Print Friendly

En fransk tragedi

Av Mats Fält | 11 december 2015

Efter höstens attentat i Paris kan det vara nyttigt att påminnas om en av de tidigare perioder då den franska huvudstaden präglats av våld och rädsla. Protesterna mot det franska styret i Algeriet ses av många som den moderna terrorismens födelse, skriver Mats Fält.

Under kriget i Algeriet mellan 1954 och 1962 förekom upprepade attentat även i Frankrike. Den algeriska motståndsrörelsen hade en organisation även i Europa. De franska säkerhetsstyrkorna slog ibland tillbaka med full kraft mot den algeriska motståndsrörelsens anhängare. Även utomrättsliga avrättningar förekom, bland annat i oktober 1961.

Festligheterna i samband med Nobelprisets utdelande påminner om 10 december 1957 då Albert Camus, fransk litteraturpristagare – själv född i Algeriet, mötte publiken på Stockholms studentkår. Han sa då bland annat: ”Jag tror på rättvisan men jag kommer alltid att välja min mor före rättvisan.”. En mening som ofta feltolkats som ett ensidigt stöd för motståndet mot förändring i Algeriet. Camus gjorde flera misslyckade försök att nå en fredlig lösning på konflikten. Ett av problemen var att gerillan tog avstånd ifrån och ofta hotade de som var öppna för samtal med fransmännen. Några veckor efter Camus lovande samtal fanns inte hans algeriska vänner mer. Till slut avstod han från att delta i den infekterade debatten om kriget. 1960 dog han i en bilolycka och kunde inte längre påverka det tragiska skeendet.

Algeriet är fortfarande ett trauma som är svårt att hantera för seriösa franska politiker. Till slut blev konflikten en katastrof som löstes på ett skamligt sätt av general de Gaulle. Så dags var det tveksamt om någon rimlig lösning längre var möjlig, vilket å andra sidan inte försvarar varken båda sidors våld eller Frankrikes sätt att avveckla konflikten.
År 2012 höll president Hollande ett tal i parlamentet i Alger där han markerade att båda sidor gjorde sig skyldiga till brott under kriget. Han bad inte uttryckligen om ursäkt men erkände att Frankrikes styre varit brutalt och orättvist. Den franske minstern för veteranfrågor deltog i årets minneshögtider i Algeriet men i det sammanhanget var det den ensidiga bilden av enbart franska brott som dominerade.

En förklaring till ensidigheten, förutom den allmänt skeva debatten om västvärldens historiska skuld, är den omfattande debatt som följde publiceringen av Général Aussaresses bok ”Services Spèciaux Algérie 1955-1957” (Perrin, 2001). I den berättar generalen öppet om den terror som användes i kampen mot gerillan FLN. Aussaresses skämdes inte men det gjorde de flesta av hans nutida landsmän. Det blev inte bättre av att metoderna var väl kända inom den dåvarande franska administrationen.. Vad som saknas är en lika tydlig redovisning och debatt om gerillans brott och terror. Även de interna striderna inom motståndsrörelsen var blodiga. FLN:s terror är en förklaring till att Algeriet blivit en korrupt och dåligt fungerande diktatur. En diktatur som ofta använder kriget mot Frankrike som ursäkt för sina brott mot den egna befolkningen.

Knappast någon kolonialmakt har lyckats undvika att göra sig skyldig till oförsvarliga övergrepp mot sina undersåtar på andra sidan havet, det gäller även Storbritannien. Debatten om detta är dock svår att föra eftersom brotten alltför ofta använts som försvar för de tidigare härskarnas våld eller senare, ofta påstått ”progressiva”, regimers terror. Många ser till exempel USA:s brott mot indianerna men vill samtidigt inte granska många stammars egen brutalitet.

I fallet Algeriet är det uppenbart att Frankrike begått omfattande övergrepp. Invasionen på 1830-talet präglades av en oerhörd brutalitet som delvis förvånade de muslimska motståndarna. Det samhälle som skapades byggde på de inföddas underordning. Det var aldrig meningen att algerier skulle rösta i franska val på samma villkor som fransmän. Under världskrigen stred hundratusentals för Frankrike på alla fronter. De hade väntat sig mer som tack för sina insatser.

setifEfter andra världskriget inträffade speciellt en händelse i Sétif som brutalt tydligt visade kolonialstyrets attityd till sina undersåtar. En urartad demonstration mot det franska väldet i maj 1945 krävde drygt 100 dödsoffer och ledde till oro och repressalier. Oron blev sedan till kaos och förvirring följd av urskiljningslöst dödande av 8000-10000, i huvudsak helt oskyldiga, algeriska invånare, Katastrofen tystades ned efter bästa förmåga men är sedan länge fastställd som ett faktum. Historikern Jean-Louis Planche redogör initierat för katastrofen och dess kronologi i ”Sétif 1945 – Chronique d’un massacre annoncé” (Perrin, 2010). Att många algerier inte älskade Frankrike var lätt att förstå.

Protesterna mot det franska styret i Algeriet ses av många som den moderna terrorismens födelse. En klassisk händelse var när en flicka lämnade en bomb i en väska på en mjölkbar i Alger. Sedan den dagen var ingen längre riktigt säker. Polis och militär hade svårt att hitta sina motståndare bland annat eftersom de gömde sig i städernas gamla labyrintliknande centrum. Våldsnivån höjdes för att kompensera den bristande effektiviteten. Gerillan var tydligt underlägsen armén och valde trakasserier och terror som vapen.

Eftersom Paris inte tillräckligt tidigt sökt en fredlig lösning med de många som till en början inte såg fransmännen som fiender minskade kompromissvännernas trovärdighet. Successivt trängdes de tillbaka av extremisterna på bägge sidor. De som inte kunde tänka sig att släppa kotrollen över landet ville inte kompromissa och hotade de fransmän som var villiga att diskutera, på samma sätt som gerillan ökade trycket mot de algerier som var motståndare till kriget. Till slut fanns bara armén, de franska extremisterna i OAS och de algeriska extremisterna i FLN på spelplanen.

Ironin i de Gaulles roll är uppenbar. Han kom till makten genom en inofficiell statskupp startad i Alger 1958 och lovade i praktiken att rädda det franska Algeriet. Även om det inte är givet vad han egentligen tänkte på torget i Alger när massorna jublade så kan inte slutet på historien betraktas som något annat än ett enormt tragiskt svek.

Vänstermannen Georges-Marc Benamou ger en mycket kritisk bild av generalens insatser i sin ”Un mensonge Francais” (Robert Laffont, 2003). Författaren konstaterar bland annat att det massorna ropade när Chirac besökte Alger som president 2002 var ”Chirac! Visum! Chirac! Visum!” Inget om sitt land eller hatet mot kolonialismen. Det säger något om dagens Algeriet. Benamou noterar att den minister i de Gaulles regering som var från Algeriet bröt ihop när generalen berättade att Évianavtalet var klart. Han visste vilket öde som väntade.

Det är inget försvar för svek och bedrägeri att det förvisso hade varit svårt att integrera en snabbt växande afrikansk befolkning i den franska demokratin. Churchill såg samma problem med Indien – det var inte riktigt meningen att Delhi skulle styra London…

Frankrike lyckades till slut vinna den militära delen av kriget mot FLN, ”Challeplanen” fungerade faktiskt. Med hjälp av överlägsen utrustning och delvis okontrollerat våld slogs gerillans möjlighet att göra effektivt motstånd ned. Det löste dock inte de politiska problemen. Både OAS och FLN fortsatte med sin terror. Den franska befolkningen protesterade mot situationen men slogs hårdhänt ned, inte sällan av kolonialtrupper från andra franska besittningar.

President de Gaulle gav slaget förlorat. Generalernas kupp i Alger 1961 kunde inte hejda utvecklingen. Kriget var dyrt, det fanns ingen bra lösning som alla kunde acceptera, det internationella trycket ökade och Algeriets grannländer gav aktivt stöd till terrorn mot Frankrike. Paris förhandlade med gerillan, numera ensam politisk kraft i landet efter att ha krossat alla alternativa maktgrupper, och lämnade över landet enligt avtalet i Évian i mars 1962. Vedergällningen mot FLN:s motståndare blev fruktansvärd, fullt jämförbar med mördandet i det Algeriska inbördeskriget på 1990-talet.

De Gaulle ville bli av med problemet och helst skapa en fungerande relation till de nya makthavarna. Trots att den franska armén i princip fortfarande kontrollerade landet mördades tusentals franskalgerier på våren 1962, innan de flesta lämnade det som för många av dem varit deras hemland. Raphaël Delpard skildrar händelserna i ”Les Oubliés de la Guerre d’Algérie” (Michel Lafon, 2003). Armén hade stränga order att inte ingripa för att stoppa övergreppen. Agerandet påminner om Storbritanniens lika pinsamma som kaotiska sorti från Indien 1947. FLN varken kunde eller ville agera, de såg helst att européerna lämnade landet.

Den mest tragiska delen av dramat handlade om de algerier som ställt upp som soldater i fosterlandets armé. Alla var inte patrioter men många var det och oavsett vilket hade naturligtvis Paris ett ansvar för deras öde. Ungefär på samma sätt som de tolkar i Afghanistan som Sverige har så fruktansvärt svårt att förlåta för sina insatser för våra väpnade styrkor. Nära 150 000 av Frankrikes 300 000 infödda soldater mördades av FLN, utlämnade av armén till sina motståndare. De franska officerare som hjälpte infödda soldater ombord på båtarna bröt mot sina order. Endast 25 000 så kallade ”harkis” kom undan den vägen. De möttes sedan liksom sina barn länge mest av diskriminering och fattigdom i sitt nygamla hemland.

Mats Fält är ordförande i kommunfullmäktige i Tyresö.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner