En svensk skolhistoria

Hans Albin Larsson
Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria
SNS 2011

Historien om den svenska skolans uppgång och – framför allt – dess fall är vid det här laget välkänd. Det vore fel att säga att det uppstått konsensus kring vad som orsakat vad, men att det på många sätt har gått åt skogen, och dessutom med en remarkabel hastighet, är numera uppenbart för de allra flesta.

Ur det perspektivet är det inte mycket nytt som tillförs när läraren och historikern Hans-Albin Larsson drar hela berättelsen ända från 1200-talets klosterskolor till 2000-talets friskolor i Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria. Socialdemokraternas skoltalesman Mikael Damberg upprepar i dag samma dystra statistik som gjorde Jan Björklund riksbekant som stockholmskt skolborgarråd redan i slutet av 1990-talet, och Hans-Albin Larsson sammanfattar läget i en mening: ”Mer än var fjärde ung kvinna och var tredje ung man hade således ofullständiga gymnasiestudier bakom sig när vuxenlivet började.” Liknande bilder finns för grundskolan, och det är också i praktiken länge sedan gymnasiet var en frivillig påbyggnadsutbildning.

En kompletterande bild hittas hos Skolverket, citerat i boken. Myndigheten påpekade redan 2001 att eleverna har ”svårt att få överblick och strukturer och sammanhang” i de kunskaper skolan förmedlar, ”vilket kan bottna i ett outvecklat orsakstänkande”.

Om detta ställs mot den allmänna skolans syfte, sammanfattat av Hans-Albin Larsson i två punkter, framstår misslyckandet som än mer flagrant. För det första att barn har rätt att lära sig så minst så mycket ”att de kan klara sig i livet och fungera i samhället” och för det andra att samhället vinner om ”medborgarnas begåvning kan tas tillvara”.

Hur kunde det gå så fel?

Detta är författarens bakomliggande fråga. Inte heller här skiljer sig historieskrivningen på något avgörande sätt från den linje som i dag bäst kan beskrivas som den Björklundska. Larsson inleder: ”När den svenska skolan under 1800-talet byggdes ut från grundläggande folkundervisning och lärdomsskola till folkskola, flickskola och läroverk skedde det efter en noggrann systematik. En serie kvalitetskriterier blev successivt listade som sammantaget skulle säkerställa att skolan höll en viss standard.” Denna gradvisa utveckling, byggd på beprövad erfarenhet, förbyttes sedan efter andra världskriget. ”Skolreformerna under 1960-talet utgjorde ett systemskifte när det gäller synen på skolan”, konstaterar Larsson, och finner också förklaringen i en tydlig ideologisk förskjutning hos tongivande debattörer, så kallade experter och – inte minst – inom det socialdemokratiska partiet.

Progressivismen, en pedagogisk reformrörelse med rötterna i USA och med John Dewey som portalfigur, hade haft stort inflytande på svensk skoldebatt ända sedan liberalen Fridtjuv Berg vid 1900-talets början argumenterat för en gemensam ”bottenskola” (föregångare till enhetsskolan). Under 1960-talets ideologiska radikalisering blev progressivismen fullständigt dominerande. Det gällde skoldebatten i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet. Inom progressivismen finns synen att barnet har en inneboende drivkraft att själv söka sig all relevant kunskap för att klara sig i livet. Därför bör inte skolan syssla med att ”förmedla kunskap”, och följaktligen behöver inte heller lärarna vara överdrivet kunniga i sina ämnen. I fokus hamnar istället ”laborativa metoder” och ”aktivitetspedagogik” där ”den pedagogiska planeringen” ska vara ”individcentrerad”.

Detta var förstås flum och fria fantasier, men argumenten kläddes i vetenskaplig dräkt och passade som hand i handske med stora delar av folkhemsideologi och radikaliserade jämlikhetssträvanden som rådde vid denna tid. Resten är, som det så passande heter, historia.

I svensk tradition genomfördes naturligtvis mängder med utredningar inför varje skolpolitisk förändring. Hans-Albin Larsson identifierar inte förfallets startpunkt. Men det första tillfälle då bokens titel åtminstone indirekt får sin förklaring handlar om startskottet för enhetsskolan, det vill säga den process som leder till att alla ska lära sig samma saker i samma takt. Personer i min föräldrageneration känner igen flera av dåtidens olika skolslag – folkskola, flickskola, realskola och läroverk – som nu skulle slås samman till en enhet. Tidigt fanns i skoldebatten en sympatisk strävan att begåvning och inte bakgrund borde styra vem som läste vidare och på mer avancerade nivåer. Men när något så i grunden odefinierbart som ”begåvning” mötte politikens krav på byråkratiserad jämlikhet blev lösningen att ta bort alla skillnader: nivågrupperingarna försvann först, sedan betygen och examen, därefter övriga former av kontroll och styrmekanismer.

Det finns en inneboende logik i detta ideologiska tänkande som endast kan möta motstånd genom att konfronteras med verkligheten. Alltså driver utredare och debattörer på för att ”differentieringen”, det vill säga när inriktning ska väljas eller när begåvade eller motiverade barn ska tillåtas läsa mer avancerade kurser, ska ske så sent som möjligt. Kritiken från lärarkåren är högljudd, men ”försöksverksamhet” startas som sedan ska utvärderas. Och det är här ”vetenskapen” förfuskas. Trots att försöksverksamheten har handlat om en grundskola med sex gemensamma årskurser och tre årskurser med större inslag av ”alternativkurser” (6+3) kommer plötsligt ett utredningsförslag som innebär 8+1. Sedan blev det till och med 9+0. Statsvetaren Karin Hadenius har i sin oumbärliga avhandling Jämlikhet och frihet visat att resultaten tolkades på ett missvisande sätt för att på så sätt ge sken av legitimitet åt den stora reformen. Det är, som Hans-Albin Larsson åskådliggör, första men inte sista gången en stor skolreform beslutas Mot bättre vetande.

Konsekvenserna lever vi med än i dag, och då tänker jag inte bara på de försämrade skolresultaten. Om det senaste decenniets skoldebatt handlat mer om betyg, studentexamen och ordning i klassrummen (samtliga numera accepterade över blockgränsen, om än ibland motvilligt) är frågan om vid vilken tidpunkt det är okej att låta elever läsa olika saker alltjämt högaktuell. När regeringen i gymnasiereformen nu separerar högskoleförberedande examen från yrkesförberedande dito, och därmed inte ställer samma obligatoriska krav på högskolebehörighet på yrkesprogrammen, hörs högljudd kritik inte minst från Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det duger, enligt kritikerna, inte att den som så önskar ges full möjlighet att komplettera med kurser som ger behörighet att studera vidare. Blotta tanken att inte alla har möjlighet att göra allt direkt, och helst utan någon som helst extra ansträngning, är enligt denna logik omöjlig. Det kan låta sympatiskt, rentav liberalt, när Miljöpartiets Gustav Fridolin i Almedalen säger att ”varje människa som begränsas i sina livsval” är ett misslyckande. Men vid närmare eftertanke är det förstås en perverterad uppfattning att en människa som någon gång i livet kommer på att hon vill ändra livsbana inte kommer eller bör uppleva något som helst motstånd. Det avgörande måste vara att den alternativa dörren inte är stängd för evigt, inte att den ständigt står på vid gavel.

Slutsatser eller resonemang av denna typ är dock sällsynta, för att inte säga frånvarande, i Hans-Albin Larssons framställning. Hans kunnande och pedagogiska förmåga gällande historieskrivningen kontrasteras tyvärr gällande den politiska och ekonomiska analysen.

För att förklara den förändrade synen på skolan presenterar Hans-Albin Larsson en tidsaxel, där första halvan av 1900-talet präglas av klassicism och realism (vilket förenklat innebär: kunskap i fokus, inlärning sker genom hårt studiearbete), för att efter andra världskriget övergå till progressivism och i dag utmärkas av encyklopedism (en moderniserad variant av realismen). Däremellan betecknar han 1990-talet som präglat av ”kameralism”, vilket uttolkas som att ”skolundervisning genomförs till lägsta möjliga kostnad”. Att de fyra förra skiljer sig på ett avgörande sätt från det senare femte, i det att de handlar om skolans uppbyggnad och innehåll, till exempel pedagogisk grundsyn, och den senare om hur verksamhet generellt sätt kan organiseras på ett effektivt sätt, verkar gå författaren fullständigt förbi. Läsaren behöver inte leta länge mellan raderna för att spåra författarens avsky mot detta ”kamerala” synsätt, präglat av ”marknadstänkande” (ett begrepp som i framställningen växlar mellan att vara otydligt och obegripligt). Men i själva verket är det förstås en truism att något genomförs till lägsta möjliga kostnad – vad är alternativet, att göra det så dyrt som möjligt?

Det författaren avser är förstås att 1990-talets ekonomiska kris, i kombination med kommunaliseringen av skolan, leder till att krisande kommuner jagar kostnader i skolbudgeten. Samtidigt har staten frånsagt sig allt ansvar för skolans budget, och dessutom avskaffat eller är på väg att avskaffa flera av de centrala verktygen för kvalitetskontroll. Men detta har inte specifikt med skolan att göra, utan är en samhällsförändring som påverkar över hela linjen. Tidigare i framställningen visar Hans-Albin Larsson hur intimt sammankopplade de progressivistiska idéerna är med föreställningen om att rekordårens ekonomiska tillväxt på 1950- och 1960-talen ska vara för evigt och därför gör allting möjligt. Pengarna trillar ner som manna från himlen, ekonomi är något man inte behöver bry sig om, en icke-faktor. När detta sedan möter den krassa verkligheten, att resurserna alltid är begränsade, blir kraschen oundviklig. Det tyder på ett outvecklat orsakstänkande att skylla konsekvenserna på ett ”marknadstänkande”. Mera rimligt är förstås att det var frånvaron av ekonomisk medvetenhet, i kombination med reformer baserade på annat än beprövad erfarenhet, som bäddade även för den skolpolitiska kraschen i början av 1990-talet.

Lika obegriplig är Hans-Albin Larssons föreställning om att införandet av skolpeng innebär att politiken har adderat ett ”ekonomiskt syfte” med skolan, alltså vid sidan av att ge individer färdigheter för livet och att skapa samhällsvinster med begåvade medborgare. Skolpeng innebär att elever och föräldrar har rätt att välja och välja bort en skola, och oavsett innehållet i föräldrarnas plånbok har alla både rätt och möjlighet att gå i privatskola. Om något innebär det sistnämnda att principen om att ekonomin inte ska styra barns framtidsmöjligheter har förstärkts. Det faktum att privata aktörer ges möjlighet att göra ekonomiska vinster är en effekt av detta system, inte dess orsak eller syfte.

Dessa brister hindrar inte att Mot bättre vetande överlag bjuder på en god sammanfattning av svensk skolutveckling, med tyngdpunkten på en talande och pedagogisk framställning över den period som lett fram till dagens situation. Dessvärre förmår inte Hans-Albin Larsson rensa bland förklaringsmodellerna som förekommer i debatten, vilket gör att svaret på den inledande och så viktiga frågan hur det kunde gå så fel snudd på försvinner.

Men den som läser noga finner svaret, närmare bestämt på sidan 158. ”I samband med de stora skolreformerna under 1960-talet, då den svenska skolan ansågs hålla en hög kvalitet på alla nivåer påbörjades ett borttagande av det kvalitetsstödjande regelverket. Knappast någon trodde att det var av betydelse, eftersom den höga kvaliteten sågs som mer eller mindre självklar.”

Den slutsatsen kan man drista sig till att generalisera till fler områden i svensk politik. Den visar också att svensk skoldebatt skulle må bra av mer fokus på kvalitetskontroll, utvärdering och uppföljning och mindre på friskolors vinster, differentieringsmotstånd eller centralt fastlagda pedagogiska modeller.

Håkan Tribell är chef för idéverksamheten på Timbro. Han ansvarar för program- och utbildningsverksamheten och ingår i ledningsgruppen.