Print Friendly

En professor upplever sin samtid

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EN PROJ:1’ESSOR
UPPLEVER SIN SAMTID
Av direktören jur. kand. KARL lVISTR”lND, Stocklwlm
~~ÖR många människor anses den mognare åldern medföra en
dragning mot det förflutna. Man söker sig tillbaka till barndomens minnen, men ofta väckes även ett förut slumrande intresse
för fädernas gärning, för familjeminnen, ibland även för bygdens
och lanrlets historia.
Otvivelaktigt ligger häri en stark psykologisk drift, sprungen
ur ett omedvetet begär att fördjupa och berika personligheten, en
det mänskliga livets egen hemlighetsfulla och gåtfulla reningsprocess.
För andra naturer, utrustade med ett mera livligt psyke, kan
en liknande dragning mot inre jämvikt föra till en motsatt ståndpunkt. De, vilka i ungdomsåren gripits av det förgångnas förtrollning, vilkas idevärld behärskats av konservativ romantik,
möta ofta vid mognare år behovet att vinna en levande uppfattning även om samtiden, att nå ett perspektiv på den, och de finna
till sin förundran, att mycket av den bild de skapat sig över omgivningen, i verkligheten icke täcker de förhandenvarande förhållandena.
Processen har ett djupt psykologiskt intresse; det vore förmätet
att å någondera av typerna lägga mästrande synpunkter; det är
lika naturligt att rregner skulle utvecklas från liberal till konservativ som att Geijers uppfattning skulle gå från konservatism
till liberalism; för båda var utvecklingen utflödet för rika personligheters otillfredsställelse med en gång för alltid givna åskådningar. Båda voro föremål för en kanske icke alltid klart förnummen men förvisso så mycket intensivare känd dragning mot
den inre jämvikt, som den för livsintryck öppna människan endast
med svårighet når. I varje fall sker det icke utan de pendelsvängningar, som såväl efter det andliga livets som fysikens lagar äro
förutsättningar för övergång från rörelse till jämviktsläge.
770
En professor upplever sin samtid
Den ena utvecklingsgången är icke objektivt riktigare eller
värdefullare än den andra; intresset knyter sig i första hand till
personlighetens utveckling; det är fruktlös möda att söka opartiskt bedöma vilkens utvecklingsgång, som gick mot större klarhet; så länge motsatserna kvarstå, finnes den personliga klarheten
icke; den ståndpunkt, som innebär förnekande av sitt föregå-
ende, får aldrig en utåt övertygande prägel. Den kan däremot
tjäna som ett lönande inlägg i en dagsaktuell debatt, men bleknar
med aktualiteten.
När man genomläser Fredrik Bööks »Det rika och fattiga Sverige» (Bonniers förlag) undgår man icke intrycket av, att den
har sin största betydelse som ett studium i författarens egen
själshistoria. Som sådan torde den komma att uppskattas av
efterkommande läsare. Intet ont häri; han delar detta öde med
alla dem, som göra upptäcktsfärder i samtiden; deras häpnad över
de tekniska under, de fått skåda, ter sig vanligen i historiskt
perspektiv bortkommen, och glädjen över wie herrlieb weit es ist
gebracht kan för en eftervärld, som med ledning av ett senare
utvecklingsförlopp har förutsättningar att på ett mera slutgiltigt
sätt bedöma de forna dagsresultaten, få stänk av lätt komik. Bilden av författarens egen intellektuella personlighet förblir det
bestående i skådespelet. Linnes resor leva i litteraturen icke på
grund av beskrivningarna över de nyttiga uppfinningar och
rön, som hans samtid vetgirigt i dem sökte, utan i hans oefterhärmliga formgivning och den bild, som de lämna av honom själv
och hans omedvetna och naivt älskliga storhet.
För upptäcktsfärder i samtiden måste alltid saknas det rätta
perspektivet och alldeles särskilt gäller detta, när upptäckaren är
en person, som förut haft föga tillfälle till personlig självsyn från
de områden, han vill kartlägga. Perspektiv är ju en produkt av
erfarenheten; blinda, som genom en operation vunnit synförmåga,
uppfatta endast långsamt dess lagar och lära först småningom att
riktigt bedöma de bilder, som avspeglas på näthinnan. En litteraturhistoriker, som omformar sin livsåskådning efter en kort och
övergående bekantskap med näringslivet, står inför samma fenomen. Domslutet kommer alltid att innehålla något av det primitiva, som vidlåder sådan skön konst, som icke känner perspektivlärans lagar. Den behöver därför ingalunda sakna en säregen
tjusning, nota bene när det gäller konstverkets bedömande som
konstverk.
771
Karl Wistrand
Fredrik Böök har på sin nya svenska resa gjort upptäckter,
vilka för den del av svenska folket, som i likhet med honom i dem
se nyheter, äro både nyttiga och nödvändiga att göra. Han har
förnummit, att något hat mellan arbetsgivare och arbetare knappast existerar på våra arbetsplatser, att social omvårdnad och
social förståelse hos näringslivets ledare växt i jämnbredd med
den ekonomiska utvecklingen och att uppskattningen av industriledarnas insatser är oväntat stor hos arbetarskarorna. För dem,
som haft någon kontakt med industriella frågor, innehåller detta
ingen nyhet; man kan i själva verket icke upphöra att förvånas
över att kunskapen härom icke långt före detta blivit allmän
egendom. Gamla åskådningars förmåga att hålla sig kvar är avsevärd, och mången i vårt land, som håller sig för god borgare,
ser på den s. k. storfinansen och storindustriens män på ett sätt,
som är långt fördomsfullare än deras, vilka i förhållande till industriledarna stå som företrädare för en traditionell politisk motsatsställning. I sådana fördomar har mången planta i den politiska vildfloran trott sig finna god jordmån. Det finnes mera
än en professor, läroverksadjunkt eller tjänsteman- för att taga
exempel ur högen – för vilka begreppet industriledare innehåller
mera beröringspunkter med begreppet industririddare än blotta
ordlikheten. Att denna misskända klass, till vilken vårt samhällsliv i denna stund står i större tacksamhetsskuld än till någon befolkningsgrupp i vårt land, numera skall i så hög grad inom samhället dela det öde, som en gång var arbetarklassens, att i största
utsträckning uteslutas från varje väsentligt inflytande på landets
politiska utveckling, utgör en misshushållning med andliga tillgångar, som måste komma att olyckligt påverka vår och vår
efterkommande generations öden.
Det är i detta sammanhang, som man kommer till reservationer
vid läsningen av Bööks arbete. Han stannar mången gång- och
med rätta — i beundran över vad som uträttats av personer,
vilkas livsverk helt betingats utav tillvaron av hittillsvarande
ekonomiska system, men de slutsatser han drager av vad han
iakttagit, gå mot accepterandet av en ny och kollektivistisk samhällstyp. Här felar det riktiga perspektivet. Det fordras ej mycket eftertanke för att konstatera, huru hela denna väldiga utveckling ej är en produkt av ett kollektiviserat samhälle, som
nästan på varje punkt trampar ekonomiska lagar under fötterna
–tvärtom, det är en fråga, som är långt mera än enbart retorisk,
772
En professor upplever sin samtid
huruvida den någonsin skulle kunnat hava kommit till stånd i ett
kollektiviserat samhälle. All vår samtids erfarenhet betygar motsatsen. Planhushållningsländerna äro ej välståndsländer. Det är
ett utslag av historiens tragiska ironi, att fåvitska händer stå
redo att dräpa den ekonomiska friheten just vid en tidpunkt, där
den i handling visat sin oförlikneliga överlägsenhet över andra
system, som leva högt på den dunkla mytens långvariga övertag
över verkligheten.
När man i Bööks bok ser en uppgörelse med konservatismen är
det med hans egen konservatism. Den har vuxit fram ur romantiskt-elegiska stämningar, av vilka de fångas, som ännu icke levat
livet eller som fått leva ett lugnt liv. Sådana hava aldrig hållit
i mötet med verkligheten. Hade konservatismen icke andra ideologiska rötter än stämningar av detta slag, då vore ingen uppgörelse nödvändig, att storma emot dem vore att slå in öppna
dörrar. Med det slaget av konservatism har den verksamma hö-
geruppfattningen i svensk politik och samhällsliv föga gemensamt. Kanske är det till slut en av orsakerna till den svenska
högerns för tillfället trängda ställning, att den så litet hemfallit
åt myt och romantik, att den söker dem varken i det förflutna
eller det tillkommande. Den lovar varken att föra tillbaka till
lyckoriken, som aldrig existerat, eller framåt till sådana, som
aldrig komma att existera. Det är konservatismens både styrka
och svaghet, att den står på verklighetens fasta, ibland obehagligt kalla och hårda mark. Det är en svaghet för ögonblicket, ty
konservatismen kan aldrig förfalla till den illusionskonst, vars
skådespel skarorna på marknadstorget gärna önska se. Dess
styrka åter ligger i den kyliga illusionslöshet, som ser till tingens
rätta väsen och sammanhang och därför förstår att ingen vare sig
materiell eller andlig kraftutveckling kan byggas på annat än den
enskildes pliktkänsla och ansvar. Att alltid, även i motvind, hävda
denna essentiella uppfattning, är levande konservatism, som måste
segra i det långa loppet. En sådan konservatism är just, andligen
talat, det fjäderstål, som Böök själv efter sitt Sandviksbesök önskar
i sin närhet som en symbolisk varning emot den slappa leken.
Män som Fredrik Böök skulle hava en stor uppgift i vår tid,
Sverige har kanske aldrig ägt en mer bländande journalist än
han. Han har under många år haft ett inflytande på svensk bildad opinion som endast få. Man frågar sig med undran vart hans
väg nu bär. Han synes icke själv kunna giva svar på frågan.
773
Karl Wistrand
Hans åsiktsförändringar giva icke intryck av att vara frukten
av en inre kris och en allvarlig, hårt tillkämpad övertygelse.
Ibland får man känslan av, att hans livliga och impressioriabla
intellekt snarare blivit offer för en mängd av nya intryck, vilka
det på ett beundransvärt sätt förmått att reproducera men vilkas
systematiserande överstigit krafterna. Sina sympatier har han på
senaste år ömsevis skänkt åt nationalsocialistiska åskådningar
och åt marxistisk historieuppfattning. Det är som om han tappat
sin egen kungsväg – utan att finna någon annan.
Med vemod finner man en man med hans intellektuella utrustning summera dagsresultatet av sin utvecklingsbana i en förvirrad och tvivelsjuk resignation, där registret över nuets provisoriska resultat utgör det enda svaret. »En förbindande norm, en
förpliktande tradition äga vi trots allt icke.» Detta kan icke vara
en ·slutjusterad livserfarenhet hos den, som för svensk opinion
länge framstått som en av de främsta att föra oersättliga traditionsvärden bevarade genom en orolig och jäsande tid, där det,
för att tillämpa ett uttryck ur den svenska litteraturens ståtligaste
tal, främst gäller att som Eneas ur det brinnande Ilion rädda
mänsklighetens husgudar. Vore hans utvecklingsgång ~lutgiltig,
innebure det ingenting annat än en intellektuell eller kanske
snarare en moralisk bankruttförklaring, komprometterande för
cessionanten men icke för hans andliga fordringsägare.
En beundrare av Fredrik Böök vägrar därför att i hans senaste
utveckling se annat än antitesen till en esteticerande och artificiell
konservatism, som byggts på de romantiska stämningarnas lösa
sand, en antites, som med hela sin inre styrka kräver att gå upp
i en högre och livskraftigare syntes.
774

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner