Print Friendly

En liberal politik för landsbygden

Av Per-Ewert Ohlsson-Björk | 12 oktober 2012

Väljarstödet för en mer liberal politik har ökat i Sverige under de drygt 10 år som förflutit sen millennieskiftet och lett till två borgerliga valsegrar i följd. I valrörelsen 2006 var Maud Olofsson tydlig och provocerande när hon uttalade att det viktigaste med ett borgerligt maktskifte var att ”avsossefiera” Sverige. En borgerlig politik skulle bli ett självklart alternativ för Sveriges väljare. Den ambitionen må ha uppfyllts. Men trots detta har borgerliga partier alltjämt svårt att etablera sig som statsbärande i landsbygdskommuner.

Väljarnas behov och efterfrågan förändras givetvis ständigt. Så även på landsbygden. Men det går att göra några generella konstateranden som måste ligga i förgrunden om man ska ta tillvara på landsbygdens förutsättningar. Landsbygden varken efterfrågar eller behöver mer detaljerad lagstiftning. Snarare mindre. Landsbygdsborna vill se snabba beslut. Problem eller möjligheter för en själv eller ens närmaste ska hanteras omedelbart. Och helst vill man hantera frågan själv. Utan att passera myndigheter eller kommunen. Det är praktisk, vardagsnära politik som intresserar i första hand, inte makroekonomisk debatt. Detta förhållningsätt, där vardagen är viktigare än systemet, beror inte på ett ointresse för stora samhällsfrågor eller okunskap om tingens samband. Snarare en personlig och individuell klokskap om hur man skapar största möjliga nytta. En inställning som en borgerligt sinnad individ kunna instämma i utan invändningar.

Om ovanstående är en korrekt beskrivning bör man givetvis fråga sig varför och hur socialdemokratin lyckats vinna representation på landsbygden. En förklaring är att det av socialdemokratin hårt reglerade Sverige innan millennieskiftet egentligen aldrig hade utmanats av en idéfattig borgerlighet, med få förslag på andra reformer än skattesänkningar.

Socialdemokratin skapade under sitt långa regeringsinnehav en landsbygd som inte haft något annat val än att överleva på stöd och bidrag. Dessa har aldrig varit särskilt uppskattade och har ibland upplevts som rent av förolämpande. Men i och med att borgerligheten inte lyckats utmana socialdemokratin har man i det närmaste blivit livegna. En sådan situation är givetvis svår att bryta. Sambandet kan gott illustreras av min morfars devis: man får äta det som bjuds även fast det smakar illa om inget bättre finns att få. Den ursprungliga ordalydelsen är självklart något mer färgstark. Kort sagt, erbjuder ingen en politik som levererar det man behöver och vill ha så tar man det som gör att man åtminstone överlever. Följden har blivit myten om ”de bidragsberoende bönderna”.

Den borgerliga regeringen har haft, och har kanske fortfarande, sin chans att visa att man menar allvar med en politik som handlar om ett reellt ökat individuellt och lokalt självbestämmande och ansvar. Vid valsegern 2006 fanns ett verkligt momentum för borgerligheten att ta greppet om landsbygden. Och som jag nämnde inledningsvis har lagstiftningen i Sverige fått en mer liberal hållning under de senaste sex åren. Men huruvida man upplever att så är fallet även på landsbygden är ytterst tveksamt. Antagligen med all rätt.

Ska en borgerlig politik vara landsbygdens förstahandsval räcker det inte att diskutera skattesatsers omfattning. Tendensen idag är tyvärr att reformviljan – eller kanske modet – har falnat hos Alliansen. Risken är stor att den liberalisering av Sverige som skulle komma landsbygden till nytta skjuts än längre in i framtiden.
Listan på åtgärder för landsbygden kan göras lång och jag tänker bara nämna några få.

De nödvändiga reformerna för ett starkt, stabilt väljarstöd på landsbygden och för att förbättra dess förutsättningar måste syfta till att förenkla för mäniskor i deras omedelbara vardag. Exemplifierar vi med diskussionen om vinst kontra icke vinst i välfärden upplevs den som närmast irrelevant för dem som står inför frågan om hur man t.ex. ska kunna ha kvar skolan i sin bygd. Det viktiga för dessa människor är att det är tillräckligt enkelt att ta över ansvaret och driften av skolan själv om kommunen inte vill eller klarar av det.

Det måste alltså vara enklare att bedriva verksamhet inom välfärdsområdet på landsbygden. Därmed krävs det snarare en än större etableringsfrihet inom välfärdsområdet och att lagstiftningen, i detta exempel skollagen, luckras upp. Givetvis ska lagen reglera elementära krav på själva verksamheten och myndighetet och kommunen ska följa upp att dessa efterlevs. Problemet uppstår när en kommun kan hänvisa till tekniska aspekter i skollagen, som till exempel antalet elever per kvadratmeteryta, för att avslå en etablering. Eller när lagstiftningen slår fast att en klasstorlek är mer fördelaktig än en annan. Vad som är lämpligt eller ej skiljer sig åt från ort till ort. Ska man ha möjlighet att behålla en byskola, som brukarna anser håller så pass god kvalitet att man är villiga att driva den själva, så måste man till exempel ibland ha mindre lokaler än på en större ort.

Än mer förödande för landsbygden är långdragna processer för bygglov, kommunala detaljplaner och orealistiska krav på enskilda mark- och fastighetsägare. För individen är få saker såpass frustrerande som att fråntas rätten att nyttja sin egendom efter eget huvud. Givetvis är det en principsak för lantbrukaren och markägaren. Att Naturvårdsverket och länsstyrelser har större inflytande över lantbrukarens egendom än han eller hon själv är befängt. Men det är framförallt en fråga om landsbygdens överlevnad. Invånarna ser bygdens möjligheter långt bättre än myndigheter. Ska dessa kunna tas tillvara så måste ett snabbt agerande vara möjligt. Något som det svenska byråkratiska systemet helt och hållet är oförenligt med. Beträffande problematiken kring bygglov så finns en framtid för landsbygden i att erbjuda möjligheter till ett attraktivt boende. Markägare med attraktiv mark i natursköna områden skulle, och vill, kunna sälja delar av dessa för nybyggnation men hindras av både strand- och missriktade habitatskydd. Den attraktiva marken blir de facto värdelös då den undantas från möjligheten till exploatering och nybyggnation. Skulle denna möjlighet finnas så ökar man även möjligheten för inflyttning till landsbygden, i synnerhet kapitalstark sådan, vilket är ett skriande behov på landsbygden.

Svårigheten att ta del av välfärdstjänster inom vård- och omsorg på landsbygden skulle även behöva omfattande reformer för att avhjälpas. Det är mycket vanligt att landsbygdsbor åtar sig ett stort ansvar för närstående äldre för att möjliggöra för gamla att bo kvar på bygden. För att inte bli tvingad att flytta väljer man att inte nyttja den offentliga servicen i lika stor utsträckning som i tätorter eller storstäder. Dessa individer offrar både tid och lön. Men utför ett reellt arbete, dock oavlönat, som avlastar de traditionella omsorgsinstitutionerna. Att äldre kan bo kvar i sina hem är inte bara en fråga om medmänsklighet och respekt för den enskildes vilja utan också samhällsekonomiskt lönsamt. Ska individer som väljer att inte, eller på grund av bostadsort inte kan, nyttja de skattemedel som de betalat i lika stor utsträckning som andra straffas för detta? Hade man fått ta del av dessa medel, som man själv förvärvat, skulle dessa individers situation förbättrats avsevärt.

I och med att Sverige har, och antagligen inom en överskådlig framtid kommer att ha, ett progressivt skattesystem med gemensam finansiering av välfärdstjänster så bör de som åtar sig att avlasta omvårdnadssektorn ersättas med samma summa som en plats på trygghetsboende eller särskilt boende kostar räknat på den service man lägger ned. Den enskilde blir alltså själv vårdföretagare på deltid.

Givetvis är det idag mycket lättare att starta eget omvårdnadsföretag än vad det var för tio år sedan. Detta är både bra och glädjande. Men kraven är fortfarande för höga för att den enskilde skall kunna jobba deltid på sitt vanliga yrke och samtidigt ta hand om sin gamle far eller mor. Den som vågar presentera ett förslag på ett förenklat regelverk som möjliggör för den enskilde att verka som företagare samt ett ersättningssystem som till större del baseras på den tid man lägger ned på den gamle har många sympatier att hämta på landsbygden. Detta skulle även innebära att man inte behöver flytta från landsbygden för att kunna ta del av de skattemedel man varit med och betalat in.

Den mest komplexa frågan, men helt och hållet avgörande för landsbygdens utveckling är dock det svenska skattesystemet. I storstadsregionerna finns ofta en utbredd åsikt att de subventionerar övriga delar av Sverige. Vänder man sig däremot till landsbygden råder snarare den motsatta uppfattningen. Där upplever man istället att staten tar de resurser som det lokala samhället besitter. Båda uppfattningarna är delvis korrekta.

Flertalet kommuner som domineras av landsbygd har en negativ ekonomisk utveckling. Något som kompenseras genom det kommunala skatteutjämningssystemet. Detta system bidrar dock knappast till att vända utvecklingen utanför Storstadssverige. Det nuvarande systemet med konstgjord andning skapar endast missämja mellan Sveriges olika delar. Ska denna utveckling vara möjlig att vända så behöver beskattningsrätten på företag i större utsträckning bli kommunal.

Ett stort antal landsbygdskommuner har sitt företagande knutet till energiproduktion, skogs- eller gruvnäring. De anställda inom dessa företag är sällan högavlönade och skattekraften skulle i de flesta fall inte stärkas i den utsträckning som behövs även om antalet anställda inom dessa sektorer dubblerades. Dock är själva företagen inom dessa sektorer ofta mycket lönsamma. Skulle den skatt de betalar stanna på orten de är verksamma vid skulle det få flera positiva följder.

Det skulle motivera landsbygdskommunerna att knyta företag till sig samt förstärka insikten av vad ett gott företagarklimat innebär, t.ex. kommunala skattesatser som gynnar småföretagande. När vinsterna av resurser som finns på orten överförs för att förvaltas av det nationella styret försvagas förståelsen för sambandet mellan kommunens tillväxtmöjligheter och politikens lokala agerande. Baserar sig dessutom kommunala budgetar på förhoppningar och antaganden på utfall från skatteutjämningssystem blir både det politiska ansvaret och förmågan att skapa hållbara ekonomiska förutsättningar lidande. Vågar regeringen öka det lokala självbestämmande över en större andel av skatteinkomsterna kommer detta omedelbart att gynna landsbygdskommunerna. Dessutom kan vi upphöra med det system där en stor andel av skatterna, som från början genererats i landsbygdskommuner, tar en omvägen genom ett onödigt, ineffektivt och tillkrånglat utjämningssystem.

Detta är endast några få exempel, och då har inte förutsättningarna för landsbygdens företagare och regleringen av jordbruket nämnts.

Trots en och en halv mandatperiod med en borgerlig regering så vore det närmast oärligt att påstå att de avregleringar som gjorts de senaste åren har nått landsbygden eller varit tillräckliga för att på allvar gynna och ta tillvara på dess förutsättning. Detta är mycket olyckligt, i synnerhet som landsbygden skulle kunna vara ett stabilt borgerligt fäste.

De borgerliga partierna bör upptäcka att Landsbygdssverige inte är eller har dominerats av en socialdemokratisk idétradition eller överhuvudtaget är särdeles vänsterorienterat. Det påtagliga är snarare att dess värdegrund ligger mycket nära en klassisk liberal idétradition. Mycket långt ifrån vänsterns patriarkala system och samhällsingenjörer. Men med undantag för Centerpartiets glansdagar under Torbjörn Fälldin tycks inget borgerligt parti ha insett eller lyckats utnyttja detta faktum. Men en sammanhållen och efterfrågad politik för landsbygden borde inte ligga utom räckhåll för en framtida borgerlig regering.

Varken de socialistiska eller borgerliga partierna har lyckats koppla ett grepp om landsbygden. Hittills har de endast framstått som mer eller mindre dåliga alternativ. Valframgångar grundade på sådana förhållanden är knappast något att glädjas över. Ska borgerligheten lyckas knyta landsbygden till sig och garantera dess väljarstöd krävs det en politik som levererar det som efterfrågas och som ger dessa väljare ett positivt istället för ett negativt val.

Detta borde inte vara alltför svårt. För det är uppenbart att landsbygden är fast förankrad i en borgerlig idétradition och efterfrågar en liberalare politik. Dock återstår det för de borgerliga partierna att visa att man kan och vill leverera i realiteten och inte endast i sina respektive partiprogram.

Per-Ewert Ohlsson-Björk är uppvuxen i en by i Sandvikens kommun. Idag bor han i Visby och pendlar till Gävle där han arbetar som politisk sekreterare för Centerpartiet i Gävleborg.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner