralfilosofi utmynnar och krönes Croces tankebyggnad. Det är den som i nedgörande syfte kallats esteticism!
Och det är nu att märka, att politik för Croce blir endast en
synonym till praktisk, på individens bästa riktad handling; »economia» är en annan beteckning för samma sak.- Mest påtagligt
ha Croces ideer om politik och moral utvecklats i hans lilla skrift
Politica, som dessa rader vilja anknyta till.
Det politiska området kan icke filosofiskt avgränsas inom »det
nyttigas ofantliga sfär» – alla de handlingar, varmed vi underlägga oss vår omvärld, hantera vårt husgeråd, förlika oss med våra
medmänniskor, kort sagt reglera vårt praktiska liv. Det är, allt
detta, en mänsklig själsfunktion. Ty de fyra eviga ideer, som möta
hos Croce, äro icke öververkliga gudomligheter eller abstraktioner,
utan psykiska realiteter. Det är icke fråga om Sanningen, som en
allegorisk figur, utan »il pensiero che pensa», tanken som tänker.
Icke heller om Godheten, utan den konkret realiserade moraliska
viljan, icke om det Sköna, som ett utommänskligt normerande
värde, utan om konstnärlig, uttrycksskapande verksamhet. På
samma sätt är det som kallas politik ett historiskt sammanhängande förlopp. Det går icke att samla under någon »statisk» rubrik.
Ja, just innebörden av ordet »stat», bragt i bruk av italienska
renässansmän, är ingen annan än: de »politiska» handlingarna i
deras hela vidd och mångfaldiga inbördes sammanhang. Lagar och
författningar äro, också de, i reell mening, individuella handlingar; de existera genom tillämpning.
Den »politiska» sfären av mänskligt liv – som finns överallt,
där sådant liv finns, och alls ej kan tänkas ersatt av något oskyldigt och fredligt »opolitiskt» tillstånd – är alltså icke i sig moralisk. Men den är icke heller motsatsen. Den ideale politikm·n är
icke någon diaboliskt genial övermänniska. Tesen, att »ändamålet
helgar medlem, har icke haft någon skickligare och obarmhärtigare motståndare än Croce. Men som alltid förstår han även härvidlag den bekämpade åsikten, förmår att lugnt reda ut de missbrukade paradoxernas rätta mening. Om Fredrik den store eller
Cavour uttala sig, som funnes det en privat och en annan offentlig
moral, innebär det endast en bekännelse, att de ej kunna komma
till rätta med sina egna handlingar efter vedertagna formler. Den
handling, som verkligen göres till det helas nytta, »pro patria», kan
icke i verklig mening vara ett trohetsbrott eller ett mord. Den
»storartade lögn», som Tasso talar om, kan icke kallas lögn annat
266
Europas samvete
än med en poetisk liknelse. Historiens titaniska gestalter äro
underkastade moralens dom som andra, eller kanske rättare: mera
~in andra.
Politik är icke ränksmideri. Staten är ett politiskt-etiskt begrepp. Och mot den så kallade empiriska beskrivningen av de politiska händelserna sätter Croce den politiskt-etiska historien. Dess
moraliska dom får icke fattas som moralistisk – som den små-
skurna, egenrättfärdigt saksökande kriarättningen av historiens
väldiga sammanhang.- Sitt moraliska, icke moralistiska historieideal har Croce haft anledning försvara mot den historiska materialismen, som »S. a. s. glömde bort den moraliska funktionen och
därmed likasom glömde bort mänskligheten». Han har också skäl
att tillbakavisa den gängse missaktningen från yrkespolitikernas
sida mot den som ser eller söker de mänskliga stridernas moraliska kärna.
Motviljan mot abstraktioner, klassificeringar, livsfientliga och
konstlade doktriner får en mängd minnesvärda uttryck i det som
Croce säger om politik och moral. Ingen vedertagen uppdelning
av den ständigt skiftande historiska verkligheten tillerkännes
annat värde än ett relativt. Det individuella, den ständigt nya
faktiska situationen – detta har realitet. »Det historiskt väsentliga är icke de abstrakta formerna utan den konkreta politiska och
moraliska verkligheten.» Endast relativt värde har skillnaden mellan olika typer av stater, monarkiska och demokratiska; likaså den
mellan »våldets» och »Överenskommelsens» regimer, fattade som
Yäsensskilda makter i staternas liv. Frihet och tvång förutsätta
Yarandra. Ideen om väsensskilda statsmakter hör hit, likaså den
om cirkulationen mellan olika klasser. Detta är abstrakta, schematiska »lagar», då den historiska verkligheten – så kunde man
kanske återge Croces åskådning – är en och föränderlig.
Emellertid kunna de nämnda rubrikorden, rätt och relativt förstådda, ha kontakt med den politiska verkligheten, alltså ett om
ock relativt vetenskapligt värde. Detta blir för Croce däremot ej
alls fallet med likhets-doktrinen, vars öden han följer under tidsenlig kritik av kommunismen. Den har, påpekar han ofta och con
amore, kommit till världen i det sekel, som också sett mekaniken
födas. I realiteten förintar likhetens ideal sig självt. Det leder
konsekvent till autarki. Den enskilde blir icke ett led i en stat
utan en fulländad värld i sig, som intet har att fordra eller begära
av någon annan och som lika litet kan avsluta något »samhälls- 267
Nils Svanberg
fördrag» med andra. Men hur omsorgsfull Croces kritik än är, förhiser han icke den bekämpade teoriens vikt som taktiskt hjälpmedel för praktiska reformsträvanden, som uttryck för – kanske
missförstådda – ekonomiska eller moraliska tendenser.
Liksom de olika typerna av stater, så är staten själv som isolerad
enhet en abstraktion. Man må sträva efter nya instrument att
reglera staternas stridigheter. Man skall bara icke inbilla sig ha
gett eller kunna ge en förblivande världsstat, ett folkförhund, en
människosläktets enhet. Ty dels har denna världsstat – alltid
funnits, och den bär namnet historia. Dels har dess liv alltid varit
och skall alltid vara »stundom fredligt, stundom upprört och våldsamt, alldeles som i de enskilda staterna».
Mot det abstrakta och doktrinära riktar sig också kritiken av de
politiska partierna som begrepp. Det är vanligt, att vart och ett
av dem utbildar sin ideologi och gör anspråk på att äga monopolet
till »Sanning, Rätt, Vetenskap och Historia» – höga makter, anmärker Croce ironiskt, som själva ställa sig opartiska till partierna
som sådana. Det hör också till sådan ideologi att göra anspråk på
motståndarnas fahriksmärken. »Så har man hört påstås, att den
fascistiska diktaturen vore den sant liberala – en användning aY
ordet liberal, som icke är i sig orimlig, ty frihet finns med nödvändighet i allt politiskt liv; men ett felaktigt påstående om man f-r:ånkänner sina motståndare frihetens ide.»
På de politiskt betydande individerna, som för sin vilja använda
partietiketterna – på deras karaktär tar man ej miste. Det vikc
tiga är, menar Croce, icke att vara »god liberal, god konservatiY,
god socialist, god radikal», utan att förstå hur man skall handla
inför vissa givna omständigheter, på ett sätt som är effektivt –
och därmed aldrig helt partibundet.
Croces teori har med nödvändighet kommit att stå i motsats till
diktaturtendensen. A andra sidan ha hans tänkesätts drag av respekt för verkligheten och av allmän vitalitet uppenbart verkat
stimulerande på det politiska och historiska faktum, som är den
italienska fasciststatens kraftutveckling. Det är en enkel akt ay
histmisk rättvisa, att detta sammanhang erkännes.
Inblandning av vetenskap i politik är något som Croce i särskild
grad står främmande för. Han vill genomgående motverka dessa
förblandningar av skilda men ej fientliga makter och ideer, som
annars så ofta göras för den goda effektens skull. När han garderar sig mot korsningsförsök mellan vetenskaplig teori och poli- 268
..
Europas samvete
tisk handling, är det icke minst för att bevara vetenskapens integritet som ett egenvärde, dess frihet och klarhet. Men han menar
ej, att forskaren skulle röra sig med skygglappar i den politiska
värld, där alla ha medborgarens plikt och rätt. För den oklarhet,
som är släkt med kaotiskt och illojalt handlande, har Croce fint
spårsinne; man läse hans lugnt skarpa; alldeles obarmhärtiga
kritik av Lenins populärfilosofi (i Giornale d’Italia, sept. 1918 – se
ovan anförda »Randbemerkungen» s. 267 ff.!).
Croces tänkesätt ger med sin lugna resning möjlighet att inte
bara reagera negativt mot ett hårt tidsläge. Man får inte slå sig
till ro med profetior om i vilken riktning världen skall gå – huvudsaken blir en ideell och övertänkt insats, som icke »cyniskt
trampar ned vårt samvete» (Critica 1933, s. 160). Man får inte heller
stanna i resignerad pessimism. Dekadensperioderna – trötthetspauser i utvecklingen, som icke alltid går uppåt – kunna blott
gradvis, men aldrig helt utsläcka varje form av bärande mänskliga krafter. Det är en ytlig tro, att frihetens ide kunde av någon
makt förintas och ersättas, heter det i ett inlägg om »dekadensens
begrepp» (Critica, mars 1934). Men icke mindre ytlig är tron, att
något en gång vunnet kunde bestå på annat sätt än genom oavlåtligt förnyande strid.
Croces sinnesart, trofastheten mot ideer, synes vara en sådan
som är nödvändig för allt sunt politiskt strävande. – Den gyllene
medelvägen går i våra dagar mellan överskyggande ytterligheter.
A ena sidan en reaktion, som går till primitiv trosviss »hedendom»
och en nymornad, men därför icke mera sympatisk metafysik.
Men å andra sidan får man icke glömma, att den historiska förutsättningen för denna överdrift, och liknande, har varit och är en
,>radikalt» cynisk kult av egennyttan och det tomma nuet, en riktning som för övrigt, också den, fann ett slagord i en något abstrakt
formulerad, men till sina negativa syften lättfattlig »hedendom».
Croces filosofi är den gyllene medelvägens. Denna väg är icke
just guldkantad, och den är aldrig utstakad på förhand. Snarast
är den att likna vid den underbara väg, som Kipling i Purun
Bhagats underverk låter sin indiske filosof vandra: den kan gå
både på stora landsvägen och i fjällens ensamhet, den som går den
hlir i viss mån hela tiden lika ensam. Dess ledstjärnor äro förmåga
att fatta en ide och att offra för den.
269

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner