Print Friendly

En prövostund för borgerlig opposition

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

·- – —-
EN PRÖVOSTUND FÖR BORGERLIG
OPPOSITION
NÄR RIKSDAGEN åtskildes i våras,
hade den beslutat utgifter på driftbudgeten, vilka med mera än 700
miljoner kronor överstiger beräknade statsinkomster. Dessutom
hade den antagit en kapitalbudget
med ett redovisat medelsbehov av
l 800 miljoner. Ytterligare utgifter
är att vänta på tilläggsstater och genom anslagsöverskridanden m. m.
Finansministern uppskattade bristen på totalbudgeten för budgetåret
1959/60 till omkring 3 miljarder.
Ingen tror, att detta väldiga belopp skall kunna täckas genom lån
på kapitalmarknaden, och naturligtvis önskar ingen, att medlen
skall tillskapas genom ytterligare
utspädning av valutan – genom inflation. Men i valet mellan de återstående alternativen, utgiftsbegränsningar eller skatteökningar,
stannade riksdagen vid att inte besluta något alls. Regeringen hade,
som bekant, inte ens framlagt nå-
got förslag i ärendet. Frågan uppsköts till höstriksdagen.
Det är ju en, minst sagt, märklig
åtgärd att bevilja anslag till en
massa olika ändamål och till väldiga belopp utan att göra klart för
sig, om pengarna kan anskaffas,
och på vad sätt finansieringen skall
ske. Visserligen kan det parlamentariska läget i riksdagens andra
kammare, med 115 borgerliga röster mot 115 socialdemokrater och
kommunister, vålla regeringen bekymmer. Men när det gällde att få
ett avgörande till stånd i fråga om
den obligatoriska tjänstepensioneringen- ett projekt som utan våda
hade kunnat få vänta i avvaktan på
nödiga utredningar på väsentliga
punkter och ett klarare opinionsläge- tvekade man inte att ta risken ens av en lottdragning. Hur
mycket riktigare och naturligare
hade det då inte varit att söka få ett
avgörande till stånd beträffande saneringen av budgeten och finansieringen av statsutgifterna i nuvarande bekymmersamma statsfinansiella situation? När riksdagen tar
på sig rollen av utgiftskrävande och
utgiftsbestämmande instans utan
sinne för sin primära uppgift att
anvisa medel för utgifternas täckande gör den ett nära nog groteskt intryck!
Behandlingen av statsregleringen
kan inte försvaras. De skäl som åberopades för uppskovet med frågan
om lösningen av den statsfinansiella
334
situationen är icke hållbara. På en
del håll ville man avvakta resultatet av besparingsberedningens arbete, ehuru det hela tiden varit fullt
klart att denna icke skulle syssla
med budgetåret 1959/60 utan undersöka besparingsmöjligheterna
först för tiden därefter. På andra
håll ville man vänta och se, hurudan konjunkturutvecklingen blev,
men såväl finansministern som
andra initierade var redan i våras
klara med sitt bedömande. De förutsåg, att den inträdda återhämtningen efter den avmattning som
gjort sig gällande under 1958 skulle
fortsätta, och utvecklingen hittills
har bekräftat riktigheten härav.
Den väsentliga orsaken till uppskovet med finansieringsfrågan var
förmodligen att söka i den omständigheten att Landsorganisationen
uttalat vissa betänkligheter mot
finansministerns funderingar på
en omsättningsskatt. Avgörandet
skedde i ett annat forum än i riksdagen. Det var inte ekonomiska
utan partipolitiska skäl som dikterade beslutet att förhala denna ytterst viktiga fråga.
Det är sannolikt att ordningen
kommer att återställas inom de socialdemokratiska leden innan höstriksdagen tar sin början. Landsorganisationen förefaller numera benägen att följa herr Sträng, och det
är inte uteslutet, att vi kommer att
ställas inför en eller annan överraskning. Det kanske har kostat en
del för att vinna anslutning till förslaget om omsättningsskatt, och det
skulle inte förvåna, om kompletteringen blir en begäran om någon
form av skärpningar av den direkta
beskattningen på högre inkomster
och förmögenheter, trots att man
sedan länge varit överens om att
dessa skatter redan nått en nivå,
som icke kan överskridas.
Oavsett hur härmed må förhålla
sig är det uppenbart, att oppositionen försatts i ett utomordentligt
besvärligt läge när riksdagsmajoriteten först fattat definitivt beslut
om statsutgifterna, och sedan hänskjutit finansieringsfrågan till avgörande vid höstriksdagen efter förhandlingar med regeringen. Är det
möjligt, att samma riksdagsmajoritet kommer att riva upp sina utgiftsbeslut och medge en förutsättningslös diskussion om det statsfinansiella läget under budgetåret
1959/60? Detta förefaller knappast
troligt. För övrigt har statsmyndigheterna säkerligen redan vidtagit
dispositioner på grundval av de anslag som beviljats. Det har t. o. m.
uppgivits, att staten redan under
tiden fram till årsskiftet blir nödsakad att uppbringa 2,7 miljarder
utöver det belopp som inflyter genom nuvarande skatter och andra
löpande inkomster. Även om i lyckligaste fall uppgörelse skulle kunna
ske om en eller annan besparing redan innevarande budgetår, är det
tydligt, dels att det icke kommer att
gälla några mera betydande belopp,
och dels att resultatet under alla
omständigheter måste bli av begränsad betydelse, eftersom halva
.._ ~ —–
budgetåret gått till ända, innan besparingsåtgärderna får någon effekt. Det häftiga motstånd som besparingsutredningens förslag för
budgetåret 1960/61 och tiden därefter mött från regeringshåll och i
den socialdemokratiska pressen visar för övrigt bättre än något annat, att socialdemokraterna har
endast en väg att anvisa: skatteskärpningar. Oppositionen kommer
förmodligen att ställas inför valet
att medgiva dessa eller att finna sig
i att statsfinanserna under 1959/60
blir kraftigt underbalanserade, och
naturligtvis kommer herr Sträng,
liksom förut, att starkt understryka, vilka vådor en sådan underbalansering skulle få för landets
ekonomi. Regeringen kommer i det
fastlåsta läget att gentemot oppositionen åberopa dess eget argument om bättre balans mellan utgifter och inkomster på statsbudgeten.
Det lönar föga att göra gällande,
att riksdagen förfarit på ett ansvarslöst sätt med ett utgiftsbeviljande som spränger alla möjligheter till täckning av utgifterna
med de höga skatter som vi redan
har. Fråga är, om icke sådan kritik
förfelar sitt mål. Kan man utan
vidare påstå, att socialdemokraterna, som med sin majoritetsställning sedan många år tillbaka bär
huvudansvaret för det läge vari vi
råkat, förfarit planlöst och utan att
riktigt veta vad de gör? Kan det
inte i stället sägas, att den ekonomiska politik som vi nu har är en
335
medveten aktion för att komma ytterligare ett steg fram emot det socialiserade samhället? staten lägger i stigande omfattning beslag på
människornas inkomster för att sedan distribuera dessa efter mer eller mindre godtyckliga grunder till
olika folkgrupper genom subventioner, stöd och bidrag av skilda
slag. Genom den obligatoriska
tjänstepensioneringens jättefonder
får statsmakterna ett ofantligt inflytande över kapitalet i samhället.
En koncentration sker av makten
över kapitalbildningen, produktionen och konsumtionen. Det end~ vi
inte vet är, var gränsen går eller
om det över huvud taget finns nå-
gon gräns för dessa ofantliga anspråk på att få dirigera och utöva
förmyndarskap över medmänniskorna. Betraktad ur vidare perspektiv framstår den nuvarande
statsfinansiella situationen och socialdemokraternas taktik, när det
gäller att öka skattebelastningen i
samhället, såsom en fråga om de
mera djupgående skiljelinjerna
mellan socialistisk och borgerlig
samhällssyn.
Ser man saken på detta sätt,
skulle en eftergift för finansministerns krav vara mycket betänklig
ur borgerlig synpunkt. Omsättningsskatten skulle kunna accepteras, om samtidigt de direkta skatterna reducerades till en rimligare
nivå. I våra dagars samhälle, med
den långt gående utjämningen av
de enskilda hushållens materiella
standard, skulle det vara naturligt
336
att mera anpassa skattebördorna
efter konsumtionen och samtidigt
lätta de bördor som nu lägger hinder i vägen för sparande och företagsamhet. Men uppfylles inte dessa
förutsättningar skulle omsättningsskatten endast bli en ytterligare på-
byggnad på nuvarande belastning
och ett farligt vapen i händerna på
en statsledning med det program
och de tendenser som socialdemokratien representerar.
Vidare har väl erfarenheterna
lärt oss, att en höjning av den totala skattebördan föder kompensationskrav. Människorna avstår inte
frivilligt från sina inkomster för
att främja det ena eller det andra
»samhällsintresset». Lönerna pressas upp, kostnaderna inom produktionen stiger, företagens konkurrensförmåga i förhållande till utlandet minskas och vår knappa valutareserv naggas ytterligare i kanten. Vi råkar mycket lätt återigen
in i en situation, då det reses anspråk på långtgående regleringar
och ingripanden i de enskilda människornas och företagens ekonomi
för att bemästra situationen. Ur
borgerlig synpunkt sett är detta ett
föga tilltalande perspektiv.
Det är fåfängt att söka bilda sig
en mening om hur den trassliga
statsfinansiella situationen under
budgetåret 1959/60 kommer att lö-
sas. Den del av oppositionen, som i
riksdagen bekämpat den hittillsvarande utgiftspolitiken, är givetvis
fritagen från ansvaret för finansieringsfrågan. För andra delar av
oppositionen är läget mindre angenämt inför de förestående förhandlingarna. Det blir verkligen intressant att se, hur man skall förklara
denna situation och, ännu viktigare,
huruvida det finns förutsättningar
att skapa ett gemensamt borgerligt
alternativ, i varje fall för tiden efter innevarande budgetår – ett alternativ som ger ett övertygande
besked om att det finns vilja och
förmåga hos de borgerliga partierna
att tillsammans ta på sig ansvaret
för en annan politik på det ekonomiska och statsfinansiella området
än den som hittills bedrivits.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner