Print Friendly

Ett ämne söker författare

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

. l
… ·-
ETT ÄMNE
SÖKER EN FÖRFATTARE
ETT FÖRSLAG OCH EN KRITIK MED ANLEDNING
AV VILHELM MOBERGS VERK
Av professor FREDRIK LAGERROTH, Lund
TILL en akademisk lärares vanskligaste uppgifter hör att ge
ämne för en doktorsavhandling. Det kan hända att han ger den
frågande studenten samma svar, som dessa raders författare själv
en gång erhöll: det bör vederbörande helst själv hitta på. Svaret
behöver ej vara uttryck för vare sig oginhet eller indolens. Den
självständighet, man kräver av ett vetenskapligt arbete, bör uppenbara sig redan i ämnesvalet.
Att en skönlitterär författare begär ämne för en dikt eller en
roman torde vara mindre vanligt. Den litterära konceptionen vill
diktaren ogärna se störd av yttre ingripanden. Men när icke berget
kommer till Muhammed, får Muhammed komma till berget. Det
är icke ovanligt att jubilerande institutioner hos stora skalder
beställa festdikter och med förvånansvärt gott resultat. Det har
ofta framhållits, att flera av vår skaldekonsts yppersta pärlor äro
att finna bland dylika tillfällighetsdikter. Det kan vara nog att
nämna Tegners sång vid Svenska Akademiens 50-årsfest och Viktor
Rydbergs jubelfestkantat vid Uppsala universitets 400-årsjubileum.
Ar det då så egendomligt, om från en mera diffus grupp av den
stora läsande allmänheten röster höras, som yrka, att det eller det
ämnet borde tagas upp till behandling. Mången av äldre generation torde ännu minnas, hurusom efter storstrejken 1909 från
socialdemokratiskt håll beklagades, att ingen skald stod upp för
att besjunga den uthållighet, offervilja och solidaritet, arbetarklassen ådagalagt i sin kamp för social och ekonomisk rättvisa.
Men även författare själva kunna ställa uppgifter för sina medbröder. Så Vilhelm Moberg uti en essay, benämnd Svensk strävan,
införd i den 1941 utgivna samlingen I angeläget ärende. Det är
med utgångspunkt i detta Mobergs program för ett historiskt epos,
en historiker vill uttala sina önskemål, till en del likartade med
52
——-~~~–~———————————–
Ett ämne söker en författare
men också i mycket skilda från vad Moberg anser vara ett värdigt
föremål för en, om han här blivit rätt förstådd, ej blott vetenskaplig utan ock skönlitterär behandling.
Vad Moberg i nämnda essay anger som »ämnet till ett överväldigande stort epos, ett verk i tjugo delar», är huru svenskarna
brutit sin mark och byggt sitt land under de årtusenden, som ligga
mellan »svedjebacken och traktorn». Hjältarna i detta epos skulle
vara »jordens män», alla okända och alla glömda. Det är dock
icke blott om möda och arbete det skulle handla. På frihetens
grund ha svenskarna byggt upp sitt land. En gång i tiden grundlagd på bondetinget har friheten hävdats i kamp mot herremännens, särskilt under trettioåriga krigets tid, dokumenterade strä-
van att lägga under sig böndernas jord för att slutgiltigt räddas
genom Karl XI:s reduktion. På den bevarade svenska bondefriheten som yttersta grund vilar 1900-talets folkstyrda Sverige.
Åven detta motiv borde – detta är tydligen Mobergs mening –
löpa som en röd tråd genom sagda epos.
Så långt Moberg. För så vitt hans plan blott avser odlingshistorien i detta ords ursprungligaste mening, är däremot icke så
mycket att invända. Den, som läst Knut Toringserien, kan mycket
väl tänka sig Moberg själv mäktig att i en bondesläkts öden genom
århundraden fånga så väl de växlingar, jordbruk och därtill
knutna produktiva näringsfång undergått i både historisk och
förhistorisk tid, som de sociala problem, dessa växlingar aktualiserat. Dock kan det näppeligen lämnas endast åt bönder att föra
utvecklingen framåt. Vad ha icke herrgårdarna betytt som mönsterbruk under senare sekel! Och var det icke en herreman,
Rutger Maclean, som tog initiativet till sprängningen av den form
för jordens bebyggelse och brukande, som en gång i tiden funktionsduglig, av bönderna vidhölls sen den förlorat sin raison d’etre,
byalageU Och vad ha icke vetenskapsmännen betytt särskilt för
de sista årtiondenas tekniska framsteg!
Först när det gäller frihetsmotivet måste invändningarna bli
principiella. Den sociala friheten dominerar hos Moberg. Den
konstitutionella friheten är dock icke mindre viktig den, men för
dess vidkommande kan bonden under inga förhållanden bli centralfiguren.
Det är ett rent politiskt epos med den konstitutionella friheten
som medelpunkt, som här anbefalles med avståndstagande från
den av Lagerbring och Geijer skapade monarkiskt-demokratiska
historieuppfattning, som skymtar i Mobergs essay.
53
..·.
‘l .• ”‘1 • f’~: — ~*, ~-~~·~~–~~—-~–~–~–~——–~–
Fredrik Lagerroth
Det är förunderligt, i huru ringa utsträckning det konstitutionella problemet möter oss i den skönlitteratur, som behandlar
motiv från Sveriges historia. Om vi bortse från Dalins »Svenska
friheten», som längesedan upphört att tillhöra den levande litteraturen, är det blott ett stort anlagt verk, som kan nämnas, Topelius’
säkert även av nutidens :ungdom livligt gouterade romancykel
Fältskärns berättelser. Men det har också något av den utsträckning i tiden, som Moberg anbefaller. Om det icke omspänner årtusenden, så inrymmer det i alla fall fyra a fem generationer. Den
Geijerska historieuppfattningen har där sin företrädare i bondeoch borgarsläkten Larsson, medan den motsatta av Fryxell lanserade om aristokratien såsom folkväldets främste förkämpe och
yppersta blomma representeras av den grevliga ätten Bertelskiöld.
Hälften av utrymmet är ägnat åt den epok, under vilken vårt folk
för första gången i emancipation från konungamakten etablerade
· en utsträckt politisk självstyrelse, frihetstiden. Dennas final bildar den stora romanens avslutning.
Topelius’ verk, som nedskrivits under det mäktiga intrycket av
den bekanta striden mellan Geijer och Fryxell om aristokratfördömandet i den svenska historien, kunde så till vida anses fylla
rimliga krav på objektivitet, som båda åskådningarna äro företrädda. Men författarens sympatier äro avgjort för det Larssonska
programmet: en konung och ett folk. Bertelskiöldarnas medlarroll kan så mycket mindre väcka våra sympatier, som därbakom
enligt Topelius ännu så sent som i samband med frihetstidsparlamentarismens genombrott 1739 döljer sig tanken på en adelsrepublik efter polskt mönster. Och i de frihetstida riksdagsstriderna
varsnar författaren knappast annat än ett hänsynslöst intrigspel.
En ny roman med liknande ämne borde först och främst kunna
visa en högre uppskattning av den aristokratiska linjen i vår
historia. Vi kunde härvid ha åtskilligt att lära av engelsmännens
inställning till sin aristokrati.
Sin konstitutionella frihets upprinnelse räknar England som
bekant tillbaka till 1215, då upproriska feodalbaroner avtvungo
Johan Utan Land Magna Charta. I och för sig är dock detta
gloriösa aktstycke, såsom samtiden såg saken och vårt århundrades
forskning klart ådagalagt, intet annat än ett feodalt frihetsbrev.
Den skattebevillningsrätt det däri är fråga om har blott vissa
feodala avgifter till föremål, och den rättssäkerhet, som däri avhandlas, avser endast vasaller. Om feodalbaronerna ägna bönderna
någon uppmärksamhet, är det i deras egenskap av värdefulla
54
Ett ämne söker en författare
inventarier å de adliga godsen. Och dock har den uppfattning av
dokumentets betydelse, som allt sedan parlamentets första strider
med Stuartarna varit den populära, i vår tid framgångsrikt försvarats av framstående vetenskapsmän. Genom Magna Charta
sköts en bräsch i det kungliga enväldets bålverk, genom vilken
sedan nya samhällsklasser kunde rycka fram i kamp för en mer
folklig självstyrelse. Konungen hade fått veta, att över honom
fanns en myndighet, som han icke ostraffat fick trotsa, lagen.
Huru annorlunda ter sig det stora frihetsbrev, som Magnus
Erikssons aristokratiskt sammansatta förmyndarregering 1319 –
således föga mer än ett århundrade efter tillkomsten av Magna
Charta – utfärdade i samband med att den späde prinsen av en
fulltalig svensk folkrepresentation, inrymmande ombud för både
borgare och bönder, valts till svensk konung. Det kan icke vara
tu tal om att den skattebevillningsrätt, brevet handlar om, gäller
hela Sveriges folk, nyss ett offer för tre furstehovs utpressningar.
Och dock är det ej blott genom nämnda brev och såsom den svenska
riksdagens egentliga födelseår 1319 har sin stora betydelse i den
svenska konstitutionalismens historia. De formulär, som landslagens konungabalk från 1340-talet fastställt för de eder, konung
och allmoge ha att efter ett konungaval utbyta med varandra,
återgå enligt K. G. W estman på de edsformulär, som användes vid
Magnus Erikssons val och hyllning. Huvudsumman av den författning, som i Sverige var gällande långt fram under nyare tid,
är således, vad aldrig med tillräcklig styrka framhållits, en skapelse av svensk aristokrati i spetsen för Sveriges folk på en tid
då ingen handlingsduglig konung fanns. I konungaeden ingår
också den märgfulla försäkran om enskild mans rättssäkerhet, som
ännu är bevarad i § 16 av nu gällande regeringsform: konungen
skall rätt och sanning styrka … ingen fattig eller rik fördärva
eller fördärva låta till liv eller lem utan han lagligen förvunnen
och dömd är etc. Såsom just K. G. W estman i ett politiskt tal i
fjol höst framhållit, kontrasterar svensk rätt från 1300-talet genom
det allmänna statsmedborgarskap, varmed den räknar, bjärt mot
den feodala tankevärld, som möter i det engelska frihetsbrevet.
Det må. då stämplas som falsk blygsamhet att kalla 1809 års R. F.
§ 16 för Sveriges Magna Charta.
Så påtagliga äro den svenska aristokratiens förtjänster om vår
första författning. Och dock hör man ofta sägas, att den överlag
intet annat tänkt på än att utverka sig själv privilegier till förfång för andra medborgare. Faktum är dock att landslagens prin- 55
• 11(
— ——..~~–

Fredrik Lagerroth
ciper bringas i erinran i de försäkringar, som på adelns tillskyndan
avtvingas både val- och arvkonungar så väl under den senare
medeltiden som under nyare tid sedan 1594. De privilegier, den
utverkat av konungen, ha fram till 1600-talet blott intresserat de
båda kontrahenterna själva. Några nya privilegier har den sedan
1723 ej erhållit, och de, som. då garanterades den, hade ett halvsekel
innan adeln avträdde som riksstånd förlorat all praktisk betydelse.
Sveriges konstitutionella frihet vilar icke längre på landslagens
grund. Uti ett från rikets allmänna lag skarpt avskilt offentligrättsligt dokument, regeringsformen, söker den nu sitt fäste. Också
detta aktstycke är i första hand ett aristokratiens verk, koncipierat
under tider då konung var frånvarande eller omyndig och bragt
i hamn, när valriket på grund av konungaättens utslocknande eller
avsättning igen hade aktualitet. Mot denna växling, när den vid
frihetstidens början ägde rum, satte sig bönderna på tvären. Och
tillkomsten av vår ännu gällande regeringsform äventyrade de
genom ett uppträdande, som de flesta forskare anse oresonligt.
Ännu 1809 var det främst tack vare adeln, som ständerna kunde
taga författningsverket i egen hand och förverkliga programmet
»konstitution först, kung sedan».
Men. nämnda frihetsepos förutsätter icke blott blick för vad
historikerna nu rätt allmänt – se bl. a. Ingvar Anderssons 1941
utgivna bok Sveriges Historie gennem Tiderne-kalla den aristokratiska konstitutionalismen. Det förutsätter ock en mer positiv
inställning till den epok, då denna konstitutionalism utvecklade
sig till parlamentarism, än den Moberg förråder, då han talar om
»den s. k. frihetstiden». Våra skönlitterära författare måste övervinna den motvilja mot detta tidevarv, som tagit sig analoga uttryck i Franzens Den gamle knekten och Berit Spongs Kungsbuketten – i båda räcka s. a. s. karolinsk och gustaviansk tid
varandra händerna över frihetstidens utilistiska på krigiska bragder lindrigt sagt fattiga tidevarv – och senast möter i Sten
Selanders trilogi i festkantaten vid riksdagens femhundraårsjubileum: »fattigdom, finkel och mutor». Det är svårt att förstå,
att vad som under denna tid rörde sig i det svenska folkets själ
icke skulle kunna poetiskt utnyttjas. Vi ha där frihetsentusiasmen
och frihetsyran, som när problemen visa sig vara mer komplicerade än man från början föreställt sig, slå över i desillusion, hos
somliga snart hävd genom problemens fördjupning, hos andra
utmynnande i politisk kvietism. Där möta ock två andra höga,
för Moberg kära ideal, freden och arbetets ära. Erövraren lämnar
56
T
Ett ämne söker en författare
plats för uppfinnaren. En obetvinglig lust att förbättra världen
griper alla. Huru rikt fasetterat ter sig icke då det svenska folklynnet just tack vare den tävlan mellan partier, som statsskicket
tillstädjer! Och vilken äkta medkänsla för samhällets olycksbarn
möter man icke hos en sådan för tidevarvets innersta livsprinciper
typisk gestalt som Anders Chydenius!
En dylik konstitutionell parlamentarisk romancykel, gärna utsträckt framåt i tiden till dags datum och inrymmande så många
band som rimligt är, skulle naturligtvis icke göra ett bondeepos
om den svenska jordens bebyggelse, sådant Moberg tänkt sig,
onödigt. Det är icke så att den sociala miljön ej skulle vara fin
nog för en akademikers önskedrömmar. Med största intresse följde
en viss indelningsverkets krönikör »Raskens» liv i det fattiga soldattorpet. I många former trivs det sköna, och litterärt njutbart blir
allt som ses med en konstnärs öga. Det är blott meningen framhålla, att även de högre stånden kunna erbjuda en passande miljö
för en svensk författares skildringskonst. En sådan roman som
den här skisserade skulle bli ett slags politisk bildningsroman, där
de stora politiska och framför allt konstitutionella problemen i
klubbar och plena diskuterades med samma iver tiderna igenom
som låt oss säga de religiösa problemen i »Fritt ur hjärtat» i
Vapensmeden. Den, som betvivlar, att den aristokratiska konstitutionalismen skulle kunna göras litterärt njutbar hänvisas till Kellgrens i samband med 1789 års statsvälvning nedskrivna dikt
»Dälden». Där möter i poetisk förklädnad den syn på förhållandet
mellan konung, adel och folk, som sedan Fryxell sökt ge historisk
dokumentering.
Om ytterligare en polemisk udd riktas mot Moberg, är det därför
att det frihetsbegrepp, han rör sig med så väl i nämnda essay som
i hans berömda roman »Rid i natt», är icke blott begränsat till den
sociala aspekten utan i och för sig medeltidsmässigt. Det hör enligt
hans egna, så väl analyser som skildringar, skogarnas folk till och
kan så till vida också sägas vara äktgermanskt, som ju enligt
Montesquien frihetsträdet .först spirat upp i Germaniens skogar.
Det går ut på att rätten är högsta suverän och att därför envar
som känner sig kränkt i sina rättigheter kan sätta sig upp emot
en överhet, som i och med rättskränkningen förlorat sin egen legala
position. Den tyske rättshistorikern Fritz Kern, som med utsökt
finess tecknat det medeltida rätts- och författningsbegreppet,
bringar i sådant sammanhang Michael Kohlhaas i erinran, och
57
.J ·:!··,;
J?redrik Lagerroth
denne är det väl också, som vi få i tankarna, när vi läsa om Svedjebonden och hans kamp mot vad som kränkte hans rättsmedvetande
nämligen försäljningen till en närboende herreman av de skatter,
bönderna i hans hemmaby Brändebol dittills haft att erlägga till
kronan själv, och än mer det sätt, varpå sagde herreman sökte
uttaga sin rätt. Den väsentliga skillnaden föreligger dock att
Kohlhaas prövar både sachsisk och brandenburgisk rättvisa, innan
han uppsäger samhällskontraktet och etablerar sig som krigförande makt, medan Svedjebonden i misströstan om ojävigheten
hos ett häradsting, å vilket dock hans ståndsbröder fungera som
nämndemän, går på skogen omedelbart efter det att Klewens fogde
hos honom gjort hemfridsbrott. Ån mindre synas hans ståndsbröder Värend utöver vilja ge sig till tåls, tills de ofrälse vid riksdagen utverkat en reduktion och på så sätt i enlighet med en
modern åskådnings fordringar ombildat positiv rätt till bättre
överensstämmelse med deras föreställningar om den riktiga rätten.
För Svedjebonden och hans meningsfränder sammanfalla såsom
för alla medeltidsmänniskor ideal och positiv rätt. Många äro
exemplen på att en sådan åskådning leder ut i anarkien. Säkerligen hade också den.1650 planerade upprorsrörelsen lika väl som
tidigare småländska upprorsrörelser, bönderna i sådant sammanhang draga sig till minnes ända tillbaks till Dackefejden, kvävts
i blod.
För visso skall Moberg icke känna det rättspatos, som han delar
med Ragnar Svedje, dämpat därigenom att det betecknas som
medeltidsmässigt och under den situation som förelåg hopplöst.
Så till vida vore det också olyckligt, om han så gjorde, som hans
bok ju är avsedd som en mäktig predikan mot den defaitism, som
i föreliggande utrikespolitiska situation söker att lägga vårt land
värnlöst mot en främmande inkräktare. Mot en sådan anser även
Kern den medeltida inställningen alltjämt vara den riktiga. Ser
man åter på den inrikespolitiska situationen, som »Rid i natt»
direkt handlar om, blir det rum för önskningar om annan behandling av problemet. Den parlamentariska väg, på vilken bönderna
en gång skulle nå befrielsen, låter författaren endast skymta i
bakgrunden för berättelsen. Man kan dock fråga sig, om icke en
romantiserad skildring av förvecklingarna på 1650 och 1680 års
riksdagar kunde gjorts lika spännande som det vi nu få läsa om
tilldragelserna i och omkring den lilla småländska byn. En skildring sådan som den förra skulle givit mer positiv behållning rent
inrikespolitiskt sett. Vi hade fått bevittna, hurusom, för att tala
58
Ett ämne söker en författare
med Bertil Boethius i en av hans inlagor mot Moberg, »den svenska
rättsordningen och den svenska friheten ej minst genom böndernas
ställning i nämnd och riksdag var hållfast vardagsvara». Boken
hade på så sätt kommit att bättre passa samman med Mobergs
egen fråga i slutet av hans första replik till Munktell: är icke
historien om fädernas kamp och seger – kursiveringen är gjord
här – för oss en källa till kraft att härda ut, komma vad som
komma vill~
Till sist något om det kamerala problem in concreto, kring vilket
»Rid i natt» kretsar och Moberg igen återkommer till i sin essay,
frälseköpen. Det är nämligen belysande nog för relationen mellan
konung, frälse och allmoge eller just de samhällsmakter, som skulle
bli huvudaktörerna så väl i här diskuterade romanserie som i det
epos, vartill Moberg själv uppdragit grundlinjerna.
Otvivelaktigt har Moberg rätt däri, att frälseköpen så väl som
gods- och ränteavsöndringen överlag innebar en fara för en sund
samhällsutveckling. Det bör dock ihågkommas, att skulden icke
närmast åvilar frälset, som passivt tog emot, utan konungamakten,
som satt i gång det krig, nämnda abalienationer voro avsedda att
finansiera. Visserligen var adeln själv vid denna tid mer än ett
decennium innehavare av statsmakten, men vad den under krigets
påfrestningar avhände kronan av gods och räntor var blott en
bråkdel av vad drottning Kristina till synes onödd slösade bort.
Det bör också framhållas, att den teori om en delad äganderätt,
som hotade att bli så ödesdiger för skattefrälsebönderna, först
lanserats av kronan vis a vis skattebönderna. Så till vida bevarade
sig dock under den tid, »Rid i natt» avser, ett offentligrättsligt
betraktelsesätt i fråga om räntan, som skattefrälsebondens skyldigheter gentemot frälsemannen enligt av Ekeberg förebragt, i fjolårets tidningsdiskussion veterligen icke aktualiserad utredning
varierade, allteftersom kronoskatteböndernas bördor ökades eller
minskades och frälsejordens privilegier förbättrades eller försämrades. En höjning av prestationerna kunde frälsemannen således
icke själv företaga, och ett utbyte av en prestation mot en annan
för frälset mer lämpad förutsatte, såsom av Ciasons framställning
i hans gradualavhandling framgår, frivillig överenskommelse eller
i värsta fall en av landshövdingen företagen omräkning. Rimligt
vore för övrigt att de dagsverken, bönderna i Brändebol fingo
utgöra till överstelöjtnant Klewen och enligt Mobergs framställning åsatte dem ett slavmärke, förut fullgjorts till kronan.
59
….
Fredrik Lagerroth
Enligt allmän tydligen även av Moberg delad föreställning räddade Karl XI:s reduktion böndernas själväganderätt. Faktum är
dock att först 1789 skattebondens äganderätt till sin jord erkändes
vara lika fullständig som frälsemannens till frälsejorden. Och
skattefrälset fortsatte att bestå som kameralt institut. Det var
blott de donerade räntorna som reducerades. Frälsemannen
tvingades att betala lösen för sådana räntor, som han uppburit
utan att de uttryckligen tagits med i beräkningen vid köpeskillingens erläggande, men sedan ansågos de ock höra honom till
oberoende av alla regler för statsbeskattningen. Först med reduktionen slog således en rent privaträttslig uppfattning av frälseräntan igenom. Befrielse från densamma ställdes först i utsikt i
samband med grundskatteavskrivningen, i det staten då icke blott
förband sig att ersätta skattefrälsebönderna deras prestationer
i samma tempo, som behållna grundskatter avskrevos, utan ock
erbjöd skattefrälseräntornas ägare lösen efter en kapitalisering av
fyra för hundrade. Då dessa emellertid ansett frälseränta vara en
god penningplacering, har inlösen gått trögt och på sista tiden
har man fått gripa till tvång. Orimligt är ej, att ännu i Mobergs
egen livstid en bonde i Brändebol erlagt ränta till en arvinge av
den hatade Klewen. Det är egendomligt att icke en sådan sak
framhållits under den diskussion, som i fjol fördes i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Att Karl XI, som Moberg på grunder, som i mycket äro synnerligen behjärtansvärda, korat till sin idealkonung, icke var någon
fiende till adeln som sådan har senast av Eli Heckscher framhållits. Att denna som godsägareklass icke led någon väsentlig
avbräck genom reduktionen utan snarare befästes i denna sin ställning har först genom nämnde forskare blivit bekant. Alltid har
man dock vetat, att Karl XI genom det sätt, varpå han använde
reducerade gods och räntor- indelningsverket i detta ords egentliga mening av en bestämd inkomsts anvisning att täcka en bestämd utgift- i hög grad medverkat till att skapa en fast ekonomisk grundval för den ämbetsadel, som till stor del uppbar
frihetstidens parlamentariska författning. Att han var en folkets
man, väl värd att framför andra kungar leva i dess erinran skall
ej bestridas. Mer demokrat var han dock icke än att han genom
1686 års tjänstehjonsstadga företagit inskränkningar i allmogens
fria disposition av sina personer, detta i akt och mening att underlätta rekryteringen så väl av kronans regementen som adelns upp·
sättning av tjänare.
60

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner