Print Friendly

Erik Rossander; Norden – en kärnvapenfri zon

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

428
ERIK ROSSANDER:
Norden – en kärnvapenfri zon?
Vissa frågor är särskilt svåra att diskutera.
Hit hör de som har med kärnvapen att göra.
Det beror nog inte bara på okunnighet utan
också på att dessa vapen, samtidigt som de
fördöms som sinnebilden för det negativa,
faktiskt kan ha en krigsavhållande effekt –
vilket ju är positivt. Denna motsättning är nu
i själva verket bara skenbar. Det är ju just
genom sin enorma förstörelsekapacitet som
vapnet blir krigsavhållande. Men det medför
också, att om det trots allt skulle bli ett kärnvapenkrig, blir konsekvenserna outhärdliga.
Att krångla sig ur detta dilemma genom att
konstruera något lika krigsavhållande system
som inte åstadkommer allvarlig skada om det
skulle komma till användning går bara inte.
Eller gör det kanske det? NATO:s och WP:s
kärnvapenarsenaler har sannolikt en krigsavhållande effekt i bl a Europa, vilket ju gynnar
även oss i Norden. Om å andra sidan de
nordiska länderna kunde etablera en kärnvapenfri zon, kunde man ju hoppas att just dessa länder skulle förskonas från ödeläggelsen
om ett krig trots allt skulle bryta ut!
Sådana cyniska reflexioner kan man göra
när man läser Johan Tunbergers bok ”Norden – en kärnvapenfri zon?” (Centralförbundet Folk och Försvar, Stockholm 1982). Inte
så att författaren skulle manipulera läsaren.
Tvärtom håller han en saklig ton och bemö-
dar sig att aldrig hemfalla åt propagandistiska
värderingar – det överlåter han åt läsaren att
själv göra. Detta gör boken utomordentligt
värdefull som hjälpmedel att skingra okunnigheten om
• olika zonförslags tillkomst, utformning och
innebörd,
• problem förknippade med de olika förslagen,
• det svenska säkerhetspolitiska svängrummet och
• för- och nackdelar i vidaste bemärkelse
med några konkret beskrivna zon-modeller.
Här är då plats för en varning. Den som
alltså vill bibehålla sin diffusa, bekväma och
oreflekterade uppfattning om kärnvapenfria
zoner, bör inte läsa boken. Den som däremot
vill öka sin kunskap och ta ställning – och
klart inse svårigheterna och olika för- och
nackdelar – bör studera den och därur hämta
ideer och argument.
Författaren har skurit problemet på två
ledder. Först behandlas den historiska sidan.
Olika zon-förslag från Rapacki-planen 1957
över Kekkonens olika planer till debatten
1981 redovisas utförligt och med en mängd
citat. Redovisningen kompletteras med
intressanta analyser av förslagsställarens motiv och förslagens genomslagskraft. Hela detta omfattande avsnitt utmynnar i en sammanfattning av läget vid årsskiftet 1981/82. Ett
citat därur belyser väl hur zonfrågan behandlats: ”Debatten har i hög grad gällt problemen att få en zon till stånd, inte de säker·
hetspolitiska effekterna av en zon”. Författa·
rens korta konstaterande rymmer i själva ver·
ket en otrevlig sanning. Alla debattörer har
ägnat sig åt att presentera ett förslag ocb
(ibland) påpeka vissa svårigheter att realisera
planerna. Ingen tycks däremot ha behandlat
eventuella säkerhetspolitiska risker förknippade med planerna. Detta har lett till att opinionen förletts att tro att med en kärnvapenfri
zon följer bara fördelar.
Bokens andra, problemorienterade avdel·
ning går delvis tillrätta med detta. Här be·
handlas problemen med olika avgränsningar,
kontroll och garantier, samt svensk neutraJi.
tetspolitik i samband med upprättande av en
zon. I detta sammanhang pekas också på någ.
ra direkta nackdelar med införandet av en
zon. T ex att Östersjön, under vissa angivna
betingelser, skulle kunna bli ett ”fredat område” för basering av sovjetiska strategiska
kärnvapenubåtar. Andra nackdelar påvisas,
som att en kärnvapenfrihet i Norden kräver
en hygglig konventionell styrkebalans om
den krigsavhållande effekten inte skall för·
svinna. Konsekvenserna av detta tas dock
inte upp. En sådan balans kan emellertid bara
uppnås genom en radikal nedskärning av
Sovjets konventionella styrkor i Murmansk·
området eller en massiv uppbyggnad av
stridskrafterna i Norge. Båda alternativen fö-
refaller orealistiska, men det senare dessut·
om högst betänkligt med hänsyn till den sk
”Nordiska Balansen”.
Om man vill vara riktigt pessimistisk kan
man peka på ytterligare en risk, som inte
finns beskriven i boken: Om bara Norden blir
kärnvapenfritt, och om konflikten mellan Öst
11
och Väst består och förvärras, skulle det bara
finnas ett område i Europa där parterna
”riskfritt” kunde förbättra sina positioner geDOm framflyttning av konventionella stridskrafter, nämligen i Norden.
Författaren analyserar också de olika problem som finns förknippade med kontrolloch garantifrågor. Det skulle uppenbarligen
bli svårt att å ena sidan skapa sådana system
som skulle tillfredsställa djupt misstrogna supermakter och å andra sidan bibehålla nationellt oberoende. Innebär t ex s k ”negativa
prantier” (en part lovar att inte angripa oss
med kärnvapen, så länge vi inte förfogar över
några sådana) att någon som överväger att
angripa oss kan ställa ultimatum: ”Varje
form av ingripande från huvudmotståndaren
(som disponerar kärnvapen) upphäver vår garanti och legitimerar en insats av kärnvapen
mot Sverige?”
Boken avslutas med en konkret beskrivning och analys av två olika ”modeller” för
kärnvapenfria zoner. Modellerna represenlerar de olika förslagen som framförts i debat- 429
ten, men är i de flesta avseenden betydligt
mer preciserade och detaljerade. För- och
nackdelar redovisas, och för läsarens hjälp
finns korta sammanfattningar. Författaren
konstaterar, att båda lösningarna innehåller
såväl positiva som negativa effekter för vår
säkerhetspolitik samt avsevärda svårigheter
att nå fram till ett resultat.
Självklart kan hela debatten om zonfrågan
av en skeptiker avfärdas med: ”I fred är det
betydelselöst med ett avtal då Norden redan
är kärnvapenfritt, och i krig spelar det heller
ingen roll. Antingen förs kriget konventionellt i Europa, och då blir det absolut inte
kärnvapenkrig i Norden, eller också förs kriget nukleärt. Ett sådant krig blir enligt de
flestas uppfattning totalt mellan USA och
Sovjet, och då är frågan om Nordens status
ytterligt ointressant för giganternas kamp att
överleva.” Vill man emellertid skaffa sig
kunskaper i frågan, för att kunna hantera den
mera nyanserat, då bör man inte missa Tunbergers bok!
.
‘ ‘
‘l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner