Print Friendly

Ett krig här och nu

Av Karin Eriksson | 10 maj 2013

Wilhelm Agrell
Ett krig här och nu
Atlantis 2013

ett_krig_har_och_nuDen svenska Afghanistaninsatsen kännetecknades redan från början av låg grad av transparens och retorikens förskönande penseldrag. Det började som en marginell mission med politisk-symboliskt syfte och blev till slut en väpnad insats som Försvarsmakten aldrig tidigare upplevt.

Det är den här utvecklingen och dess konsekvenser som Wilhelm Agrell beskriver i sin bok Ett krig här och nu. Agrell menar att Afghanistaninsatsens kanske viktigaste lärdom bör bli en svensk självförståelse av krigsdeltagandets följder.

Afghanistan hamnade hastigt i hela världens blickfång efter terrorattentaten i USA 2001. Redan från början fanns en stor oklarhet om vilken slags internationell insats man gav sig in i. Wilhelm Agrell klargör att det inte var hjälp till Afghanistans folk som var det första starka skälet att bidra med svensk trupp utan snarare ett säkerhetspolitiskt ställningstagande. Även om Sverige formellt är alliansfritt är vi beroende av amerikanska säkerhetsgarantier. Sveriges roll som en liten spelare utan möjlighet att påverka det stora skeendet löper som en röd tråd genom hela boken.

Den militära insatsen började med en mindre grupp i Kabul och det var först 2006 i samband med att Sverige åtog sig ansvaret för ett sk PRT, Provincial Reconstruction Team, som ansvaret svällde vilket också gick i linje med Sveriges önskan att ta på sig en större uppgift. Det till ytan största PRT:t med fyra provinser i norra Afghanistan låg nu under svensk flagg. PRT skulle vara en tillfällig stödfunktion för de afghanska myndigheterna. Uppgiften var att trygga säkerhet, bana väg för bistånd och lägga grunden för att bygga landet. Sverige skulle för första gången bedriva en storskalig integrerad civil-militär fredsoperation.

Wilhelm Agrell skriver att klyftan mellan regeringen och den svenska förvaltningskulturen dock visade sig alldeles för stor för att lyckas med detta uppdrag. Trots de fina orden om uppgiftens prioritet gick det inte att skapa förutsättningar för samarbete mellan olika aktörer i Stockholm, vilket lämnade personalen i fält i en hopplös situation.

Försvarsmaktens representanter påtalade vid flertalet tillfällen att den förväntade civila kompetensen och verksamheten som skulle fylla PRT med innehåll saknades. Tvärt emot de militära företrädarnas önskan blev detta det mest militariserade PRT:t i landet. Agrell skriver att den stora utmaningen, åtminstone under de första kontingenterna inte var den militära insatsen. ”Det är svårt att betrakta den civila delen av det svenska PRT-åtagandet som något annat än ett förvånande stort och utdraget misslyckande.” Det gällde framförallt biståndet som trots regeringens inriktning till en början inte alls anpassades till det svenska PRT-konceptet. Det var först under de senare åren som SIDA riktade en fjärdedel av det totala biståndet till norr.

Fördelningen bidrog även till ett lokalt afghanskt missnöje då biståndspengarna skickades till Kabul och därmed andras fickor. Principen att stärka centralmaktens inflytande i provinserna komplicerades av att den maktpolitiska skiljelinjen går mellan å ena sidan provinsguvernörerna och deras lokala maktbas å andra sidan centralmakten i Kabul.

Den ”goda tanken” som Sida hade svårt att lämna byggde delvis på en idealiserad bild av Afghanistan. Det är en talande liknelse Agrell använder när han skriver att svenskarna hade rest ut för att hjälpa afghanerna ut ur medeltiden, bara för att finna att de själva ohjälpligt satt insnärjda i Axel Oxenstiernas och 1600-talets förvaltningskultur. Wilhelm Agrell gör en skarp analys av det misslyckade civil-militära samarbetet och förhoppningsvis kommer hans slutsatser att få konsekvenser för verksamheten i framtiden.

Säkerheten i landet blev inte heller den framgång man hade hoppats på efter den första stora förbättringen och när säkerhetsläget försämrades under 2009 insåg Obama-administrationen behovet av en effektivare upprorsbekämpning och ett fast slutdatum.

Lösningen blev det så kallade COIN-konceptet vars huvudbudskap är att vinna befolkningens förtroende och aktivt bekämpa motståndarna för att få en stabilitet. Den positiva sidan av COIN är arbetet med civilbefolkningen och det liknar många av de uppdrag som svenskarna redan känner sig familjära med. Baksidan har dock inte lyfts fram på samma sätt. Det är en upptrappning av våldet för att rensa ut motståndare, hitta en stabilitet och sedan behålla stabiliteten. Till baksidan räknas exempelvis de skarpt kritiserad natträderna och drönarattacker för att slå ut kända upprorsledare.

Det var bara för Sverige att rätta in sig i den amerikanska modellen och således måste även insatsreglerna justeras för att tillåta en annan form av våldsanvändning. Det är här Agrell riktar mycket skarp kritik mot regeringen för att den inte öppet talade om att Isaf (de internationella säkerhetsstyrkorna) hade växlat över till full upprorsbekämpning med allt vad det innebar för svensk trupp. Samtidigt var det ingen hemlighet. Hela världen var en öppen informationskälla och även svensk media skrev om säkerhetsläget och stridssituationer.

Agrell gör en insiktsfull beskrivning av en insats där verkligheten emellanåt kördes över för att passa en redan färdig strategi. Både den afghanska armén och polisen har byggts upp på kort tid och fokus har snarare varit kvantitet än kvalitet. Kritiken gäller främst den afghanska polisen som i vissa områden snarare bidrar till ökad kriminalitet än tvärtom. Även den svenska truppen har vid flertalet tillfällen fått anledning att ifrågasätta och ingripa vid vad man närmast kan kalla polisövergrepp. Wilhelm Agrell pekar på den uppenbart svaga länken. Hur ska trovärdighet vinnas hos befolkningen när befolkningen i många fall litar mer på att talibanerna ska upprätthålla ordning än polisen? Det blir en omöjlig uppgift och den enda lösningen hade varit en bättre rekrytering och träning, men till det finns varken tid eller pengar.

En annan uppenbar brist inom den samlade insatsen är att Isaf inte lyckades lösa problemet med Pakistan där vissa områden varit säkra för talibanernas träning och återhämtning. Det är ett olöst problem när trupperna drar sig tillbaka och grogrund för en ny terroristträning. Det är med skärpa Agrell skriver att det inte kan benämnas något annat än kortsiktig taktik och politisk cynism.

Två problem som har en avgörande inverkan på säkerheten och utan tvekan kan kallas ett misslyckande och allvarligt hot för stabiliteten efter 2014.

Den svenska försvarsmakten hade också problem att anpassa både styrkebidrag, organisation och materiel till den föränderliga insatsen. Styrkan på plats försökte vid vissa tillfällen förgäves påverka den militära förvaltningen och beslutsprocessen hemma. Ett exempel är att man fortsatte färdigställa den svenska basen Monitor för miljontals kronor trots att man visste att den inom kort inte skulle behövas med tanke på den reducerade styrkan. Det är ett tydligt slöseri med skattepengar.

De korta rotationstiderna är ett annat problem som Agrell tar upp i sin bok. Med sex månaders tjänstgöring går halva tiden åt att lära sig uppgiften, några korta veckor av ren effektivitet och kunskap innan det är dags att börja nedräkning för hemfärden. Agrells analys är skarp och riktig men saknar i detta fall en betydande faktor. Det är den både fysiska och psykiska press soldaterna möter i Afghanistan. Långa dagar ute i besvärlig terräng, tung utrustning och emellanåt dåligt näringsintag sliter på individen och längre tjänstgöringsperioder skulle kunna få en negativ effekt inte minst på den psykiska hälsan. Det är säkert ett väl avvägt beslut att inte låta soldaterna gå längre trots alla negativa effekter det har för kontinuitet och kunskap.

Problemet ska dock inte negligeras och Agrells liknelse om ständiga lärarvikarier i samma problemklass är talande. Afghanistan som Isafs problemklass är på många sätt en bra jämförelse. Det fanns många goda intentioner men då dessa inte förankrades i en komplex verklighet blev den västerländska modellen ett misslyckande. Det är svårt att bygga en demokrati utan en stat och nästan omöjligt att skapa en statsapparat utan en nation.

Det är dock orättvist att kalla den svenska militära insatsen ett misslyckande. Man löste uppgiften så gott man kunde utifrån de förutsättningar som gavs. På det lokala planet har många svenskar kunnat ”göra skillnad”, som en av Försvarsmaktens rekryteringsslogans lyder. Om den svenska Afghanistanstyrkan verkligen har gjort bestående skillnad är dock tveksamt.

Korruptionen, narkotikahandeln och talibanrörelsen har västalliansen inte lyckats rå på trots en gigantisk insats. Men om man för en stund glömmer den svåra situationen i Afghanistan finns det en aspekt på Afghanistaninsatsen som varken är ett nederlag eller ett misslyckande. Agrell gör en klok sammanfattning när han konstaterat att västvärlden lyckades genomföra den långa Afghanistanoperationen från den lilla missionen till det som kan liknas vid fullskaligt krig och senare ett gemensamt uttåg. Man lyckades hålla samman Isaf utan stora sprickor mellan vare sig truppinsatser eller hemmaopinion. Agrell konstaterar att det är det krig handlar om och det var här Afghanistaninsatsens avgörande framgångar vanns.

Det skulle vara lätt att raljera över brister i den svenska myndighetsvärlden som skapade en omöjlig situation i insatsområdet. Men det är bara att hålla med Agrell när han skriver att de dödade och skadade längs resans gång skymmer alla eventuella komiska drag och reser den oundvikliga frågan om detta, sedan all politisk och militär retorik skalats av, verkligen var nödvändigt.

Det är också skrämmande hur lite spår de sammanlagt fem stupade avsätter i något slags kollektivt medvetande. Just därför borde Wilhelm Agrells bok ligga på alla inblandade politiker och förvaltningschefers nattygsbord.

Karin Eriksson är chefredaktör för Mariestads-Tidningen och har varit pressofficer i Afghanistan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner