Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

En idéodlares död

Av Peter J Olsson | 8 april 2016

lars_gustafsson_mindre_bild2

I veckan avled författaren och filosofen Lars Gustafsson. Peter J Olsson minns en man som, trotts sina långa perioder utomlands, alltid var djupt engagerad i den svenska debatten, och vars frihetliga ideér kommer leva långt längre än deras upphovsman.

Lars Gustafsson är borta. Världen blir en aning annorlunda, Sverige och svenska språket har blivit lite mindre världsvant, lite tråkigare. Vi får inga nya halsbrytande, tankeväckande betraktelser från hans penna, nu är det upp till oss att förvalta dem vi fått.

Som han själv häromåret skrev i en dikt när Lars Bäckström, en annan och möjligen något okändare Uppsalapoet gått hädan:
”När det stod i tidningen/ att poeten hade dött/ började jag söka/ efter en tunn liten bok.”
I dikten fann han inte boken, men ansåg att de två citat han mindes ensamma visade på kvaliteten.

När det gäller Lars Gustafsson är det mer än två citat som kommer till minnes, och det är lätt att hitta en mängd av hans böcker. Många finns tillgängliga som e-böcker, vilket säkert är i Gustafsson smak – han tvivlade aldrig på det teknologiska framåtskridandet även om han kunde säga ett och annat om samhällets utveckling.

Han valde att leva mycket av sitt liv i andra länder och världsdelar, Oxford, Austin i Texas, Berlin, hans verksamhet stannade inte vid Sveriges gräns. Ändå är han mycket svensk. Uppväxt i ett Västmanland med åsktunga skyfall, präglad av Öfre Slottsgatan och Uppsalamiljön, och hela tiden – även från Texas – djupt inne i den svenska debatten.

Han debuterade som en av många kring 1960, men redan i romanen Herr Gustafsson själv från 1971 menar han att det ”sextiotalets poeter, en Tranströmer, en Sonnevi, en Forssell, en Petter Bergman”, han själv inkluderad, hade presterat var ett överspelat kapitel. Något som saknade relevans i det sena 60-talet. Krigen, studentrevolten, miljöförstöringen, allt krävde nya uttrycksmedel. Flera gick vidare, han själv också, åt andra håll.

Man kanske får tillägga att det var Tomas Tranströmer som fick ett Nobelpris och också av allt att döma blev läst. Kanske för att hans poesi är så poetisk och möjlig för var och en att tolka som relevant. Och därför populär. Tranströmer är en poesins Kent, om vi ska jämföra med populärmusiken. Gustafsson vill uttrycka sig tydligare, exaktare och precisera idéerna, som en balladskrivare eller ett proggband.

Och de idéer Lars Gustafsson hade var inte vänster, även om han stundom tolkades så och ibland också lockades lite väl mycket. Idéerna var liberala eller till och med borgerliga, även om han ibland slogs på samma sida som till exempel Jan Myrdal.
Människan och människans frihet är hans fokus, och det samhälle som skapas av oss i vår frihet:

”Människan. Den bit som inte passar in
i något pussel. Och allra minst sitt eget.
Och det är i det som friheten består:
att något i oss vill alltid något annat.
En god styrelse är en som har glömt oss.”

Friheten kan därför inte ersättas av något annat. Den är inte förutbestämd, kanske inte ens formulerbar för oss själva. Men det är den som skapar oss som individer. Och som skapar det goda samhället. ”All god styrelse börjar i jaget, i mörkret/ i gåtan som finns i varje människa.”

Hans främsta politiska verk inleds med den romansvit som Herr Gustafsson själv ingår i, Sprickorna i muren. Han talar även senare om samhällsutvecklingen som ett sönderfall. I 80-talsromanen Sorgemusik för frimurare framkastar en av huvudpersonerna att det kanske var så att atomkriget kom på 50-talet och att det vi lever i är en bild som skapades då, en bild som sakta bleks och korrumperas. Metaforen om sprickor i välfärden och ”att något har gått sönder i Sverige” känner vi igen från de senaste valrörelserna. Och populistiska rörelser vill tillbaka till 60-talets folkhem. Men det är just detta som Lars Gustafsson menar är sprucket: I boken Yllet behandlas en förfallen skola, i En biodlares död ensamheten i välfärdsstaten, i Familjefesten den ljugande och maktfullkomliga staten. Det var folkhemsstaten som han reagerade mot.

När han i Expressen på 80-talet publicerar en dikt i protest mot Yassir Arafats besök i Stockholm slutar den med:

”Ridå för prins Hamlet och de tveksamma.
Välkommen Caliban! Välkommen malörtsnatt!
Ur alla svenska hjärtans djup, välkommen natt!
Ty senare än midnatt räcker ändå aldrig uren.”

Och 70-talet slutar med att Lars Gustafsson vid folkomröstningen om kärnkraften 1980 sätter sig i styrelsen för den moderatstyrda linje 1. Han förklarar sig i några intressanta artiklar samlade i den lilla skriften För liberalismen. Sommaren 1980 startar också debatten om ”vänsterfascismen” där ett antal kulturpersonligheter – Gustafsson, Sven Delblanc, Sven Fagerberg – tar ställning, inte till vänster utan mot den socialdemokratiska hegemonin.

Gustafsson skriver om hur han hånades på kultursidor och gör iakttagelsen att det uppstått en mediavänster vars uppgift är att upprätthålla det han kallar problemformuleringsprivilegiet. Det vill säga makten att bestämma hur samhällsproblemen definieras och därmed också styra vilka svaren blir.

”Detta är mediavänsterns centrala sociologiska uppgift. Den bidrar till att upprätthålla en atmosfär av gemensam, skräckfylld excitation kring emotionella samlingspunkter. Denna mediavänster är gemenskapsskapande, emotionell och intellektuellt tom. Resultaten blir den terapeutiska, den klinikatmosfär som den offentliga sektorn behöver för att överleva.”

Problemformuleringsprivilegiet har hos Gustafsson en tvillingbror: informationsprivilegiet. Det handlar om makten över fakta, över vad som kan presenteras och var den skapas. Ja, han förebådar även debatten om åsiktskorridoren. Även om den hos honom har en vidare mening och han kallar den för ”nuets smala korridor”.

Detta var några av alla de idéer Lars Gustafsson odlade. Vi får hoppas att några av dem blommar vidare, inte minst den om att vi ska vilja ett särskilt slags människa, en som växer.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism