Print Friendly

En kärnaffär

Av Sten Niklasson | 27 januari 2017

Vad har bruks- och bandystaden Sandviken i Gästrikland för beröringspunkt med den ödsligt belägna orten Los Alamos i New Mexico, mest känd för det så kallade Manhattanprojektet, vilket på 1940-talet ledde till världens första atombomb? Mer än man tror, konstaterar Sten Niklasson.

Inte mycket kan det tyckas, men här följer en förklaring som handlar om en romantisk förbindelse med storpolitiska konsekvenser.

Den kvinnliga huvudpersonen i berättelsen heter Marianne Nordblom och var dotter till en avdelningschef på Sandvikens Jernverk och dennes hustru Gerda. År 1937 var den nittonåriga Marianne barnflicka hos en familj i Paris och studerade samtidigt franska.

Mannen i historien heter Bruno Pontecorvo och var forskningsassistent vid nobelpristagaren Frédéric Joliot-Curies laboratorium i Paris. Han och Marianne hyrde varsitt rum i samma del av studentkvarteren på vänstra Seinestranden. Efter att ha inlett en passionerad kärleksrelation, flyttade de två snart ihop.

På sommaren 1938 födde Marianne en son. Ryktet om att Marianne fått ett utomäktenskapligt barn med en italienare av judisk härkomst spreds snabbt i Sandviken och kom att i familjen Nordbloms borgerliga kretsar betraktas som en skandal.

Ett år senare sökte Bruno Pontecorvo inresetillstånd till Sverige. Ansökan avslogs av de svenska polismyndigheterna, sannolikt på grund av den då rådande oron för en massinvandring till landet av de i Centraleuropa förföljda judarna.

I maj 1940 invaderade tyska trupper Holland och Belgien. När också Frankrike kapitulerat, bestämde sig Marianne och Bruno för att fly till USA via Spanien och Portugal. Medan Marianne och sonen tog tåget från Paris, cyklade Bruno söderut genom Frankrike mot Toulouse, där den fortsatta flykten med tåg och fartyg förbereddes.

Flykten var framgångsrik, och efter ett par år som kärnfysiker på ett oljeprospekteringsföretag i Tulsa, Oklahoma, fick Bruno en tjänst som forskare vid ett atomlaboratorium i närheten av Ottawa. Han spelade en avgörande roll i konstruktionen av världens då snabbaste forskningsreaktor och blev under krigsåren känd som en framstående vetenskapsman med forskarkontakter över hela världen, inte minst med kollegor som arbetade med strängt hemliga projekt, bland annat i Los Alamos.

Efter andra världskrigets slut vidtog det kalla kriget mellan det kommunistiska blocket, lett av Sovjetunionen, och de västliga demokratierna med USA i täten. Efter atombomberna som ödelagt Hiroshima och Nagasaki hade sekretessbelagd information om den nya kärnenergitekniken blivit hett eftertraktad. I Sovjetunionen fick spionorganisationerna NKVD, KGB och GRU order att till varje pris försöka rekrytera kärnfysiker i väst, vilka visat sympati för den marxist-leninistiska ideologin eller visat andra böjelser som kunde utnyttjas för att införskaffa strategiskt viktig information.

Redan 1943 hade föregångaren till dagens NSA (National Security Agency) i USA inlett ett projekt med syfte att snappa upp och tolka krypterade meddelanden mellan de sovjetiska underrättelseorganen och deras agenter i väst. Projektet fick namnet Venona och förblev en strängt bevarad hemlighet i femtio år. Inte ens presidenterna Roosevelt och Truman fick direkt kännedom om dess existens. Först 1995 lyftes hemligstämpeln delvis.

Runt 100 000 krypterade meddelanden uppfångades. Av dessa dechiffrerades ca 3 000. Ryssarna använde sig av en kod för att omvandla bokstäver till siffror samt därtill engångsnycklar, till exempel slumpmässigt valda ord ur boksidor, vilket normalt gör det praktiskt taget omöjligt att knäcka chiffret. Men de amerikanska kryptoexperterna upptäckte att ryssarna genom ett fatalt misstag återanvänt ett antal engångsnycklar och lyckades därmed rekonstruera den kod som omvandlade text till siffror. Det hjälpte också att den finländska signalspaningen till sina amerikanska kollegor överlät en delvis brandskadad sovjetisk kodbok samt visst annat material. Detta material hade tillsammans med avancerad avlyssningsutrustning och ett par hundra finska experter år 1944 i hemlighet överförts till Sverige inom ramen för operation Stella Polaris, vars syfte var att förhindra att känsligt underrättelsematerial hamnade i ryska händer efter en eventuell sovjetisk annektering av Finland.

1945 fick ryssarna kännedom om Venona från en amerikansk chifferexpert som rekryterats som spion av NKVD. De sovjetiska krypteringsrutinerna skärptes omsider. Men de meddelanden som redan snappats upp och tolkats på amerikansk sida var tillräckliga för att avslöja sovjetisk spionageverksamhet vid Los Alamos National Laboratories, där atomvapen utvecklades. Det visade sig vidare att en rad centralt placerade tjänstemän i CIA (Central Intelligence Agency), OSS (Office of Strategic Services) Utrikes- och Finansdepartementen samt Vita Huset stod i sovjetisk tjänst. Bland de identifierade agenterna fanns Alger Hiss, Harry Dexter White, Maurice Halperin och president Roosevelts personlige assistent Lauchlin Currie jämte dennes kollega Harry Hopkins. Venonaprojektet bidrog också till att paret Ethel och Julius Rosenberg avslöjades som sovjetiska spioner och avrättades 1953.

Engelsmannen Kim Philby var sambandsofficer mellan den brittiska säkerhetstjänsten och dess motsvarigheter i USA. I den egenskapen delgavs han 1949 information om det topphemliga Venonaprojektet. Eftersom han var dubbelagent och alltså också arbetade på uppdrag av sovjetiska underrättelseorgan, vidarebefordrade han omgående informationen till Moskva. Där vidtogs snabbt åtgärder för att varna andra agenter i USA som riskerade att avslöjas efter tolkningen av de sovjetiska chiffermeddelandena. Bland dessa agenter fanns tjänstemannen vid Storbritanniens ambassad i Washington, Guy Burgess och dennes kollega Donald MacLean. Varningarna från Moskva ledde till att de två sistnämnda flydde till Sovjetunionen i maj 1951.

Bruno Pontecorvo hade efter krigsslutet accepterat en tjänst som forskare vid det brittiska atomenergicentret i Harwell. Där lärde han känna forskarkollegan Klaus Fuchs, som då var anställd vid samma institution. Denne anhölls i januari 1950 misstänkt för spioneri för sovjetisk räkning. Fuchs erkände under förhören att han med början 1942, som knuten till vapenutvecklingsprojekten i både USA och Storbritannien, gradvis överlämnat de teoretiska grundberäkningarna för vätebomben till ryssarna, liksom analyserna av provsprängningarna av atomvapen vid atollen Eniwetok i Stilla havet. När Pontecorvo upptäckte att också han sedan en tid var föremål för det brittiska kontraspionagets övervakning, blev han nervös.

Sommaren 1950 reste Marianne och Bruno, som nu fått ytterligare två barn, med hela familjen till Italien på semester. Men i stället för att vända åter till England åkte de efter avslutad semestervistelse till Stockholm. Därifrån flög de redan nästa dag till Helsingfors. Där slutade spåren.

I forskarkretsar blev uppståndelsen stor. Bland säkerhetsansvariga ännu större. Under utredningen av försvinnandet bekräftades att Pontecorvos nära släktingar var medlemmar i kommunistpartiet och att Bruno själv uttryckt sympati för dess grundläggande idéer. Det framkom vidare att Pontecorvo sannolikt försett Massachusetts ”Mata Hari”, sovjetspionen Lona Cohen, med prover på radioaktivt material. Forskarkollegor vittnade om att han forskat kring den mystiska väteisotopen ”quadium”, som (felaktigt, skulle det visa sig) antogs kunna bli en viktig komponent i en ny typ av atombomb. Allt talade för att Pontecorvo var den ende kärnfysiker från väst som med ingående kunskap om USAs och Storbritanniens atomvapenprogram hade hoppat av till Sovjetunionen, innan kontraspionaget hann slå till.

I mars 1955 kom plötsligt ett livstecken från den försvunne Pontecorvo. Han förklarade att familjen befann sig i Sovjetunionen, bodde i en lägenhet i Moskva, och att han i fredligt syfte sysslade med atomforskning i Dubna strax utanför huvudstaden.

I efterhand sipprade ytterligare uppgifter ut. För Marianne var livet i Sovjetunionen en påfrestning. Familjen Pontecorvo övervakades hårt och dess rörelsefrihet var begränsad. Hennes begäran om att få åka till Sverige för att övervara sin mors begravning avvisades. Isoleringen i Moskva och upprepade bekräftelser om otrohet från Brunos sida ledde till att hon blev deprimerad och under en tid intogs på mentalsjukhus. Först på 1980-talet fick Marianne tillåtelse att besöka Sverige. Hennes svenska släktingar försökte få henne att stanna, men hon valde att återvända till Sovjetunionen och kom aldrig tillbaka till fosterlandet.

Brunos forskning kring neutriner betraktas numera som ett framstående pionjärarbete, och flera av hans nutida levnadstecknare beskriver honom mindre som kallhamrad spion, än som naiv idealist. Han drabbades av Parkinsons sjukdom och avled 1993.

Marianne dog två år senare och gravsattes på en kyrkogård i Dubna.

Där slutar berättelsen om Marianne och Bruno Pontecorvo. Trots intensiva ansträngningar från flera länders säkerhetstjänster, inklusive den svenska, kvarstår fortfarande en rad frågetecken kring avhoppet och dess konsekvenser.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

PS. Det kan tilläggas att Sandviken numera har en annan viktig men mer prosaisk anknytning till atomenergi. Stålföretaget Sandvik är nämligen en världskänd tillverkare av kapslingsrör till atomreaktorer. I rören, som görs av en zirkonlegering, staplas sammanpressade så kallade kutsar av urandioxid. De fyra meter långa rören monteras sedan till bränsleknippen för kärnkraftreaktorer och klarar 6-8 års drift. Företaget har hittills tillverkat över 50 miljoner meter sådana rör till kärnkraftreaktorer över hela världen. DS

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner