Print Friendly

Ett tänkvärt val

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETT TÄNI(VÄRT VAL
VALUTGANGEN i Storbritannien med otvetydig seger för högern
är ur sociologisk synpunkt ett slående argument mot socialistiska
tankeschabloner. I olikhet med de kontinentala och nordiska socialdemokratiska partierna har visserligen Labour i England aldrig accepterat den marxistiska klasskampsdoktrinen. Men Disraeli upptäckte i sin roman 1845 »Sybil or the two nations» – tre år före det
Kommunistiska Manifestet av Marx och Engels – den stora klassklyftan inom det framväxande industrisamhället. För övrigt anbefallde Disraeli i denna roman, jämte kritik av den då mer eller
mindre manchestermässiga liberalismen, sådana sociala reformer,
som Bismarck förverkligade fyrtio år senare, varigenom den nutida
socialliberalismens anspråk på faderskapet till socialpolitiken är
historiskt oberättigad. Svalget mellan »the haves and have-nots»
har i Storbritannien som annorstädes i den fria världen oavlåtligt
utfyllts på så sätt att genom reallönens stegring och socialvårdens
utveckling de forna proletärerna uppnått en trygg småborgerlig
existens, medan en drakonisk skattepolitik dekapilerar alla förvärvade och än hårdare ärvda förmögenheter under det att mellangrupperna nedpressats till lägre levnadsstandard. Klasskampen har
förty blivit ett urblekt begrepp, fastän den »begärens socialism»,
varom Pontus Fahlbeck skrev 1892 i första upplagan av sin klassiska
skrift »Stånd och klasser», i de europeiska demokratierna alltjämt ger
sig till känna genom massornas avund mot »kapitalisterna», vilken
vidmakthålles av sådana Gregers \Vehrle-typer som hos oss Ernst
Wigforss med hans demagogiska »ideale Fordring».
Emellertid kan icke bestridas att även i våra dagar realiter en
social gränslinje förefinnes, som formellt markeras av anslutningen
till arbetarrörelsens olika organisationer. Lika litet råder något tvivel att de organiserade lönearbetarna i Västeuropas flesta stater ha
majoritet bland de röstberättigade medborgarna. Man må begrunda,
att Landsorganisationen i Sverige har registrerat 1,3 miljoner medlemmar samt att av övriga ca 400 000 organiserade lönearbetare
och tjänstemän flertalet, icke minst på grund av funktionärernas
merendels socialdemokratiska mantalsskrivning, torde känna samhörighet. med detta läger. Jämte sina närskylda utgöra därför dessa
307
ao•• c<.
Ett tänkvärt val
organiserade löntagare den största befolkningsgruppen. Förklaringen till att, frånsett bondeförbundet, folkpartiet och högern ändå
hos oss vid val kunna mönstra så många anhängare, måste sökas i
den omständigheten att, åtminstone i större orter, talrika arbetare
rösta med de borgerliga partierna.
Detta fenomen är ännu mera påfallande i Storbritannien med
dess långt intensivare industrialisering och urbanisering, där dessutom konsumentkooperationen – i Sverige politiskt neutral – är
direkt ansluten till arbetarpartiet. Trots dessa handikap förmådde
brittiska högerpartiet, men ej de avtynande liberalerna, att vid senaste val samla en miljon mera röster än Labour och återkomma
till underhuset med en förstärkning av 42 mandat på dettas bekostnad. Högern har härmed numeriskt blivit landets största parti, och
den nye premierministern sir Anthony Eden förfogar över en majoritet i underhuset på 60 mandat gentemot samtliga andra fraktioner. Det innebär en stor lättnad för den dagliga arbetsrutinen
i underhuset att den tidigare prekära majoriteten av 16-18 mandat
med de enskilda medlemmarnas nödtvungna närvaro vid ofta utdragna nattplena för att möta de voteringsmanövrer, varmed oppositionen ständigt sökte överraska, nu har ersatts av en stabilitet, som
även motparten i själ och hjärta torde uppskatta.
Orsaken till den märkliga scenförändringen kan ej enbart vara
att finna i större passivitet från Labourväljarnas sida. Förvisso
sjönk röstningsfrekvensen från 83 procent 1951 till 77 procent i år,
och minskningen drabbade Labour mest, men högerns ökning av sitt
röstetal är otvivelaktigt ett bevis för väljarnas växande positiva
inställning till detta parti. Det förnekas icke heller av motståndarna,
som villigt erkänna, att Edens utrikespolitiska insatser, finansminister R. A. Butlers förtjänster om pundvalutans stärkta position
och om den ekonomiska prosperiteten med alla kristidsrestriktioners
avskaffande ävensom numera utrikesminister Harold Macmillans
rekordprestation i sin föregående egenskap av minister för bostadsbyggena imponerat på väljarna. Lika enstämmigt framhålla alla
klarsynta bedömare, att den olust, som den förbittrade fejden mellan Labourledningen och Bevan orsakat bland de djupa leden, avsevärt bidragit till bakslaget. Attlee och Morrison ha också genast
offentligt utpekat Bevan som syndabock, och en annan av Labours
mera prominenta företrädare, W oodrow Wyatt, som föll igenom,
beklagar i sin kommentar: »Bevan skänkte tories över en miljon
röster.» Sådant muller bådar stundande blixt och dunder inom
Labour. En strid anses trolig redan på höstens partikongress om det
308
L———~—~——-__.:…___,;.________
Ett tänkvärt val
blivande ledarskapet för partiet och för oppositionen i underhuset.
Med sina 72 år anses måhända Attlee förbrukad, helst som Morrison
och Gaitskell, hans närmaste män, ha svårt att förlåta honom den
falska försoning han på tröskeln till valet mot deras protester
åvägabragte med Bevan, vilken liksom under slutet av 1930-talet
var på väg att åka ut ur både parlamentets grupp och parti. Denna
taktiska gest genomskådades tydligen av de tidigare Labourväljare,
vilka antingen stannade hemma eller röstade på högern och i någon
mån även på liberalerna. Bevan aspirerar utan omsvep på successionen efter Attlee, men det kommer varken den nuvarande ledningen eller de flesta förtroendemän inom fackföreningsrörelsen att
tolerera, även om partiet som 1931 skulle sprängas men denna
gång från vänster av de radikala. Innan detta inbördeskrig utkämpats to the bitter end eller bilagts genom någon sorts provisorisk
kompromiss, måste Labours aktionskraft mattas. En vapenvila har
prövats genom en vädjan till Attleeav-Bevan själv att tills vidare
kvarstå som partiledare och som ordförande i parlamentsfraktionen
och därmed i labours »skuggkabinett», vartill Attlee som saktmodig »peacemaker» samtyckt. Bevan beräknar att den som härvidlag
vinner tid, snart får ett naturens övertag gentemot den 67-årige
närmaste rivalen Herbert Morrison.
Det är dock alltför enkelt att helt skylla Labours nederlag på
Bevan och hans merendels intellektuella anhängare. Partiet hade
också andra svåra blottor, framför allt genom bristen på ett positivt
program. Bevan förargade sina fiender inom partiet och förskräckte
de viktiga »floating votes» med sina krav på fortsatt socialisering
och påstod i sin tur, att partiets håglöshet på denna kardinalpunkt
föranledde arbetarnas fanflykt. Attlee och hans vänner hade likväl
förstått, att fältropet om en »nationalisering», denna typiskt brittiska förskönande omskrivning för att beslöja socialiseringens faktum, icke längre hade samma agitatoriska attraktion som före storsegern sommaren 1945. Man hade upplevt socialiseringens förverkligande på åtskilliga områden, som avslöjat att statliga företag ingalunda blevo några ymnighetshorn till arbetarnas bästa. Följaktligen
såg sig Labour nödgat att i valprogrammet begränsa sig till fordringar att »resocialisera» stålindustrien och landsvägarnas transportväsen, som Churchill-regeringen börjat avsocialisera, vilken nu
med förtröstan kan fullföljas och enskilda kapitalägare uppmuntras
till behövliga investeringar.
Ur denna synpunkt erbjuder det speciellt intresse, att självbesinningen inom den brittiska arbetarrörelsen bragt socialiseringen i
309
Ett tänkvärt val
vanrykte. Inga tårar behöva spillas på denna brustna illusion!
Socialiseringens spöke har vandrat österut för att där utmynna i
despotisk statskapitalism och paralyserande planhushållning, som
småningom måste vålla ett världshistoriskt sammanbrott. Från väster framtränga i stället den ekonomiska frihetens ideer, som i huvudsak redan dominera Västtysklands, Schweiz’, Beneluxländernas
och Italiens näringsliv samt är målet för Butlers politik. Det är
löjeväckande att bevittna, hurusom t. ex. i Sverige regeringsorganet
Morgon-Tidningen i reportage från Schweiz energiskt blundar för
sådana fundamentala fakta som den schweiziska francvalutans
hårdhet och konvertibilitet samt hyresregleringens gradvisa avveckling.
När våra socialdemokratiska skribenter låtsas som om intet alternativ existerar till deras smygsocialisering med allsköns kontroll och förmyndarskap, vilja de heller icke låtsas om att tack
vare den fria marknadshushållningen Förenta staternas skattebetalare kunnat med Marshallhjälpen och andra subventioner rädda
Västeuropa från den ekonomiska undergång, som ingick i Moskvas
kalkyler. Man får hoppas, att detta brittiska val blir en hälsosam
läxa för de skandinaviska arbetarpartierna!
Jämväl i ett annat hänseende lämpar sig det nuvarande läget i
Storbritannien till jämförande studier med våra förhållanden. I den
berättigade glädjen över sin lyckosamma premierministerstart, som
skickligt förberetts av Churchills väl tidanpassade avflyttning från
Downing Street 10, blandade sig malört till följd av den utbrutna
järnvägsstrejken i Storbritannien med överhängande hot att framkalla samma katastrofläge som den fackliga storstrejken 1926.
Det är en lycka för landet att det nu styres av en regering med på-
litligt stöd i underhuset och förmodligen i besittning av ett liknande
mått av handlingskraft som tillstadde Baldwins regering att kväsa
nyssnämnda stora arbetsinställelse. Med en inom fackföreningsrörelsen så betrodd arbetsminister som sir Walter Monckton är dock
Eden angelägen att bevara kontakten med de fackliga förtroendemännen och konsultera Labour, före definitiva åtgärder att avvärja
järnvägsstrejkens svårartade verkningar för hela nationen.
Hittills ha regeringens åtgärder bestått i att proklamera en »state
of emergency» med 14 förordningar, vartill drottning Elizabeth gav
sitt bemyndigande vid ett kronråd på drottning Victorias gamla
skotska slott Balmoral, dit kabinettets medlemmar av privy council
under ledning av lord Salisbury uppreste från London. Härigenom
upphävdes de restriktioner för motortrafiken, som denna eljest är
310
Ett tänkvärt val
underkastad, och tillgången på sådana vehiclar kan nu intensivare
utnyttjas. För ett dylikt ingripande funnos prejudikat från den föregående Labourregeringen vid tvenne hamnarbetarstrejker, då även
militär blev anlitad. Härifrån har Edens ministär tills vidare avstått
men utkommenderat transportbilar från armen för att supplera den
järnvägstrafik som ännu förekommer. Samtidigt pågå strejker i
sex av Storbritanniens största hamnar, vilket jämte järnvägsstrejken dagligen förvärrar läget för näringslivet med hämmad export
och ökad arbetslöshet. Konflikterna äro icke vilda, dvs. icke stadgevidriga, men på det sättet elakartade att de utkämpas mellan skrå-
mässigt rivaliserande fackförbund för järnvägspersonal och stuveriarbetare. De ogillas på den grund men icke för sin samhällsvådlighet av brittiska LO: s ledning, som beredvilligt, i samförstånd med
Monckton, söker utvägar för en uppgörelse i godo. Man frågar sig
dock hur länge det ömtåliga nutida samhället skall låta sig toppridas av irrationella fackliga strider, vilka nu i Storbritannien hota
den bräckliga betalningsbalansen och som biprodukter medföra från
en rubbning av tidtabellen för parlamentets inkallande och trontalet
till en sådan för brittiska förhållanden upp och nervänd ordning,
att gardesregementenas parad på drottningens officiella födelsedag
och kapplöpningarna på Ascot måste inhiberas.
För världen i övrigt har dock det brittiska valet sin största betydelse genom garantierna att Eden med nationens bemyndigande
alltjämt kan medverka till Västerlandets ökade styrka gentemot
kommunistblocket och stödja försöken till en mildring av motsättningarna med fredliga metoder. Inom hela Atlantpaktsblocket har
också hans viktoria hälsats med utomordentlig tillfredsställelse,
och MacMillans ord vid stundande internationella överläggningar
komma att väga tyngre än tidigare. Man bör dock icke förbise att
denna pondus också är beroende av att med högerregeringens bestånd under maximalt fem år Labour icke kan nedpruta Storbritanniens militära beredskap, varmed partiet ville fresta vid valrörelsen
genom svävande utfästelser om en förkortning av den tvååriga värnplikten. Samförståndet mellan USA och Storbritannien, som städse
för Churchill varit den brittiska utrikespolitikens riktpunkt, har
befästats varigenom Atlantpakten förlänats större styrka och stabilitet. Oavsett Adenauers lysande seger vid valen till förbundsdagen
den 6 september 1953 har på sistone inget liknande valtillfälle som
nu det brittiska varit ägnat att bereda de fria nationerna välbehövlig förtröstan på framtiden.
311
4

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner