Print Friendly

En rysk analys av bolschevism

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EN RYSK ANALYS
AV BOLSJEVISMEN
Av fil. d:r BROR OLSSON, Lund
BoLSJEVISMEN eller den ryska kommunismen uppfattas i allmänhet i Västeuropa som en rent social-ekonomisk företeelse. Det
är under sådana omständigheter ganska egendomligt att konstatera, att man i regel reagerar emot den emotionellt och icke intellektuellt. Antingen betraktar man som »borgaren» vår tids märkligaste experiment med skräck eller avsky utan att göra sig reda
för dess djupaste innebörd, eller också driver man i kulturella
och intellektuella kretsar en oansvarig och farlig flirt därmed, av
nyfikenhet över vad som sker i det fjärran, nästan hermetiskt
slutna östern. Men mycket få försök ha blivit gjorda att verkligen förstå den bolsjevikiska lärobyggnaden och att idehistoriskt
utreda dess källsprång. Det vanliga sättet att reagera ger dock
en fingervisning om att vi ha att göra med en rörelse, som icke
låter förklara sig enbart socialt ekonomiskt; den måste ha en
andlig bakgrund, som även den ytlige betraktaren anar bakom
den tillsynes krasst materialistiska verkligheten. Endast en ryss,
som är väl förtrogen med rysk historia och rysk psykologi, har
förutsättningar att tränga in i det säregna och mycket sammansatta problemkomplex som bolsjevismen utgör. En intressant analytiker av bolsjevismen äga vi numera i den landsflyktige ryske
professorn Berdjaev, vilken analys så vitt jag vet icke alls uppmärksammats i vårt land. Detta är verkligen skada, ty den förefaller i stort sett att vara både riktig och uttömmande, och här
skall därför ett försök göras att i sina huvuddrag referera
Berdjaevs uppfattning av bolsjevismen, huvudsakligen efter hans
till engelska översatta bok »The Russian revolution» och några
artiklar i den tyska tidskriften »Orient und Occident».
Det ledande motivet i Berdjaevs analys är framför allt, att
bolsjevismen inte kan förstås som ett uteslutande socialt-ekonomiskt system: den är minst lika mycket eller innerst ett andligt- 338
En rysk analys av bolsjevismen
religiöst. Redan dess anspråk på att bli betraktad som innehavare
av den absoluta sanningen visar dess karaktär av religion. Endast
en religion kan som bolsjevismen göra anspråk på en sådan exklusivitet och på rätten att förfölja alla annorledes troende. För
Berdjaev framstår bolsjevismen som förvrängningen av någonting
gott och från denna ståndpunkt rekommenderar han botemedel,
som icke ingå i den vanliga borgerliga farmakopen. Dess läkemedel synas Berdjaev alltför mycket erinra om den av Jesus ironiskt förkastade metoden att driva ut de onda andarna med
Belsebub.
Nikolas Alexandrovie Berdjaev föddes i Kiev 1874. Sin litterära
karriii.r började han 1900 med ett arbete om »Subjektivism och
individualism i socialfilosofiem. Han behandlade i detta arbete
bl. a. den ryska marxismen, som vid denna tid höll på att splittras
i tvit fraktioner, den ena i rent religiös-idealistisk, den andra i
rent kommunistisk riktning. Berdjaev anslöt sig själv till den
senare riktningen och blev en av dennas ledare. Under tsarregimen blev Berdjaev förföljd, men vid revolutionen utnämndes han
till 1n·ofessor i filosofi vid universitetet i Moskva. Länge fick han
emellertid icke verka på denna post. 1922 förvisades han från
Ryssland tillsammans med ett stort antal andra intellektuella,
vilkas åsikter och inflytande bolsjevikregimen hade anledning
att frukta.
För niirvarande iir Berdjaev bosatt i Paris, som blivit centrum
för en stor skara ryska intellektuella. Han är president för den
ryska religionsfilosofiska akademien och utger från Paris den
ryskspråkiga tidskriften »Pub (Vägen). Berdjaev är dessutom
medredaktör aY den utmärkta tyska tidskriften »Orient und
Occidenb, som framför allt ägnas åt att klarlägga och utreda vad
som sker i Ryssland. På senare år har Berdjaev utvecklat en enastående produktivitet, och hans böcker ha särskilt i England och
Tyskland funnit en entusiastisk publik. Däremot har han i sitt
nya hemland rönt föga uppskattning, säkerligen beroende på den
franska andans obenägenhet och oförmåga att förstå och uppskatta ryskt väsen. Berdjaev påpekar med rätta, att Ryssland är
orienterat mot Hellas, medan de latinska raserna självfallet hämtat sina impulser från Rom. Berdjaev förfoga.r över en essaysistisk, nästan aforistisk stil och en enorm lärdom; ibland skapa
dessa båda egenskaper dock en viss dunkelhet i uttrycket.
Be1·djaev började som marxist, men han menar sig numera stå
339
t..}~.,
r
Bror Olsson
på rent kristen ortodox ståndpunkt. Inflytandet från platonismen
är hos honom liksom hos ortodoxa överhuvud påtagligt, och det
kan i förbigående anmärkas, att Berdjaev känt sig uppfordrad
att kritisera den dialektiska teologien med Barth i spetsen, som
betraktar alla idealistiska inslag i kristendomen närmast som en
förorening. Men Berdjaev är i enlighet med sin krishut åskådning pessimist: människan är i roten fördärvad och den falska
optimismen, som varit på modet, avfärdar Berdjaev som etiskt
förkastlig. I motsats till den doktrinära liberalismen, som trodde
att samhällslivet bäst ordnades under full frihet, gör den pessimistiska uppfattningen av människan det för samhället till en bjudande plikt att genom social lagstiftning lägga hämsko på egennyttan och förvärvsbegäret. Av de ryska emigranterna, som alltjämt hoppas på en restauration i samma mening som de franska
emigranterna på sin tid, betraktas Berdjaev självfallet som en avfälling. Enligt Berdjaev avfärdas inte bolsjevismen så lättvindigt, som emigranterna mena. Den ryska revolutionen är för
honom en dom, som gått ut över en dekadant kristendom, en utlevad liberalism, en kapitalistisk värld, som förnekat anden; den
är, som han på ett ställe uttrycker det, »beslutad i himmelen».
Tolkad som skickelse för mig personligen betyder den en dom ÖYer
min egen kärlekslöshet och ljumhet, den skall uppfattas som en
katharsis, en reningsprocess, och bäras med värdighet som ett
självförvållat straff. Hela den moderna kapitalismen representerar icke annat en renodlad egoism och materialism, som med
inre konsekvens måste sluta som skett. En återgång till förrevolutionär ordning kan Berdjaev varken önska eller vänta, och samma
pessimism präglar hans syn på möjligheten att hejda eller förinta
bolsjevismen. Det ligger i revolutionens natur, att den måste
arbeta ut sig själv och föröda sina egna krafter: sådan iir historiens inneboende demoniska tragik. En revolution kan endast
hejdas genom krafter, som äro denna motsatta, medan en ny endast vållar nya lidanden. På ett ställe citerar Berdjaev ett yttrande av Joseph de Maistre, av vilken författare han tycks ha
rönt ett starkt inflytande: une contre-revolution ne doit pas etre
une revolution contraire, mais le contraire d’une revolution.
Hela detta betraktelsesätt om det ondas naturbestämdhet kan
naturligtvis ledas tillbaka på Berdjaevs kristna ortodoxa åskådning, men det förefaller mig icke uteslutet att det till en del har
sm genesis i Marx’ Verelendungstheorie, genom vilken Marx be- 340
En rysk analys av bolsjevismen
träffande det kapitalistiska systemet teoretiskt sökte visa, att
under detta måste med nödvändighet de arbetande klasserna fullständigt proletariseras. Vi ha numera påtagliga bevis för att
denna teori icke var riktig: tvärtemot Marx’ teori har arbetaren i
hägnet av kapitalismen fått det allt bättre och bättre och förvandlats till småborgare. Berdjaev gör också den riktiga anmärkningen att kommunisten har sin oförsonligaste fiende i socialisten.
Socialisten är en ljum eller kall borgare, medan kommunisten är
en religiös fanatiker. Men det bolsjevikiska experimentet visar
också, att den gudlösa, materialistiska, anden förnekande socialismen i sina konsekvenser måste vara sådan som detta experiment visar, och att det kanske är det ryska folkets messianska
kallelse att till världens fromma vara försöksobjekt.
Men bolsjevismen har åtskilliga drag som endast låta förklara
sig genom ett studium av rysk historia och rysk filosofi. Berdjaev
företager i sin bok en grundlig undersökning av rysk religionspsykologi och den ryska nihilismen, som psykologiskt hade sina
rötter i ryskt religiöst tänkande. Man får av Berdjaevs undersökning verkligen det intrycket, att bolsjevismen har en mera
naturlig växt i den ryska jorden än man i allmänhet föreställer
sig och att marxismen endast lämnat utsädet till den fruktansvärda sådd, som spirat upp i Ryssland. Betecknande härför är
bl. a. att det finns massor av arbetare, bönder och halvbildade,
som väl kalla sig bolsjeviker men vägra att heta kommunister.
Bolsjevismen är för dem den ryska folkrevolutionen, men kommunismen en rörelse som kommit utifrån, från Västerlandet, ett
rationellt system och en reglering av livets alla förhållanden,
som förefaller den enkle, vid rationellt tänkande ovane ryssen
väsensfrämmande. Betraktelsesättet är naturligtvis skevt, ty den
ryska bolsjevismen innehåller en mängd internationella ideer vid
sidan av de av Berdjaev starkt betonade nationella dragen. Bolsjevismen är ett barn av den västerländska marxismen och djupa
mystiska krafter i den ryska folksjälen.
Som vi redan nämnt är bolsjevismen enligt Berdjaev en andligt-religiös rörelse eller, som han formulerar saken, den är religiös genom sin över alla gränser gående antireligiositet och genom
sin tro på det ryska folkets messianska kallelse att befria icke
bara Ryssland utan hela världen från religionen, detta »opium
för folket», för att använda ett ofta missbrukat uttryck från
Marx’ essay över Regel. Just i denna tro på bolsjevismens sär- 341
——————~—–~~
Bror Olsson
egna kallelse ingår ett äkta gammalryskt motiv. Den ryska ortodoxien har alltid fattat frälsningen kosmiskt, ej individuellt så
att säga. Redan på 1400-talet lärde munken Filotheos, att Moskva
var det tredje Rom och att Ryssland var den sanna bevararen av
ortodoxien. Alla andra folk hade förvanskat kristendomen. Det
ryska imperiet blev till en messiansk ide, som fortlevde under århundraden trots alla katastrofer, på vilka den ryska historien är
så rik. I andra former levde tron på det ryska folkets messianska
kallelse upp i nihilismen och anarkismen och senare i bolsjevismen. Bakunin är bland andra en typisk bärare av denna ide: det
ryska folket har en stor mission i att tända den eld, som skall
förtära den gamla syndfulla världen, ur vars aska en bättre,
friare, skönare värld skall uppstå. Av denna tro förklaras den
desperata, hänsynslösa förstörelselustan hos nihilisterna och bolsjevikerna. Det är den menige bolsjevikens övertygelse, att det
ryska folket skall sprida det ljus som skall upplysa det borgerliga
Europas mörker: så tolkar han det gamla ordet Ex oriente lux.
Proletären är våra dagars Messias. Den ryska religiositeten har
fått vika för den religiösa ateismen- man kan icke lätt finna ett
bättre uttryck – men idens form är densamma, och denna har
varit så stark, att den icke sprängts av det nya innehållet.
Men det fmns också andra ideer och stämningar, som bolsjevismen övertagit från ryska förrevolutionära rörelser. Berdjaev anmärker, att det ryska folket har en viss disposition för skismatism.
I den ryska historien finna vi talrika sådana skismatiska riktningar: raskolniki, heretiker, anhängare av bezpopovstvo (prästlöshet) o. s. v. Ofta voro dessa rörelser konsekvent eskatologiska, de
intogo en rent nihilistisk ståndpunkt beträffande stat, kyrka och
kultur. De gammaltroende utvecklades med avseende på dessa
sidor av mänskligt liv till rena anarkister. Å ven bland det enkla.
ryska folket ha av ålder eskatologiska stämningar varit vitt utbredda. Det var en vanlig fråga, om icke kulturen under vissa
omständigheter köptes för dyrt, om den icke förvandlar äkta
mänskligt liv till någonting blott konventionellt och falskt. Och
dessa frågor äro icke inskränkta till religiöst orienterade riktningar; även rent sekulära rörelser visa samma eskatologiska och
apokalyptiska karaktär. Utan tvivel ha sådana stämningar förlänat nihilismen och bolsjevismen mycket av dess väldiga slagkraft. Det var icke endast kapitalismen, som stod inför sin undergång, hela den kultur, som spirat upp i hägnet av denna, var
342
En rysk analys av bolsjevismen
värdelös och rutten. Nihilisten förnekade all högre kulturs värde,
och han var i regel strängt asketisk och kunde bära försakelser
och umbäranden, därför att han icke satte något värde på alla dess
RIDå och stora ting, som för en vanlig människa gör livet angenämare och skönare att leva. Vilka offer en nihilist utan knot
kunde göra, kan man se i den ryske nihilisten Vera Figners för
några år sedan utkomna självbiografi.
Som ett arv ytterst från religiösa skismatiska riktningar men
förmedlade genom nihilismen kvarstår i bolsjevismen hatet mot
metafysiken, likgiltigheten för det sköna och naturvetenskapernas
dominerande inflytande. Med rätta framhåller Berdjaev, att allt
detta har gjort mänskligt liv till någonting säreget oskönt i Ryssland: språk, uppträdande, ansiktsdrag, allt präglas av en skrämmande fulhet. Det kanske i detta sammanhang icke bör förbigås,
att bolsjevismen med en av dessa i revolutioner icke ovanliga inkonsekvenserna upphöjt darwinismen till en kardinaldogm, ehuru
denna lättare låter inpassa sig i ett liberalistiskt-kapitalistiskt
system. Någon kritik av denna teori fördrages icke i Ryssland.
Påfallande i denna asketiska inställning hos bolsjevismen är frånvaron av varje spår av medlidande. Den drivande kraften i den
mdre ryska ateismen var medlidandet; bolsjevismens pathos däremot är icke medkänslan, utan makten. Och ännu större är naturligtvis skillnaden med den ortodoxa asketismen, som var en asketism i Guds namn, medan nihilismens och bolsjevismens är en
asketism utan Gud, utan nåd, i den mänskliga välfärdens och det
fullkomliga samhällets namn.
~’len även andra drag hos bolsjevismen stå i historiskt sammanhang med förrevolutionära rörelser. Den benhårt konsekvent hävdade moralismen är ett ryskt drag. Sanningen och rättvisan
måste accepteras utan några kompromisser. Nihilisterna förnekade alla relativa värden eller förvandlade dem till absoluta.
Som typ kan i detta hänseende den ryske, ursprungligen konservative kritikern Bielinski tjäna. Han började som idealist och
romantiker och slutade som realist och ateist, en utvecklingsgång
rakt motsatt den Berdjaev själv gjort. Under sin senare period
utvecklades Bielinski till en abstrakt ideolog, utan sinne för det
konkreta och aktuella. Med hela sin passionerade själ gick han
upp i ett abstrakt ideal för social välfärd, och han var nog uppriktig att kalla sin kärlek till mänskligheten för Marats kärlek.
Öppet förklarade Bielinski, att han skulle kunna halshugga en
343
Bror Olsson
stor del av mänskligheten för att göra återstoden lycklig. Lidandet hade ingen rätt att existera. På visst sätt kan man säga, att
dessa nihilister blevo ateister på grund av sin kärlek till sanningen och rättvisan. Att erkänna en guds existens syntes dem
innebära detsamma som att rättfärdiga lidandet och orättvisorna
i världen. Gud måste förkastas av moraliska skäl: den gud som
var upphovet till lidandet hade med andra ord ingen rätt att
existera. Harnack har en gång gjort den träffande anmärkningen,
att intet annat folk har i samma grad som det ryska visat förståelse för Marcion, den originelle teologen på 400-talet, som
betraktade Gamla testamentets gud, världens skapare som en ond
demiurg, väsenskild från Jesu Kristi fader. Bielinski kan i detta
fall räknas som en förelöpare till bolsjevismens ateism. Men när
bolsjevismen avskaffade Gud, åstadkom den i själva verket motsatsen till vad den avsåg: i stället för att humanisera människan,
bestialiserade den henne, ty säger Berdjaev, utan Gud ingen
mänsklighet. I stället för Gud trädde i bolsjevismen det sociala
kollektivet, ty bolsjevismen har icke kunnat förändra människans
natur därhän, att hon kan leva utan Gud. När människan icke
har en gud att tillbedja och dyrka, skapar hon sig avgudar. Bolsjevismen har redan sin kult, t. ex. Leninkult, sin tro på yttersta
domen, d. v. s. över kapitalismen, och den har sina egna profeter.
Det är på denna väg det fromma, tåliga och undergivna ryska
folket förvandlats till historiens mest renodlade antireligiösa
folk, om man ser saken från de historiskt givna religionernas
ståndpunkt. Djupast sett är det sålunda ännu ett religiöst folk,
och man kan icke förebrå bolsjevismen, att den har för litet av
en ide; den har i stället för mycket. Den förgudar icke för litet
utan för mycket det sociala kollektivet.
Men i bolsjevismens avskaffande av Gud ingå också motiv, som
snarare äro av empirisk än teoretisk art. Bolsjevismen har gjort
en riktig iakttagelse. Det är riktigt, att religionen, tron på ett
hinsides, känslan av egen skuld och att människan är ett i roten
fördärvat väsen, att allt detta gör människor obenägna att i jordisk lycka se tillvarons enda eller främsta mål. Men härav drog
man en oriktig slutsats: religionen måste bort för att göra människor aktiva och energiska i arbetet på förbättrandet av de
sociala villkoren i världen. I stället för tanken på den enskildes
välfärd och sedliga frälsning träder iden om kollektivet, dettas
samvete ersätter individens samvete. Men långt ifrån att detta
344
En rysk analys av bolsjevismen
skulle göra individen fri gör det honom till en slav under kollektivet, och den frihet undan konvention och sed, som man väntade
av emancipationen, blir en ren illusion. Den abstrakta iden om
social välfärd gör individen till ett blott och bart redskap, och
vad man avsåg som ett försvar för personligheten blir till den
yttersta sociala despotism. I sina konsekvenser leder detta till
slut till ett förnekande av rätten till fritt, skapande liv.
Men konsekvent är såsom redan framhållits bolsjevismen långt
ifrån alltid. Till de mera påfallande inkonsekvenserna hör enligt
Berdjaev, att man genomfört icke en konsekvent ekonomisk diktatur i Ryssland, såsom man i allmänhet tror i Västeuropa, utan en
andlig religiös. Ekonomiska kätterier kan man till nöds fördraga,
medan religiösa obönhörligt straffas.
Det finns enligt Berdjaev lika liten anledning till att besinningslöst förbanna bolsjevismen som att taga den lättsinnigt. Den bygger på åtskilliga sanningar men utgör samtidigt förvrängningen av
någonting gott. Allra minst bör man underskatta en rörelse, som
förnekar Gud och därmed människan. Dess slagkraft är alltför stor
för att man med utsikt till framgång skulle kunna möta den med
borgerliga liberala ideer. Endast en ide, som är bolsjevismens egen
like i styrka, kan sättas däremot. Flertalet bolsjeviker äro icke
osedliga människor, många äro tjänare av en stor ide och på sitt
sätt troende människor. Det enda motgiftet måste vara av andligreligiös natur, och Berdjaev stannar för sin del vid en renare,
sannare, helgjutnare kristendom. Felet med kristendomen har
varit, att den icke förverkligat dess ideer utan blivit förrädare
mot dem. Men en sann kristendom kan acceptera alla sanningar
och förkasta allt falskt, som kommunismen innehåller. Den ensam lämnar fullt utrymme åt friheten, rättvisan, sanningen, de
tre grundpelare på vilka ensamma en bättre värld kan byggas.
Det är betecknande för Berdjaevs kristendomsuppfattning, att
han förklarar, att kristendomen måste återvända till situationen
före Konstantin. Den måste med andra ord börja med att åter
erövra världen. Men en sådan erövring betyder icke makt, som
tvärtom endast tillkommit pseudokristendomen. Det är den äkta
kristendomens historiska tragik, att den endast ofullständigt kan
komma till herravälde i denna värld, och Berdjaev finner ingen
anledning till alltför stor optimism för framtiden. Vad som kommer att hända är »the secret of man’s freewill».
345

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner