Print Friendly

En yvig scrapbook om 80-talisterna

Av Lydiah Wålsten | 5 juni 2009

Gustav Fridolin
Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation
Ordfront 2009

Bortskämda och lata. En lyxgeneration som ställer krav på att arbetet ska vara utvecklande. Att lönen ska vara hög. När Amelia Adamo sammanfattar 80-talisterna i Aftonbladet skräder hon inte orden: ”De är lata, och de har väldigt hög svansföring.”

En person som har tröttnat på den slentrianmässiga beskrivningen av 80-talister som lata är miljöpartisten, journalisten och 80-talisten Gustav Fridolin. I sin nya bok, Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation försöker Fridolin slå hål på myten att generation Y är bortskämda snorvalpar. Istället menar han att 80-talisterna har haft det svårare än de flesta andra.

Bokens tes är att 80-talister har ett jämförelsevis svårt utgångsläge i livet jämfört med många andra generationer. Ohälsan bland 80-talistgenerationen är rekordhög. Aldrig förr har så många ungdomar i Sverige varit utan arbete och bostad. Aldrig förr har en ungdomsgenerations skulder varit så höga.

I ett varmt och innerligt försök att förklara hur denna generation har formats söker sig Fridolin tillbaka till sin egen upplevelse av 90-talet. Med många och inte alltid författarmässiga adjektiv beskriver han protestlistorna, köpstoppen och lärarbristen som präglade hans uppväxt hemma i skånska Vittsjö under 90-talet. Enligt författaren drabbade neddragningarna i skolan inte bara undervisningen, utan också eleverna. Resultatet blev, menar Fridolin, att nedskärningarna ”berövade 80-talisterna möjligheten att få drömma om något bättre” och att vi just nu ser konsekvenserna bland ungdomarna, ”det slutgiltiga utanförskapet, kantat av anorexi, missbruk av EU-sprit och masskonsumtion.”

Precis som Naomi Klein, författaren till bästsäljande No Logo, gör Gustav Fridolin ett genuint försök att ro hem en mycket vidlyftig tes. Tyvärr går Fridolin för långt ut på den ovetenskapliga trampolinen i denna önskan. I boken varvas osammanhängande SCB-statistik med personliga anekdoter om anorektiska vänner och egna tankar kring stormen Katrina, kriget i Irak, klimathotet och vitmaktmusik.

Det som skulle kunna vara en spännande bok som belyser viktiga samhällsproblem blir tyvärr därför mer ett forcerat försök från Fridolin att visa att de egna politiska åsikterna alltid har varit rätt. Precis som Klein driver han sin tes lite för långt utan att ta hänsyn till relevant kritik, men är inte lika intressant.

De som läser boken förväntar sig knappast en djupare analys av LAS eller hyresregleringen, men med tanke på bokens ämne – 80-talisternas brist på jobb och bostad – känns analysen fattig och konstruerad utan dessa komponenter.

På det hela taget är Gustav Fridolins bok ett sympatiskt försök till en kartläggning av 80-talistgenerationen. Men tyvärr blir resultatet mer som en yvig scrapbook, där större plats har givits åt de egna anekdoterna och den egna världsbilden än de faktiska problem som de lata 80-talisterna möter.

Lydiah Wålsten arbetar som kommunikationskonsult på Kreab Gavin Anderson och är själv 80-talist, född samma år som Tjernobyl havererade och statsminister Olof Palme mördades. Hon har tidigare arbetat på Magasinet Neo och bland annat skrivit rapporten ”Vad rättvisemärkt inte berättar” (Timbro 2008).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner