Print Friendly

Eric Grönlund; Kyrkans minimum

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIC GRöNLUND:
Kyrkans minimum
Det finns ett minimum, som kyrkan inte
kanavstå ifrån, säger komminister Eric
Grönlund i Matteus församling i Stockholm.Det är den historiske Jesus. Kyrkan
har i och genom honom fått en gåva, som
den inte får schabbla bort. I all kyrkadebatt och reformiver har man börjat tro
e att det är kyrkan och dess kyrkofolk, som
behöver omvändas och anpassas till ”moe derna” människor. Men dessa, som tror
e sig kunna bestämma till och med om en
pd skall finnas till, lever i ett slutet rum
ulan förståelse för det ljus, som tränger in
e utifrån, menar författaren till denna enn gagerade artikel.
Härom dagen kom jag av ett visst skäl att
bläddra och så smått läsa i en gammal
postilla. Själva boken jag höll i var förvisso inte gammal. Det rör sig om en
nyutgåva i tre fina band av Anders Nohrborgs (1725-1767) klassiska Den fallna
människans salighetsordning. På sitt nå-
got omständliga men inträngande språk
analyserar Nohrborg på ett ställe det faktum, att en majoritet av människor alls
inte gillar kyrkan: man går inte dit, hör
inte på vad präster säger och intar i
största allmänhet en kylig attityd till kyrkans hela existens i sinnevärlden. Varför?
”Fördenskull avsky de att gå i kyrkan”;
så läser jag på sidan 399.
Fördenskull. Av det skälet. Och så radar den begåvade, logiskt tänkande predikanten upp allmängiltiga skäl till att
vad vi kallar en vanlig människa inte
vill ha med kyrkan att göra i nämnvärd
omfattning. I stort sett hänför Nohrborg
skulden till människan själv, hennes
medfödda ovilja att göra upp med levande Gud och med sig själv.
I våra dagars kyrkadebatt och kulturdebatt förefaller det mig, som om förklaringstrenden vore den rakt motsatta. Det
är den ursprungliga kyrkan med sin lära
och sina ordningar som har fel. Den moderna, ”vanliga” människan, som är fullmyndig, är den som har rätt. slutsatsen
måste bli en enda: kyrkan måste göra rent
hus med allt gammalt arvegods i tankar,
tro, gudstjänst och etik för att i stället
lyssna sig in i den moderna människans
villkor.
l88
Gör man en sammanfattning av vad
‘SOm brukar stå i så kallade insändare och
av vad som brukar komma fram i samtal,
kan det låta så här:
Det är kyrkan det är fel på. Hon är
gammalmodig, bakåtsträvande, konservativ. Hon använder ett språk, som folk använde på artonhundratalet. Hon svarar på
frågor, som ingen levande ställer. Hon
håller sig med ett ritual, som till ingen
del är begripligt. Hon sjunger psalmer
till koraler, som påminner om sömn och
<löd. Hon utbildar sina tjänare i materier, som är helt ointressanta för nutidsmänniskan. Hon håller sig med en rumsinredning som leder tanken till prelat i
motsats till menig, till översåte i motsats
till undersåte, till auktoritära förkunnare
i motsats till en hop får. Hon har en gudstjänstform, som utesluter debattinlägg.
Hon förkunnar och påstår men frågar och
ifrågasätter aldrig. Hon skrämmer med
helvetet, bäddar för komplex och förgäter
kärleken till de utslagna. Hon förhandlar
sig till feta löner för de etablerade chefstjänstemännen men är döv och blind för
världens blödande sår …
Och så vidare.
Ja, sannerligen: det är ingen måtta på
<le beskyllningar mot kyrkan, som under
de sista tjugo årens häftiga reformiver
på något hemlighetsfullt sätt legat under
och pyrt. Den oomvända världen röt till
– och kyrkoledning och meniga kristna
hade så när trillat omkull. En förändringens vind satte in i riktning mot kyrkan,
en vind så stark, att det mesta som varit
vacklade på sina fundament.
Omvändelsens problematik
I den allmänna förvirringen satte man nu
igång med omvändelser. Men det blev
något ensidigt. Förr sade man, att det är
världens barn som behöver omvändas. Nu
hette det fastmer, att det är ·kyrkan och
kyrkans folk som behöver omvändas. Det
blev nu världens barn, människorna utanför kyrkan, som förutsattes veta hur an. r
ting bör vara. Dessa blev de nya normsän- f
darna. Folket utanför skulle inte omvän- d
das utan lyssnas på. ”Kyrkfolket” som !Je. d
grepp blev nu nationens samtliga medborgare, medan kyrkfolket förr i världea
ansågs vara människor, som något så ni
regelbundet deltog i kyrkans gudstjänskr,
kommunicerade vid nattvarden och uppehöll någon sorts hemandakt med pm
bibelläsning och enkel bön.
Låt mig peka på ett par trender i detll
sammanhang. Innehållet i gudstjänsts
skulle nu anpassas till de människors fallo un
ningsnivå, som inte finns i kyrkan
som man önskar nå. Mjölkmat i överf”
mening skulle serveras, medan fast fo
sattes in i frysen. Eftersom ingen p’
nas kunna något annat än Härlig är ·
den och Blott en dag, så blev det d
psalmer som sjöngs. Eftersom ingen
räknas ha en aning om treenigheten,
predikan något suddigt om Gud och •
lek. Att Jesus och den helige Ande
bort i hanteringen antogs inte spela
stor roll. Vad får man inte kosta på si(
en missionssituation!
Nattvarden – ja, den skrämmer
som inte är kyrkvana. Så blev slutsa
att nattvardslösa gudstjänster skulle
rtgel. Att i grunden utreda och fullfölja
en tankes konsekvenser i predikan blev
det inte längre tal om. Kort, ja, kortkort
skall predikan vara. Så vill ju ”folk” ha
det. Att predika från predik tolen kunde
fl folket utanför kyrkan att tro, att kyrkan
är auktoritär. Man talar nu en gång inte
ovanifrån och ned mot folket! Det kunde
få någon att tro, att kyrkan menar sig stå
för en SANNING. Slutsats: bort med predikstolen eller alternativt ned från predikstolen till golvnivå! Här skall det vara
samtal, dialog, och inte predikan.
Och musiken! Att beledsaga heliga
m) terier med mysteriefylld och konstfylld
musik blev allt ogörligare för folkets
kyrka. Kravet att i kristen tro och livsstil
helt oinitierade ögonblickligen skall
fatta och förstå allt, jämväl musiken,
lfdde till en musikalisk utarmning.
Kravet att blivande nattvardsungdom
under lästiden verkligen skall lära sig nå-
got, även utantill, blev allt omöjligare att
upprätthålla. Det fick räcka med att ungdomen alls ville vara med, vara tillsammans under lästiden, berätta för prästen
hur de upplever sin ungdom, sina problem, sina önskningar. Det enda som var
sig likt, var ståhejet kring själva konfirmationen. Anordningen med frågor och
!’.”ar hade blivit ett rudiment, stundom
helt borttaget. Men klädfrågan och presentfrågan fanns kvar.
Om någon står emot
Hände det nu stundom att företrädare för
krutendoro och kyrka vidhöll gamla ord- 189
ningar och krav, blev reaktionen häftig:
är det inte vi som betalar kyrkoskatten, är
det inte vi som valt prästen, är det inte
vår kyrka? Har vi inte rätt att få kyrkaservice så som vi önskar? Att jag varit
skild fem gånger är min privatsak, det är
prästens skyldighet att förse mig med vigsel, när jag själv så önskar och under de
villkor jag förestavar. Prästen skall döpa
mitt barn – sedan är det min ensak, om
jag tror eller inte tror, om jag avser att
fostra mitt barn kristet eller på annat
sätt. Prästen skall döpa mitt barn, och gör
han det inte, så är det så mycket värre för
honom själv. Det finns ju domkapitel
och aftontidningar.
Kunde man så hitta lämpliga etiketter
och beteckningar för tredskande präster,
gick processen så mycket fortare och effektivare: gammalmodig, bakåtsträvande,
konservativ, auktoritär, ofolklig. Man
hade upptäckt, att det kan gå troll i
orden. Med själva det magiska ordets
nämnande uppstod spöken mitt på ljusa
dagen. Ty vem rädes icke sådana spöken
som gammalmodig, bakåtsträvande och
konservativ?
Det slutna rummet
Vad var det som kom bort i all denna
folkliga, moderna kyrklighet? Vad var det
som kom till? Något var det ju som togs
undan och något lades till, men vad?
Försök att tänka dig att du befinner
dig i ett jättestort, men hermetiskt slutet
rum. Detta slutna rum får vara det slutna
världsalltet, med människor, djur, ting,
190
atomer, molekyler, ja ”allt”. Någon gud Det som kom till var uppfattningen att
utanför rummet finns inte, där finns ju vi människor skulle kunna och får be·
ingenting. Det enda som existerar i fråga
om tänkande varelser är människor, och
de finns samtliga inne i rummet. Då
måste rimligen en majoritet av just
människor få bestämma över allting. Majoriteten fastställer alltså vad som skall
menas med ont och gott, med orätt och
rätt. Någon annan instans finns inte.
Människan är hänvisad till människan.
Detta är det slutna rummets filosofi.
Tänk dig då att något har hänt, att
detta samma slutna rum fått en stöt utifrån och rämnat på något ställe. En ljusstråle från en annan värld smög sig in i
rummet, utifrån. Vänligt över jorden
glänser/strålen av ett himmelskt hopp.
Det är denna rämna i rummets vägg,
denna stråle utifrån och in, som bibel
och teologer, kyrka och kristna människor
kallar uppenbarelse: Gud avslöjar sig
själv, han visar sig för människorna,
oombedd, utan mänskligt beslut, utan demokratisk omröstning i mänskligheten.
Frågar då någon vad denna uppenbarelse
är, svarar jag Jesus, född av den orörda
jungfrun Maria, uppstånden från de
döda. Jesus är nedslaget från den andra
världen, han är Gud, kommen i en historisk människas gestalt.
Det som kom bort i den pågående processen inom kyrkan är tron på uppenbarelsen, tron på sprickan i rummets hölje,
tron på närvaron av något Annorlunda,
tron på det som står bortom majoritetsbeslut och vars värde inte står och faller
med antalet anhängare.
stämma om allt, bokstavligen allt, inklu·
s1ve en eventuell Guds profil och l’å-
sende.
Kyrkan i ursprunglig mening står här
världen för något som i en livets
vändsgränd kan formuleras så: man l
lyda Gud mer än människor ( s’
ningarna 5:29). Kyrkan stod n
gen för den livshållning, som 11
martyrium, när alternativet är att
uppenbarelsen.
Kyrkans verkliga motpol är alltså
hundraprocentiga kompromissens
Om ingen Gud finns, om allt är slut
bara är tron på Gud, då måste ..-u•.,~•.v<~~~
sen bli att människan till varje
måste kompromissa sig till ett
Något annat liv än detta finns ju
och därför måste detta livet till
pris bevaras intakt. Frid och fred
liktydigt med samlevnad just till
pris. Martyriet är principiellt uteslutet.
K yrkans minimum
I ett pluralistiskt samhälle måste
företrädare finna sig i spelreglerna
gör det av hjärtat fram till den
där själva uppenbarelsen i princip
kas. När det sekulära samhället
krav på att möblera om i kyrkans
sta, då måste kyrkan törhända tänka
och gå in i martyriet. I motsatt fall
kyrkan inte längre kyrka utan en
slagskopia av folkets tankar.
Något martyrium förefaller till exempel
i vårt land inte hota de kristna inom
rimlig framtid. Men det som måste bli
klart för kyrkans samtalspartner är, att
kyrkan i sista hand inte bygger på det
slutna rummets filosofi utan på det
brustna: kyrkan vet sig utifrån, från Gud,
ha mottagit en gåva, som den inte får
rl!abbla bort. Kyrkans samtalspartner
måste söka förstå, att kyrkan aldrig kan
låtsas som om den historiske Jesus inte
191
hade funnits. Vad han historiskt bevisbart har sagt, gjort, menat, åstadkommit
kan kyrkan aldrig gå förbi som en nullitet. Inte heller kan kyrkan ersätta kunskapen om denna Jesusuppenbarelse med till
intet förpliktande ord som ”kristna värden” och annat sådant. Vad vi med egna
ögon sett och hört, det förkunnar vi. Kyrkan bottnar i sanning, i verklighet, i
fakta.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner