Print Friendly

En officer och statsman

Av Zebulon Carlander | 31 augusti 2018



John McCain, mångårig amerikansk senator, gick bort förra helgen, 81 år gammal. Zebulon Carlander minns en veteran och politiker inte utan fel, men med orubbliga värderingar.

Det finns inte en människa, framför allt inte i det offentliga livet, som lämnar efter sig ett perfekt eftermäle. Vi är alla i någon utsträckning syndare med våra fel och brister.

Den centrala konflikten i McCains liv var mellan att å ena sidan leva upp till sina ideal och å andra sidan uppnå politisk makt för att få genomslag för dem.

Innan den politiska banan var McCain en officer i marinen. För honom var det inte bara ett yrke utan det var ett livskall och en plikt. Hans far var en amiral och dennes far var i sin tur en amiral. Han gick i deras fotspår.

En paradox med det militära är hur det i något som i grunden är så hemskt och tragiskt kan finnas så mycket som är ädelt och hederligt. Det är ett eget universum där självuppoffring och mod värderas högre än någonting annat. Där det inte spelar någon roll vem du är utan vad du gör. Det var dessa värderingar och principer som McCain fick inpräntat i sig under sin barndom och senare när han studerade vid militärens Naval Academy i Maryland.

Det främsta uttrycket för McCains karaktär gick att se de åren han var krigsfånge i Nordvietnam. Han fick utstå enorma umbäranden, inklusive tortyr, vilket lämnade permanenta skador på hans kropp. Efter han blev frisläppt kunde han inte lyfta sina armar över huvudet. Men han vägrade att utnyttja sin fars ställning som befälhavare över USA:s militära styrkor i Stilla havet för att släppas ut tidigare än sina kamrater.

Flera decennier senare, när McCain satt i senaten, var han drivande i att normalisera relationen mellan USA och Vietnam. Som kvittens på hans ledarskap gick Vietnams utrikesminister häromdagen till den amerikanska ambassaden i Hanoi för att personligen visa sin respekt för McCain och hans gärning.

Men politiken är annorlunda från det militära som formade honom.

Medan politik visserligen är något ädelt så finns det ett annat värdekodex än i det militära.

För att förändra något till det bättre måste man vara redo att kompromissa, syssla med kohandel, och förhandla med sina motståndare.

För att ens kunna kompromissa måste man komma till en position av politisk makt.

För ett parti eller en enskild kandidat att vinna röster krävs det att bygga koalitioner av väljare, vilket är långtifrån enkelt. Desto fler röster du måste vinna desto fler grupper måste du uppvakta.

För att använda en metafor är politiken lite som att navigera ett skepp i en flod med en strand på varje sida. Man kan inte komma för nära någon av dem för då går man på grund, utan det gäller att hela tiden försöka hantera de olika strömmarna för att hålla sig i mitten av floden.

Det var här McCain befann sig och jag tror att han plågades av den ständiga dragkampen mellan att vara lojal sina egna värderingar samtidigt som han försökte uppnå och utöva politisk makt.

Det fanns nog ingen större kritiker när han gjorde ”pakter med djävulen” än han själv. Men att han ändå lyckades nå så långt och göra så mycket i politiken utan att, i min mening, någonsin fundamentalt förråda sitt värderingssystem reflekterar den enorma viljestyrka och karaktär som fanns inom honom.

McCains bortgång är en stor sorg och förlust. Han lämnar ett tomrum efter sig, men förr eller senare kommer det att fyllas av nya krafter, redo att stå upp för amerikanska värderingar. Det kanske inte är många som tror det just nu, men någon som hade gjort det hade varit McCain själv. Han var den evige optimisten och kämpen.

Zebulon Carlander är Moderat riksdagskandidat och säkerhetspolitisk analytiker

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism